10 dec. 2009

Svaret från astrologen

Ha ha nu har jag iaf fått svar på min fråga om vad hon trodde om chanserna för vårt förhållande. Jag ville ju inte ge henne för mycket info om man nu ska kunna ta det hela det minsta seriöst :P Om man nu kan det alls...


Jag skrev iaf; Jag skytt är tillsammans med vattuman och har nyligen haft ett stort gräl rörande vårt sätt att hantera konflikter med varandra. Ser du någon lösning på detta eller kommer han ge upp och göra slut? Mvh Marion


Nu fick jag svaret; Skytten Marion, Vattumän är inte särskilt bra på att hantera konflikter. Antingen drar de sig undan eller så exploderar de, för att sedan strunta i alltsammans. Du måste lära dig att stå ut med din Vattumans indirekta sätt att ta sig an konflikter. Som Skytt är du mer rakt fram så det blir lite att bita i. Om han gör slut berordet nog mer på hur ert förhållande ser ut för övrigt än på ett enda större gräl


Måste nog ändå säga att jag är lite imponerad av att hon ändå träffade såpass mitt i prick på honom. Sedan hur mycket det hela sa och vad jag tänker om det är en annan sak. Lite kul grej var det iaf och nån där ute kanske tyckte det här var lite kul med :P

Resultatet efter min lilla skönhetsoperation..

skall jag få imorgon :P


Dvs jag skall gå till distrikssköterskan och plocka bort de tre stygnen jag har i mitt bröst efter att ha tagit bort ett födelsemärke. Frågan är iofs om jag blev skönare av det hela, men jag inbillar mig att jag kanske fått ett litet bröstlyft i ett ha ha.


Darlingen var med mig förra måndagen när jag låg där spänd på britsen. Han såg väl inte helt opåverkad ut när de tog fram skalpellen och började skära i mitt bröst...


Men skönt att ha det borta iaf. Tog bort ett litet på armen också, men till det behövdes inga stygn. Kul att se hur båda blev imorn och sedan är det bara att vänta ytterligare 1-2 veckor tills jag får svar på om leverfläckarna var benigna eller ej. Läkaren verkade iaf inte speciellt oroad när hon såg mina märken. Skönt.

9 dec. 2009

Bra start på dagen! Shopping gör en flicka glad (eller iaf gladare)

Dagen eller kanske tom natten började bra genom att jag fick ett lååångt sms från darlingen. Nästan i klass med de jag brukar skriva till honom när jag vill prata av mig om något.


Han skrev att han kände att han behövde tid för sig själv för att få längta och sakna mig lite och att hösten varit så intensiv och mycket omkring honom att han knappt fått göra det utan våra samtal har blivit mycket utav en rutin. Och att de problemen som uppdagats nu fått honom att fundera på vår relation. Samtidigt som han ändå trivs så bra när vi är tillsammans och att han gärna lever i nuet och njuter av det som får honom att må bra. Han summerade det hela med att han lite vill ha en nystart att få längta och att vi har mycket problem att ta itu med och att han ville jag skulle veta nåt av vad han tänkte eftersom han förstod att det var svårt att inte veta någonting och bara vänta en vecka.


Det hela ingav mig iaf en del hopp om lördagen och att det kanske låter som att han vill jobba på det där. Så jag svarade bara att jag läst så han visste och att jag skulle låta honom vara ifred. Kunde sova bättre och drömma lite trevligare drömmar inatt om honom.


På morgonen hade jag fått mail från kursledningen att jag trots allt klarat tentan i måndags. Var ganska säker på att jag nog failat iaf 1 moment av 11, vilket inte hade varit hela världen att göra om en enstaka grej. Så det gav mig ännu mer självförtroende inför fredagen att jag är en jävel på att prestera under press och i min framtida karriär att jag kan vara professionell oavsett vad som rör sig inne i skallen på mig.


Och nu har jag spontanshoppat skor. Har spanat länge på dessa, men ja kanske tyckt de var lite dyra och att det är svårt att shoppa skor på nätet, men idag tyckte jag att jag förtjänade dem och att det får bära eller brista. Tyvärr fanns de inte i min storlek i någon svensk butik så jag fick beställa från England. Men 500 SEK inkl frakt är ju inte farligt alls, mest synd om de inte passar bara. Men det här är väl så mycket mig det kan bli. Babyrosa och allt :Drosapumps.gif


Sammantaget en bra start på dagen. Nu behöver jag bara lite eld i baken för att komma igång med tentaplugget. Fick iaf lite gjort igår, pluggade nog 3-4 h sammanlagt. Idag skall det bli mer!

8 dec. 2009

Konflikten som handlar om att vi inte kan ta konflikter

Hela bråket i sig handlar om att vi inte kan bråka med varandra :P Produktivt nog. Vilket vi också visade med vårt 5 h långa telefonsamtal med mestadels rundgångar.


Jag kände att jag undvek många ämnen som jag visste skulle skapa en konflikt mellan oss eftersom det känns som vi aldrig reder ut dem iaf utan bara skapar olösta konflikter. Och då har jag valt att hellre ha inga konflikter.


Försökte förklara detta för honom och då kände han sig sårad över att jag dolt detta problem för honom när vi ändå varit tillsammans över ett halvår. Försökte förklara att eftersom vi ses så sällan och har det så bra ihop är det svårt att ta upp något då och man vill ju helst inte reda ut saker över telefon heller så det har bara blivit så.


Försökte också förklara vad jag tyckte var problem. Att det känns som att han inte lyssnar. Då sa han "vadå inte lyssnar? Hur kan du veta det? Är du tankeläsare eller?" Det är den här typen av kommentarer som jag dels bara vill skratta åt samtidigt som det håller på att reta gallfeber i mig. Att han inte hör själv hur jävlig löjlig han låter. Men jag har ändå förmågan att kunna kontrollera mig då.


Sedan tror han att jag tycker vi har dåliga konflikter för att jag aldrig får honom på min sida och att min syn på en bra konflikt är när man enas och att det helst leder till att han ger sig. Vilket jag försökte förklara att det inte alls handlar om. Jag har haft jättebra diskussioner med vänner där vi aldrig tycker samma om något, men ändå har bra samtal. Eftersom vi respekterar varandra, lyssnar och tar ställning till den andres åsikt och man ändå känner att den andra överväger vad man har att säga utan att bli aggressiv och barnslig i sitt argumenterande.


När jag försöker få honom att förstå att han är väldigt svår att tas med förstår han inte det alls. Säger att han inte har haft något problem med sina ex och att de minsann aldrig bråkade. Då undrar jag om det beror på att de tyckte samma om allt eller om de kanske också undvek konflikt med honom. Men det trodde han minsann inte alls.


Inför vårt samtal hade jag ringt vår gemensamme vän för att be om råd hur tusan jag skulle kunna tackla att ta konflikt med min pojkvän. Då säger han precis samma sak till mig att man bara ska undvika de där ämnena och att han är omöjlig.
Jag ville helst inte blanda in honom i det hela, men var ändå tvungen att säga att jag nu pratat med hans kompis som säger exakt samma problem, men då hävdar han att det minsann bara är vi två som har detta problem med honom... Något jag har mycket svårt att tro. Har svårt att fatta hur någon skulle orka ta en konflikt med en sådan person. Hur man kan få ett förhållande att fungera i längden. Isf enbart genom att partnern enbart väljer att undvika konflikt vilket inte känns så jävla sunt.


Försökte också förklara för honom att det handlar om tonläge och hur man säger saker och att han nog själv kunde höra skillnad på om något låter otrevlig eller resonlig när man pratar. Han hävdade då att det var så han pratade och att ingen annan har problem med det och att det inte är någonting han kan göra något åt...


Gah.. här försöker liksom jag medla, vara förstående, erkänna när jag gör dumma saker och se till vad jag kan göra för att göra saker bättre. Men om han inte han försöker samarbeta blir det hela omöjligt.


Det känns som att han inte kan ta när man kritiserar honom och sällan erkänna sina misstag om han ens inser dem. Jag anklagade honom för något (minns inte vad) varpå han säger något i stil med "ok kan du ge mig exempel på när jag har gjort så här. Jag hämtar papper och penna och antecknar". Först försöker jag då ta något exempel för att sedan övergå till att förklara vad jag menar varpå han påminner att han minsann bara har ett exempel på sitt papper och vill ha fler. Tror jag håller på att smälla av.


Sedan har jag känt mig lite ledsen över att när vi pratar i telefon i veckorna när vi inte ses (ses ju bara varannan helg) så har han alltid kompisar där så det känns som jag aldrig får hans fulla uppmärksamhet och man blir stressad när man vet att någon väntar på honom. Sa liksom att det vore kul att kanske en gång i veckan få prata med honom i "enrum" eller se honom i webcam och sådär.


Då hävdar han att han inte har tid för han är aldrig ensam. Det är alltid kompisar hos honom. Jag förklarar att det inte handlar om att inte ha tid utan om prioriteringar och att ta sig tid för något man tycker är viktigt och att jag trodde han tyckte jag var viktig. Vilket tar en lång stund att förklara i sig tills han ger med sig. Till slut säger han typ att ok ska jag ringa dig en gång i veckan då? Blir du nöjd då? Jag säger att jag inte vill svara på den frågan direkt utan jag vill veta om han vill detta eller enbart säger så för att ställa upp för isf kan det lika gärna vara om han bara sitter av tiden för att han känner sig tvingad. Det viktiga är ju inte att han ringer utan att han själv visar att han vill. Något han inte verkar förstå och blir irriterad när jag inte säger ju. Tycker att jag aldrig blir nöjd när nu han försöker..


Våra diskussioner går liksom bara i cirklar runt runt. Jag försöker förklara för honom och känner inte att han förstår och får repetera och då tycker han att jag ältar.


Efter 3 h samtal försöker jag sammanfatta det vi kommit fram till varpå han förstås tycker att jag fått helt fel bild. Ber honom förklara vad som är fel, men han säger bara att han inte orkar förklara för jag förstår ju ändå inte...han säger att han inte tyckt vår 3 h långa diskussion gett honom någonting. Varpå jag blir skitledsen som verkligen gjort allt för att lyssna på honom och förklara och tycker att vi ändå kommit fram till en del även om vi inte är överens.


Känns bara som att han inte försöker från sitt håll. Att allting sker på han premisser och han har väldigt svårt att kompromissa och sätta sig in i hur jag tänker/känner, men ffa att vara trevlig och hålla lugnet när vi tycker olika.


För mig handlar detta om en stor brist på självinsikt hos honom som jag hoppas att han med tiden kan komma fram till oavsett om han nu kommer fram till att han vill försöka lösa detta med mig eller inte. Så länge han inte inser att han gör något fel och försöker ändra på saker och göra det bästa av situationen kommer ingenting ändras. Ingenting är enbart den enes fel och båda måste ju göra vad de kan för att underlätta.


Bara att komma till insikt om att man har ett problem och kunna erkänna det är ett stort framsteg. Jag begär inte att han ska bli av med denna sida, men om jag påpekar det för honom ska han kunna lyssna och förstå och be om ursäkt och inte bli ännu argare och tycka att det är mitt problem och inte hans.


Ja detta var väl det viktigaste summerat och har du orkat läsa hela vägen ner får du gärna kommentera hur du uppfattar situationen. Jag inser att detta förstås bara är min bild/version av det hela, men förhoppningsvis är den någorlunda.

Det stora bråket - we are on a break

Allting utmynnade till slut i att han ringde mig vid 23 i söndags kväll. Jag hade väntat hela dagen på att han skulle höra av sig som han lovat. Jag borde tentapluggat till måndagens tenta, men det var tyvärr stört omöjligt när jag var så orolig inför vad som komma skulle. Hade själv försökt ta saken i egna händer och ringt honom, men då var hans mobil avstängd.. så det var ju bara att sitta och vänta.


Efter 5 h bråk kände han sig osäker på om han trodde att våra problem var möjliga att lösa och tyckte vi skulle ta en paus. Jag blev förstås förkrossad, men ville inte heller provocera fram något annat. Jag vill ju ta tag i saker och jobba på dem eftersom jag ändå kommit fram till att jag tycker om honom så mycket att det är värt att göra det.


Så nu sitter jag och väntar på att han ska fåt tid att tänka och höra av sig på lördag. Lagom kul när man har tenta på fredag. Tentan igår gick nog rätt bra trots allt. Jag vet att jag är duktig att prestera under press så jag är inte så supernervös för fredagens tenta heller.


Men fan vad det är drygt att bara sitta och vänta. Med mitt kontrollbehov är det stört omöjligt. När man bråkat i flera h och försöker lösa saker blir det till sist att man bara gräver sig längre och längre ner i skiten av att försöka förklarar hur man menar. Och till sist vet jag inte ens vad han har för bild av mig och mina åsikter. Utifrån den skall han sedan grunda sitt slutgiltiga beslut och det känns inte rätt. Det gör mig rädd att inte vet vad jag gett honom för bild, att inte kunna påverka och försvara mig när han tänker konstigt.


Idag var jag t.o.m. patetisk nog att skicka iväg ett medd till Elle´s astrolog för att fråga om hon trodde vårt bråk skulle lösa sig. Ha ha! Skratta ni åt min misär. Jag bjuder på det. Säger hon något bra tänker jag ta det positivt. Om inte så är det bara astro-bluff och båg I guess :P


Ska försöka skriva ett till inlägg och förklara mer exakt vad vi egentligen bråkade om och vad som är problemet...

6 dec. 2009

Vad fan ska jag göra!?

Fan just nu vill jag bara spy och lägga mig ner och dö. Är så jävla trött på allt bara. Orkar inte. Behöver krafter till att tentaplugga. Kan inte slösa dem på bråk med darlingen.


Blir galen på att han ska vara så oresonlig att bråka med. Så fort man retat upp honom går det inte ha någon konstruktiv diskussion. Jävligt frustrerande.


Det slutar med att jag antingen drar mig undan, ger mig med rädsla för vad det annars skall få för konsekvenser. Eller att jag helt enkelt undviker att starta några diskussioner som kan sluta med ett bråk.


Kände bara att jag tröttnat på det. Att jag ville få berätta om nån sak som stör mig. Tänkte att det skulle vara utvecklande för förhållandet att faktiskt ta tag i lite problem och inte bara gå som katten kring het gröt så fort det dyker upp ett lite besvärligt samtalsämne. För det är så det blivit mellan oss. Är vi inte överens om något så slutar vi prata om saken och gräver ner ämnet nånstans långt bort där det inte kan göra någon skada.


För varje gång vi blir osams så får jag bara höra att "ja vi kanske inte borde ses mer då..." För i helvete. Det är ett förhållande. Man kan inte tycka samma om allt! Man måste ju kunna tillåta sig själv att bråka, diskutera och inte bara ge upp, sticka och skita i allt så fort det blir lite jobbigt.


Idag försökte jag få honom att inse att han sårat mig genom att dra sig undan så fort det hettar till. Som idag när jag ville tala ut sa han bara nej nu måste jag gå, har besök och jag sitter där som ett fån och typ jaha.. jag vill reda ut det här nu, men du kanske inte tycker jag är viktig nog för att prioritera detta.


Försökte säga hur dåligt jag mår när han gör så. Får ju sån jävla ångest av att ha ett olöst gräl i luften. Jag försöker vara diplomatisk, våga säga vad jag tycker och samtidigt erkänna att jag minsann också gör fel och inte är perfekt, men så fort jag säger något lite elakt om honom så slutar han lyssna, blir förbannad och vill göra slut mer eller mindre.


Så blir det samma visa som vanligt. Jag får panik. Älskar ju honom. Ber om ursäkt och försöker ställa allt till rätta. Eftersom jag hatar att bråka. Vill ju lösa problemen genom att prata ut om dem, men det går ju inte med honom. Inte när han redan är upprörd iaf. Så blir vi sams igen imorgon räknar jag med att detta samtalsämnet inte kommer upp igen på väldigt länge... Det blir bara ytterligare en av de där sakerna "vi inte pratar om"...


Blir så jävla ledsen. Funderar på om det är värt det. Om det bara är jag som är svag för att jag inte vill vara ensam. Jag vet inte. Men vi har det så jävla bra när vi är tillsammans, men de där 2-veckorsperioderna när vi inte ses de är inte så bra som jag önskat. Då känner jag hur vi glider ifrån varandra och börjar fundera på om jag vill ha det här förhållandet. Men när vi sedan är tillsammans igen är jag som nykär igen och kan inte förstå att jag kunde tvivla.


Vad fan ska jag göra!!??

9 nov. 2009

Mitt liv som blind (närsynt)

Måste bara berätta om en rolig händelse från förra helgen :P


Var ju hemma hos darlingens föräldrar och var uppe före 5 på morgonen eftersom de skulle iväg till ett tidigt morgonflyg. Stod och skulle slänga ner alla mina grejer i väskan och det var en del kläder slängda på golvet. Hade ännu inte tagit på linserna...


Får syn på något beigt som ser lite skrynkligt ut bredvid mattan och tänker att det nog är ett par trosor och böjer mig ner för att ta upp dem. Men de går inte att lyfta upp... Inom nån sekund inser jag att det inte alls är ett par trosor utan mattfransar och att det är anledningen till att jag inte kan få upp dem :P


Börjar nästan skratta för mig själv när jag står där.. Det är sjukt vad dåligt man ser ibland alltså.. Berättade det hela för darlingen sen som förstås också tyckte det var hysteriskt roligt/gulligt ha ha

4 nov. 2009

Halvårsfirande - underbar helg (varning sex)

I fredags var det 6 mån sedan jag träffade älsklingen och det firade vi med heta aktiviteter i sängen. Väckte honom på morgonen, enl hans åsikt alldeles för tidigt tills det började hetta till och han blev mer medgörlig. Inveg vårt bondageset lite försiktigt genom att binda iaf mina händer. Blev sedan riktigt härligt när han tog mig bakifrån samtidigt som jag hade min lilla dildo där bak.. Mmm härlig orgasm kan jag lova.


Efter frukost och lite annat bestämde jag mig för att binda honom istället, men denna gång i ett X he he. Sedan satte jag dessutom på honom ögonbindel och tänkte ha lite roligt med honom. Började försiktigt stimulera lite med vibratorn och sedan lämnade jag honom i sängen, satte på lite porrfilm på datorn och gick på toa ha ha.


Kom tillbaka, kollade lite på tv-skärmen för att retas med honom som inte visste vad jag gjorde. Sedan gick jag och tände ett av ljusen som tillhörde vårt kit och utan förvarning testade jag att droppa lite stearin på honom. Han blev förstås chockad, men lät mig testa några ggr till, men det var kanske ingen stor hit, fast det är ju alltid kul att iaf ha testat.


Därefter åkte glidmedlet fram och jag tror han var lite nervös eftersom han visste vad jag hade i åtanke, men självklart visste jag att jag hade honom med på noterna. Testade först att stimulera med ett finger och därefter kom samma lilla dildo/vibrator fram som på morgonen. Efter lite pysslande var den på plats och sedan satte jag mig på honom för en liten ridtur. Tror han fick en rätt härlig orgasm efter den omgången när jag hållt på att leka med honom i säkert över en timme.


På kvällen kom en liten flaska mousserande fram och för övrigt hade vi en helt underbar och mysig helg. Tycker om han så jäkla mycket! Va ute på stan i lördags några timmar. När vi var inne hos guldsmed för att titta på nytt halsband åt honom passade vi på att kolla i skåpet med ringar också he he. Det är skönt att ha ett så avslappnat förhållande att man bara kan göra sådana saker utan att det behöver betyda så mycket mer och att han inte blir nervös och förbindelserädd. Bara en kul grej och båda vet att det inte är aktuellt på ett bra tag iaf, men det kan ju fortf vara kul att titta och peka ut vilka man tycker är finast osv.


Tror man kan kalla det kärlek ;-)

19 okt. 2009

Fan vad jag saknar honom nu

Älsklingen var här hos mig i helgen. Hade så himla mysigt. Övertalade honom att åka hem tidigt imorse istället för igår kväll. Så det blev 3 nätter ihop. Både lördag och söndag natt hade vi tända ljus, min lugna spellista och låg och gosade och sjöng tillsammans innan vi somnade. Sååå mysigt!


Utöver det har vi hunnit med massa god mat, fest både fredag och lördag, spela spel med vår gemensamme vän, söndagsbrunch, tv-spel och så en del sex förstås.


Nu går jag bara runt och drömmer mig bort och fånler och kan inte sluta tänka på honom. Kommer sniffa på kudden inatt för att känna doften av honom. Imorse och inatt var det nästan han som var blödig och inte ville åka och pratade om hur mycket han skulle sakna mig och att han ville vara här jämt. I somras var det ju jag som låg och grät för att jag inte ville åka ifrån honom.


Allt känns så jäkla perfekt när vi är ihop. Så lycklig! Snart är det ett halvår sedan vi träffades. Tiden går fort. Hoppas det går lika fort den tiden vi har ifrån varandra. Både tills nästa gång vi ses och tills han är klar med sin utbildning :P 
Åh det är så härligt när det bara bubblar inombords så fort jag ser honom. Tecken på att det är speciellt när man fortf är helt nykär när man träffats så länge?

5 okt. 2009

Vad var det jag sa?

Åh är det inte sjukt retligt när man ger någon möjlighet att säga de där orden!?


Igår när jag var orolig och uppstressad över situationen (se tidigare inlägg) så satt jag och snackade med en kompis på msn. Han försökte komma på alla naturliga förklaringar till varför min pojkvän inte behagade svara på mina sms. Jag hade ju trots allt smsat honom min efter vi pratat i telefon och då skrivit om rätt jobbiga saker och blev ledsen när han inte svarade och trodde han ignorerade mina problem.


Nåja när halva dagen igår gått till oro fick jag iaf tag på honom på facebookchatten vid 15-tiden. När han ringde mig då förstod han ingenting.. "Vadå vilka sms? Jaha nej de har jag inte sett... Jag glömde mobilen i ett annat rum efter vi pratat och jag vaknade ju precis nu.. "


Va fan! Man känner sig alltid töntig som oroat sig i onödan men jag tyckte inte det fanns någon naturlig förklaring liksom. Nåja det viktigaste var väl att det slutade bra. Jag fick prata av mig på telefon och det var skönt att han lyssnade. Att jag kunde prata och känner förtroende att jag kan prata om de där sakerna med honom igen. Även om han kanske inget kan göra och sådär. Jag vill att det ska funka som en del i ett hälsosamt förhållande.


 


I vilket fall som helst har jag tid till psykiatrikern imorn så vi får se vad de säger. Det är väl rätt stor sannolikhet att det blir medicin igen, vilket delvis känns jobbigt och som ett nederlag att inte kunna må bra utan medicin, men också skönt för jag kommer slippa oron att få nya anfall och må dåligt igen. Året med medicin är ett av de bästa jag haft. Jag var ju tveksam att avbryta behandlingen i våras, men blev övertalad. Den som lever får se.

4 okt. 2009

Sviken och besviken på sin älskade

Fan känner mig så jävla sviken!


Igår mådde jag piss igen och det är skitjobbigt för att jag känner att jag vill prata med darlingen om det, men han kan ju verkligen inte ta det. Jag vill inte förstöra allt bra vi har ihop. Livrädd för att må dåligt och berätta det för honom och att det ska få honom att se annorlunda på mig. Drar mig verkligen för det, och det bara knyter sig i magen liksom när jag tänker tanken.


Tog iaf mod till mig igår kväll och skrev att jag ville prata och när jag kom hem skrev jag att jag va hemma, men då passade det inte för honom. Så han ringde mig som vanligt när jag nästan somnat och är yrvaken. Frågar hur det är som vanligt och jag sa att det inte var bra. Försökte precisera det närmare, men jag har så himla svårt att uttrycka mig verbalt om det är ett jobbigt ämne och detta är extra jobbigt med honom.. Han blev bara sur för att jag va tyst och inte kunde klämma ur mig vad det var och bara pratade tyst och vi bestämde att vi skulle höras idag istället.


Efter vi lagt på smsade jag ett långt sms och försökte i det förklara vad som var fel och jobbigt och att jag tycker det är så jobbigt att prata om det med honom. Fick inget svar. Blev orolig och ledsen och kunde inte somna om. En timme senare smsade jag hur besviken jag va och att det bara känns sämre efter att jag öppnat mig för honom när det känns som han ignorerar mig och att han borde förstå varför jag inte kan prata med honom då.... Inget svar på det hellar... Lyckades till sist somna...


Nu har halva dan gått och den går till att må dåligt och vara orolig. För att han inte ringer. Jag har ringt 4 ggr utan svar. Vad fan ska det betyda. Bryr han sig inte alls. Och varför ska detta bli en så jävla stor grej. Varför kan han inte ta det om/när jag mår dåligt. Det är ju inte som att jag ringer och är ledsen varje dag direkt.


Jag känner mig så jävla sviken. Han berättar hur mycket han älskar mig, hur speciell jag är och att jag är det bästa som hänt honom, men det verkar bara gälla när allt är rosa moln och inga problem finns i sikte. Han vill att vi ska kunna prata om allt och blir förbannad när jag pratar med nån annan, Men vad fan ska jag göra då om det blir så här varje gång. Känns inte ens som han försöker förstå. Jag förstår att det är svårt som fan för honom. Han har inte erfarenheten att förstå på samma sätt som många andra kan.


Vi har det ju helt underbart annars och det verkar uppenbarligen vara värt att kämpa för trots avståndet, men jag känner mig inte älskad för hela mig. Han vill bara ha mig så länge jag är frisk och det gör mig så ledsen. Kan inte tänka mig att jag skulle behandla honom på det viset... Ställer man inte upp i nöd och lust blir alla ord rätt tomma.


Är det så här det ska ta slut? Ångest, oro och ont i magen. Jag känner inte att jag gjort fel och jag borde väl göra slut om han inte kan leva med hela mig och ta mig som jag är, men jag älskar honom så mycket och trodde verkligen vi skulle kunna komma förbi det med tanke på hur bra allt är annars. Jag förstår inte alls. Han säger att jag är hans flickvän och vill att jag ska kunna säga allt till honom då, men är det så konstigt att jag inte vågar det om det blir så här. Nu är snart halva dan förstörd pga detta... Fattar inte!!

23 sep. 2009

Helvetes jävla klantarsel!!

Fan!!! När biljetterna till Rammsteins konsert i Köpenhamn släpptes i somras missade jag det eftersom jag var utomlands. Suttit nu flera månader och väntat på att det som det står på hemsidan skulle komma fler konserter i Skandinavien nästa år..


Men missar det fan nu igen och av en slump ser jag att de bokat Malmö och Sthlm i Februari. Men biljetterna är redan släppta och förstås slutsålda i Sthlm. I Malmö fanns bara kassa sittplats för 600 kr/st alt kan man köpa ståplats på t.ex. biljett.nu för 1500 kr!! Helt jävla hysteriskt!


Så blev nu ett panikinköp av de där sittplatsbiljetterna iaf. 1200 för 2 st. Hoppas darlingen vill/kan gå med mig annars får jag väl sälja den andra biljetten om ingen annan vill gå med.


Fan har väntat på detta 4 år nu sedan jag såg Rammstein på Metaltown i Göteborg 2005. Det är bland det häftigaste jag sett i konsertväg och då har jag ändå sett U2, Metallica, Robbie Williams och Slipknot.. Jävlar vad förbannad jag är nu! Mitt klantarsel liksom....

Äntligen bondage-set på väg =D

Saknar redan älsklingen, men ska ju dit på söndag igen :D Och stanna 4 dagar. 4 nätter ihop. Underbart! Älskar att sova med honom. Ska se till att bli massa mys. Laga god mat. Köpte skumbad i helgen. Får testa det nästa veckan kanske. Höstmys i stora mängder.


Sedan så hoppas vi att vårt bondageset som vi beställde för flera veckor sedan äntligen ska komma i veckan. Det vore kul att testa lite :D Sitter varje dag och dregglar över min bakgrundsbild på mobilen med en bunden, naken och underbart sexig pojkvän.


Ska se till att packa ner något sexigt. Korsetten ligger redan hos darlingen, men glömde mina högklackade sist. Vet ju hur mycket han tycker om dem ;-)


393355.jpg

21 sep. 2009

Därför vet jag att jag älskar honom

Sitter fortfarande med ett leende på läpparna efter helgen. Så underbart! Bara att sova ihop betyder så mycket. I fredags somnade jag i skeden med honom bakom mig och vaknade inte förrän senare på natten och han låg kvar där och höll om mig. 


Normalt sett brukar det vara så att vi gosar ihop oss när vi ska sova för det är så mysigt att vara nära varandra. Men det brukar alltid sluta med att efter typ en kvart håller man på att svettas ihjäl och så lägger vi oss i var sin ända i sängen istället. Lagom oromantiskt, men så kan man somna iaf. Det kanske beror på att det börjar bli höst och inte lika varmt.


Kärlek alltså. Kan inte vara bättre. Vi bara klaffar på alla plan liksom. Sexuellt, hur vi tänker om framtiden t.ex. hur vi vill bo, var vi vill bo, barn osv osv. Det är skönt. Klart det är långt kvar som fan till dess, men det är ändå viktigt att veta att man har samma tankar. Klart det finns olikheter med, men annars har man ju inget att prata om :P


Vid det här laget börjar man lära känna varandras egenheter och skavanker också. Känns som det är då man vet att man älskar någon när man tycker om just de där sakerna eller trots dem vill vara tillsammans:P När jag inte får sova med älsklingen saknar jag hans snarkningar liksom. Inte för att jag tycker om snarkningar i sig, men det påminner ju om honom. Och när han berättar varför han tycker om mig och han radar upp alla mina konstiga egenskaper som gör mig till mig känner jag mig så lycklig. Jag känner att han ser mig och älskar mig för den jag är, precis alla de där sidorna som jag vill att han ska tycka om.

Underbart helgbus (varning sex)

Kom precis hem från en perfekt helg hos darlingen. Längtar redan tillbaka såklart, men genom ett mindre mirakel har jag lyckats få en veckas praktik hos honom nästa vecka :D Så åker dit igen redan på söndag.


Underbar och mysig helg med god mat, massa mys, skogspromenad, bio mm. Underbart att bara få sova ihop två nätter. Vi är som nykära när vi är tillsammans. Helt underbart, men rätt odrägtligt för omgivningen skulle jag gissa på. Haft massa härligt sex också såklart.


Igår kväll drog jag på mig korsetten och svarta stay ups när darlingen borstade tänderna ;-) Tihi glad överaskning för honom när han öppnade dörren :P Retade honom länge och väl, band fast hans händer och täckte för ögonen så han inte skulle se vad jag gjorde med honom ;-) Vilket var mycket uppskattat :P Tog lite kort på honom när han låg där naken, hjälplös och sexig. Mums. Min nya bakgrundsbild på mobilen he he... Får ett busigt leeende på läpparna varje gång jag tar fram mobilen nu :P


Efter 2 h avslutades det hela med att jag tog fram en liten vibrator, smorde in den och tryckte in den där bak på mig själv samtidigt som jag red honom.. Mmmm det var helt underbart och så sjukt upphetsande tyckte vi ju båda två. Bland det bästa sex vi haft. Blir bara bättre och bättre. Älskar verkligen sexet med min darling. Men vi väntar fortf på leverans av vårt bondagekit. Hoppas det hinner komma innan jag ska tillbaka om en vecka tihi. Då blir det mer bus.

17 sep. 2009

Hjälp mig döpa nalle

Fick en fin nalle av älsklingen i somras som han vann åt mig. Den är rosa och fluffig och med hans parfym på. Får ligga och krama och sniffa på den alla nätter han inte är här eftersom vi bara träffas varannan helg. Har blivit min mysiga sovkamrat de senaste veckorna. Vaknar upp på natten och inser vad man håller i famnen..


Till mitt problem. Jag tycker han borde ha ett namn. Just nu kallas han nämligen bara för nallen. När jag var liten hette alla gosedjur något med -is på slutet typ sälis, björnis osv he he så det går bort. Tänkte det skulle va något som påminde om honom så nu funderar jag lite på Valle (efter valborg när vi träffades). Nallen Valle låter väl rätt fint?


Nej jag är förhoppningsvis inte så galen som jag låter och ja jag är 23 även om man inte alla ggr kan tro det :P


Alla förslag är välkomna! Om inte annat får jag mig ett gott skratt iaf :D

16 sep. 2009

Matchning av sexuella preferenser

Jag funderade lite på det här med sexuella preferenser. Vi är ju alla olika, och tur är väl det. Men en sådan sak som dominans t.ex. Nu menar jag inte alls på några extrema nivåer, men de flesta har nog någon slags relation till det i sängen.


Jag själv är väl snarare den dominanta än den som blir dominerad, men visst det kan vara spännande att bli bunden eller lite fasthållen och sådär, men gillar inte alls att bli dragen i håret eller få strypgrepp eller sådana saker. Då blir jag nog mer frustrerar/irriterad än tänd. Medan jag vet att min tjejkompis är precis tvärtom och mer än gärna har den typen av kille i sängen.


Så till mina funderingar. Är det inte konstigt att man inte oftare drar hem folk som är fel? Jag har ändå haft en del one night stands och liknande de senaste åren, men det är väldigt sällan som det har blivit fel, iaf i detta avseendet ;-)


Undrar om det isf beror på att det just är ett one night stand och man inte riktigt vågar leva ut sin sexualitet fullt ut och att man då är mer återhållsam och lyhörd innan man testar saker. Eller beror det på att man redan på personlighetsnivå kan avgöra hur en person är i sängen?


Generellt sett brukar det nämligen vara jag som tar initiativ med killen även på krogen eller vart man nu befinner sig. Och de killarna generellt sett kanske inte är lika dominanta i sängen heller då? Eller anpasser de sig för att de är med mig? Har nämligen svårt att se flertal av dessa killar i den mer dominanta rollen..


Lite spännande tanke kanske.. Har ni samma erfarenheter? Eller är det bara jag som har tur?

12 sep. 2009

Jag har en bra magkänsla om oss

Ångest resten av veckan efter vårt bråk i tisdags. Även om saker löst sig känns det som att man inte kläcker ur sig hur som helst att man inte tyckt det varit bra/som vanligt mellan oss den senaste månaden. Funderat som fan sedan. Det kändes som det dödade lite inom mig. När skulle detta komma tillbaka igen? Invaggade han mig bara i en falsk trygghet nu när vi pratat och det kändes bra igen?


Inte smsat mig en enda gång sedan bråket däremot ringde han mig på fyllan i onsdagskväll vilket jag ändå tog som ett tecken att han inte glömt av mig iaf. Igår skickade jag ett ganska långt sms på fm där jag skrev att jag va så glad att han hade det bra i Jönköping nu och att det är viktigt för vårt förhållande att båda har det bra på sitt håll, att det är jobbigt att vara ifrån varandra, men att man ändå får ta tillvara på den tid man får ihop och att man inte vill leva helt skillda liv osv. Men att jag ändå kände att det var rätt med honom och att han gör mig så lycklig.  Fick inget svar på hela dan.


Ringde efter skolan och när vi snackar är allt som vanligt, vilket ju känns bra, men samtidigt gnager det som fan det han sa till mig i tisdags. Han som pratar om hur viktigt det är med ärlighet och att man kan snacka med varandra. Vi hade väl haft det bra ihop så vad fan menade han med det. Min magkänsla var fortf inte helt återställd trots att jag inte egentligen fått starka indikationer på att något längre skulle vara fel.


Hade ångest och oro hela kvällen igår för det hela och till slut ringde jag honom på nytt. Frågade om smset, om han fått det och han sa att det var så gulligt och att jag var så söt. Sedan snackade vi en snabbis i webcamen igår också. Härligt att få se honom efter 4 dagar ihop. Han sa hur söt jag va och att han tycker jag blir snyggare för varje gång han ser mig. Att han älskar mig. Detta sammantaget fick mig till slut att smälta och sedan dess är den bra magkänslan på plats igen.


Vågar le när jag ser mina foton av honom, hans små söta lappar som ligger på mitt skrivbord osv. För igår gav de mig bara ångest och oro. Funderade massa över helgen om den varit så bra som jag mindes den, vad jag känner för honom om han verkligen är rätt etc. Jag vet ju att jag är som nykär när vi är ihop.


Men det är jobbigt med avståndet. Drygt 4 månader sedan vi träffades och i detta skedet kommer man till brytpunkten huruvida man ska gå vidare tillsammans eller om det bara var en förälskelse. Det tillsammans med avstånd och att båda börjat nya liv på varsitt håll nästan gör ju att förhållandet blir lidande som fan. Klarar vi oss vidare nu den här hösten ska vi nog klara våra 2 år ifrån varandra. Jag vill inte lägga ner nu, jag vill kämpa. Han har ju allt det där jag letat efter och äntligen hittat. Han gör mig helt galet lycklig. Hade vi bara fått vara tillsammans hade det inte varit någon tvekan. Nu blir det betydligt jobbigare men framtiden får visa vart detta slutar.  

Tisdagskris

Älsklingen ringde mig på min lunchrast på jobbet i tisdags. Jag är lagom stressad för allt är så nytt i skolan just nu och står i kön för att inhandla mat. Hinner väl inte säga så mycket förrän han kläcker ur sig att han och en kompis diskuterat piercingar och de tänkt pierca bröstvårtan och undrar vad jag tänker om det... Jag hörde bara massa snack och skratt i bakgrunden och började fundera över om han kunde vara full mitt på dan en tisdag eller bara drev med mig. Varför skulle han annars ringa och berätta det här från ingenstans. Minns knappt vad jag sa mer än att jag typ mmm mmm,, kul skämt, gör du det älskling, och du vet att jag inte tycker om sånt där. (det här med piercingar och tatueringar osv är inte min grej och det visste han ju).


Strax efteråt smsade jag honom och skrev typ hoppas du skämtar, om du gör sånt där på infall får det mig att tro att du är typ 13. Så han blir sur över att jag är grinig och tycker jag är tråkig och att det var en grej han lovat på fyllan och det går ju att ta bort osv. Det utväxlades rätt hårda ord på sms då och sedan är min lunch slut och har inte tid att skriva mer till honom. Efter skolan skrev jag ännu mer och att han kunde väl höra av sig när det passade honom (var lite bitter över att jag ringt honom dagen innan och han då varit upptagen och lovat ringa senare men inte gjort det).


På kvällen ringer han och ja det samtalet var väl inte det trevligaste. Båda var sura och bittra. Jag hade sovit dåligt och han var hungrig vilket inte gjorde det hela bättre. Jag som tyckte han kändes omogen och han som var sur över att jag reagerade och tyckte det hela bara var en rolig grej, vilket inte jag tyckte. Det hela spårar ur och han säger till mig att jag kan väl skaffa en annan tråkig, lugn kille som är 35 med villa, volvo och vovve istället och att jag kanske inte är rätt för honom. Det är i de där situationerna man får andas djupt och inte låta sig provoceras och jag försöker iaf återfå fattningen och be om ursäkt för att jag överreagerat och frågar varför han är så arg på mig (för det hörde jag ju på rösten).


Han ville bara lägga på och gå och äta, men ahh jag hatar att ha konflikter ouppklarade. Jag vill lösa dem direkt, men han verkade inte direkt vara kompromissvillig vilket gjorde det hela svårare när jag försökte förklara det. Jag tyckte liksom inte han bara kunde gå mitt upp i allt detta och jag vill inte lägga på när han är så kort mot mig med hård ton.
Då kläcker han ur sig att han kanske inte vet om han vill lösa saker, att han inte tycker det varit det samma mellan oss den senaste månaden (förutom i Rom) och hur jobbigt han tycker det är med min psykiska hälsa och att han hellre vill ha en flickvän utan psykiska besvär (vilket jag förstås förstår).


Jag vart helt i chock och börjar ifrågasätta varför han dagen innan pratat om hur vi ska lösa allt tillsammans och hur mycket han älskar mig osv. Vad fan menade han med det då? Och nu kan han ju absolut inte bara lägga på och lämna i stadiet att jag inte vet om han kanske vill göra slut eller något. Panik!
Det där är det värsta, känslan av maktlöshet. När allting bara tar fel vändning och man vill rätta till saker och börjar be om ursäkt och mer eller mindre tigga. Fick ingen respons alls och till slut lägger vi på iaf och han säger att han ska ringa mig senare, något jag då tvivlade starkt på att han skulle göra.


Pratade först ut med en kompis på msn samtidigt som jag ringer upp min klasskamrat som ju också är darlingens bästa vän och berättar att vi bråkat och jag fått panik och inte vet vad jag ska göra. Eftersom han inte var så långt från mig kom han förbi mig. (men dessförinnan hade jag hunnit få iväg ett lååångt sms till älsklingen där jag försökte lugna ner honom och få honom att fundera över om han ville sumpa allt nu över detta. Att vi kanske inte haft så mycket kontakt den senaste månaden eftersom han precis flyttat och börjat ny skola och jag haft jättemycket i skolan osv och att det kommer jobbiga perioder i ett förhållande och att man inte kan sticka direkt det blir jobbigt. Att jag älskar honom som han är och absolut inte vill ha en tråkig kille etc) 
Vi satt och snackade i säkert 1,5 h. Berättade dels om vad som hänt, men ffa om vad som egentligen hänt i helgen med mig. Om min depression, att jag ätit tabletter, darlingens synpunkter om detta etc etc.


Egentligen snackade vi inte så mycket om bråket sedan eller inte så till vida att han sa saker som fick mig att bli mindre oroad, men det var väldigt skönt att prata med honom för han förstår precis hur det är. Han känner igen det där med press, depression och ångestattacker på fyllan osv.


Under tiden han fortf var där ringer darlingen som ätit och varit på gymmet. Kommenterade direkt vilket sött sms jag skickat och på en gång blir jag lugn för nu är hans vanliga röst tillbaka. Sa att han fått avreagera sig lite på gymmet och att allt va bra nu. Jag berättade att jag pratat både med min kompis och med vår gemensamme vän (vilket han kanske inte va så förtjust i, vill ju inte att han ska komma emellan oss och bli indragen i våra problem). Sedan dog hans mobilbatteri..


Senare på natten när jag nästan somnat ringde han igen. Pratar lite till och känns som vanligt. Att han längtar efter mig, att det är jobbigt att vara ifrån varandra och att man bara vill ses och reda ut saker och känna att det känns bra osv. Men nu när det ändå känns ok bestämmer vi att vi nog inte behöver ses i helgen för han hade ändå så mycket annat att göra..


Jag som tänkt plugga på tisdagskvällen. Nej det blev inget med det. Ångest till tusen. Älskar ju honom. När jag somnar känns det iaf bra igen. Kramar på nallen jag fått av honom, som luktar honom. Längtar.

Blodbad i sängen (varning sex)

Jag har en väldigt lättblödande livmodertapp vilket jag haft sedan länge och går ofta på kontroller hos gyn så den är jag inte oroad för, men det är inte kul när den vill jävlas vid sex och sådär. Har lyckats bloda ner flera killars lakan osv :S Verkar vara lite olika med olika personer för med killen jag träffa förra hösten hände det nästan jämt, men med darlingen nu har det bara varit två ggr innan och vi har ju ändå haft rätt mycket sex. Man kan ju såklart tänka sig att det handlar om storlek, men jag kan inte säga att det var någon skillnad mellan dessa två.


Iaf i fredags efter vår mysiga middag sa jag åt darlingen att diska så skulle jag gå in på mitt rum och svida om till något mer bekvämt tihi. Han trodde nog det skulle bli någon av mina korsetter som jag haft med honom innan, men jag hade faktiskt en helt annan idé. Tänkte överaska honom med min sjuksköterskedräkt som jag köpte till min sexfest förra hösten he he. Kan väl säga att han vart ganska chockad när han knackade på min dörr och jag öppnar iklädd den med vita stay ups, strumpebandshållare och högklackat osv. Hans min var obetalbar.


Hade släckt ner och tänt lite värmeljus också. Det var hur mysigt som helst. Bad om att få undersöka honom och behandlingen mot hans "problem" var att smörja med chokladsås som jag sedan slickade upp från väl valda delar ;-) Kan väl säga att båda va rätt uppkåtade sedan och sexet var grymt som vanligt. Bara det att efter ett tag när vi ska byta ställning inser han att det är blod både på mig och honom och jag har ju inte kännt någonting (det brukar inte göra ont eller så när jag börjar blöda).


När vi sedan tänder lampan ser det ut som ett jävla blodbad i rummet. Påslakanet har massa fläckar och underlakanet är fyllt av blodstänk i princip. Så det måste väl ha skvätt när han satt på mig liksom. När man dessutom kladdat med händerna i det hela och sedan satt dem på kuddar och andra väl valda ställen ser det ut som fan. Kan väl säga att det tyvärr va rätt avtändande så vi avslutade det hela och jag fick hoppa in i duschen för att tvätta av allt.


Det konstiga var sen bara att det inte kom tillbaka under helgen. Jag tänkte ändå att när det kommer så mycket färsk blod (i vanliga fall är det oftare att det blir bruna fläckar av gammalt blod) att det borde vara ett mer öppet sår någonstans som man skulle slå upp om man har sex bara några timmar/ett halvt dygn efteråt men icke. Mycket märkligt. Tur att vi är så bekväma med varandra att man liksom kan skoja åt det och gå vidare. Sedan blir han såklart orolig och undrar om han gjort illa mig och om det gjorde ont osv och inte så konstigt om det hela gör en avtänd när man är rädd att ha skadat den andre. Men ahh vi har helt galet bra sex ihop.

Himmel och helvete

Oj vad tiden gått sedan senaste inlägget. Varit så sjukt mycket i veckan bara. Tänkte jag skulle sammanfatta lite från helgen när darlingen var här.


Stressade som ett djur hela veckan för att få mitt schema att gå ihop och hade skola 8-17 varje dag. Hade sedan länge planerat 2 inflyttningspresenter åt honom som han skulle få när han kom hit. Dels en fotoram som jag köpte på min tågluff i somras. Så till den skulle bilder framkallas och sedan köpte jag en egen kokbok som man kan skriva in sina egna recept i. Skitbra tycker jag och skulle fylla den med mina favoritrecept. Främst sådant som han ätit hos mig och sådär.


Torsdagkvällen satt jag i panik och försökte fylla i så många recept jag orkade och som jag tyckte var bra. Hade tjatat på honom hela veckan för att han skulle skicka våra foton från Rom. Ville ju inte säga till vilket ändamål, men iaf natten mellan tors-fre skickade han dem så fredag morgon lägger jag i panik över de bästa på usb-minne och drar till skolan. Ner till stan direkt efter skolan och lämnar in dem i fotobutik. Självklart strular det och hälften av fotona är i för dålig kvalite för att kunna framkallas. Cyklar hem emellan och rakar benen och gör mig snygg medan fotona framkallas och kastar mig på cykeln ner till stan igen. Blåser 10-15 m/s dessutom. Väl hemma igen ska man snabbt klippa och klistra och få ihop fotoramen och sedan ringer han och är här.


Kände att jag aldrig hann varva ner innan han kom hit och vart helt speedad. Dessutom hade jag sovit för lite hela veckan och var dödstrött. Kanske hellre borde försökt vara utvilad och glad och struntat i fotoramen och kokboken, men det är alltid sådant man kan tänka i efterhand. Fredagkvällen slängde vi ihop lite snabb men lyxig mat. Blev ryggbiff, pommes och brunsås mumma. Efterrätten avnjuts i min säng ;-) På lördagen lyxfrukost, shopping och mysig middag med lite vin och grejer. Sedan kom kompisar hit på förfest och vi åt efterrätten tillsammans med dem.


Efter det så sket sig väl allting rätt rejält. På vägen ut inser vi att darlingen glömt en grej hemma och ska cykla hem och hämta den och på något sätt lyckas han cykla förbi oss så vi tappar bort honom i över 1 h och han hade ej mobil på sig. Till slut får vi kontakt och då har han suttit utanför utestället i 1,5 h (vi trodde inte ens han skulle ha hittat dit så då har jag redan gått hela vägen tillbaka hem till mig för att konstatera att han inte däckat i min säng eller nåt som jag befarade). Får dåligt samvete som fan och känner mig lite ansvarig för det hela och att jag borde tagit bättre hand om honom när han är hos mig.


Väl inne har jag så sjukt ont i fötterna efter allt promenerande fram och tillbaks till stan i högklackat och inte långt därefter känner jag ett panikanfall eller vad jag ska kalla det. Har varit med om det tidigare på fyllan med mitt ex, men det var ju flera år sedan tidigare. Börjar gråta när jag inser att jag mår dåligt och att jag ju inte gjort det på flera år. Blir som en ond cirkel att ju mer jag tänker på allt desto värre känns det. Att kvällen är förstörd, att jag inte vill att darlingen ska se mig sådan osv osv.


Vet inte om man kan kalla det panikångest. Försöker lugna ner mig, men det går inte och det slutar med att vi får gå hem och jag får så dåligt samvete för att jag förstört kvällen och gråter bara ännu mer. Han försöker fråga vad som är fel och vad han har gjort och jag vet ju inte änns själv. När jag inte svarar tror han att det är något jag bara inte vill säga till honom och att jag kommer berätta bara han frågar tillräckligt många ggr. Känns inte alls bra. Orolig för min psykiska hälsa.


Dagen därpå börjar bra, men slutar i ungefär samma situation och jag minns inte vad som framkallade det hela. Det var nog känslan av att jag förstört vår helg och de få timmarna vi fått ihop och sedan rullar allt igång igen och trappas upp ju mer jag tänker på hela situationen. Att jag inte vill skiljas åt så och försöker lösa saker, men han åker och jag gråter. Tanken på att den här skiten kommer tillbaka nu när jag äntligen är lycklig igen gör mig ännu mer ledsen osv. Satt och grät säkert 1 h efter han åkt och ville bara få ut allt ur systemet. Tror det berodde mycket på all stress och press som byggts upp under veckan och att det bara balla ut totalt.


Skriver ett lååångt sms till honom och försöker förklara vad som hänt och att det inte är hans fel eller något och att det känns jobbigt osv. Att jag verkligen ska/vill ta tag i min psykiska hälsa med tanke på vad som varit tidigare under sommaren med. Han svarade att han älskar mig och att vi tillsammans skulle klara allt. Precis det jag behövde höra och på söndagkvällen känns allt betydligt bättre när jag haft tid att tänka igenom allt, vad jag tror är orsaken, vad jag ska göra åt det osv.


Fan allt var så himla bra fram till utgången. Jag är helt nykär när jag är med honom och vi har det underbart. Satt och skålade ihop för framtiden och många fler kvällar ihop osv. Jag vill vara där då, vill inte vara den som förstör det här nu. Forts följer...

3 sep. 2009

Internetvänner/blogg vs pojkvän

Tyvärr får jag nog säga tillhör min pojkvän den andra gruppen (se föregående inlägg) som inte alls förstår det här med internetvänner. Och redan från början när vi började träffas har detta stört honom rätt rejält. Tanken på att jag kan berätta mina innersta hemligheter för "främmande" människor på nätet och inte för mina vänner irl eller för honom. Han vet att jag bloggar och kan inte riktigt acceptera att det här är något jag inte vill dela med mig av till honom.


Det här är som min dagbok och den skulle han knappast läsa, men det som stör honom då är att alla ni främmande människor kan läsa, men inte han som står mig närmast! Men det är ju inte som att jag har några hemligheter för honom. Han vet allt om mig, men vissa saker kommer det ju alltid finnas som jag inte vill diskutera med honom. T.ex. om jag pratar/skriver om honom. (ja sedan kanske jag inte heller vill att han ska läsa om de killar jag vart kär i/haft sex med de senaste 2 åren, vilket alla står i bloggen..., men det är en helt annan grej)


Igår var jag inte på topp. Kände mig nedstämd...igen... Jäkligt jobbigt och ahh det tar bara emot att prata om det med honom. Inte för att det är hemligt på något sätt, men jag vill inte komma och gnälla hos honom. Vill inte att det ska gå ut över honom. Vill inte va nån psychobrud han ska behöva ta hand om och vara hobbypsykolog åt. Jag vill vara frisk! Önskar att jag inte änns behövde ta ställning till om jag skulle prata med honom eller ej. Då vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen och börjar fundera på om jag borde göra slut bara för att jag vill skona honom för den här skiten. När vi blev ihop trodde jag att jag va psykiskt stabil och redo.. inte att det skulle bli så här.


Försökte iaf ringa honom, men han svarade inte och då valde jag att ringa en annan vän (en internetvän). Och ja delvis pratade vi om mig och mina känslor och mitt mående, men också om väldigt mycket annat eftersom vi inte pratat på länge. Det var skönt. Ibland behöver man annat att tänka på och andra personer att prata med som kan få en att se saker ur andra perspektiv, ge en nya inputs osv. Samtidigt som vi snackade började darlingen skriva på msn och jag skrev att jag faktiskt var upptagen och pratade med någon annan.


När vi pratat klart 2 h senare ringde jag upp darlingen som jag direkt märkte var sur.. Försökte fråga över vad, men fick inga svar. Till slut kommer det fram hur irriterad han är över att jag öppnar mig för andra och inte för honom. Försöker förklara att det är för HANS skull! Jag gör så här för att jag inte vill tynga ner honom med det. Han säger att han vill dela allt med mig och det får han ju. Jag har inga hemligheter för honom.


Försöker förklara för honom hur jag känner och hur mycket det tar emot att prata med honom just om det här med mitt psykiska måeende. Speciellt efter vad han sagt tidigare om hur trött han är på psychogirls och hur negativt inställd han är till medicinering osv. Vet inte vad jag ska göra. Antingen tvingar han mig att prata med honom fast jag inte vill och tror det kommer förstöra vårt förhållande eftersom jag känner att det gjort det med tidigare pojkvänner som jag pratat med om de här sakerna. Alternativt kan jag inte berätta för någon (förutom min psykolog) om han känner sig åsidosatt för att jag hellre pratar med mina "främmande" internetvänner.


Vet inte hur jag ska få honom att förstå. Eller är det jag som gör fel och borde prata med honom? Är ju rädd att det ska bli alltför många ggr han får höra om att jag mår dåligt osv, en börde han inte kan bära. Han tror liksom att alla har baktankar, speciellt om min internetvän är en kille. Han förstår inte att det finns folk som lyssnar utan att förvänta sig något i utbyte.


Utöver det har jag ju bloggen som är min ventil och jag tycker det är helt underbart att skriva av mig när jag mår dåligt eller att det är något jag tänker på osv. Skriver i första hand för min egen skull och inte för någon annan. Får man då dessutom respons från er som läser (utomstående personer) är det ett plus. Många ggr tror jag bloggen är ens egna psykolog. När man tvingas formulera sina tankar i ord bearbetar man dem och inser ibland hur löjlliga de kanske är osv. För mig som tenderar att älta är det bättre att skriva av mig och gå vidare. Det här är mitt sätt och det funkar för mig.


Jag älskar min pojke så himla mycket, men i den här frågan förstår han mig inte alls.

Internetvänner vs vänner irl

Vet inte hur många ggr jag funderat på och pratat om det här ämnet, men jag ska berätta hur det funkar för mig. När jag pratar om det här med mina vänner känner jag att människor generellt sett delas in i två grupper. De som inte alls förstår sig på det här med internetvänner och som enbart pratar med vänner de känner sedan tidigare på t.ex. msn och så finns det vi som verkligen uppskattar möjligheten internetvänner ger.


Kan väl säga att jag har ganska mycket erfarenhet från det de senaste 8 åren ungefär. Har träffat 3 av mina 5 pojkvänner på nätet och har utöver det lärt känna en mängd olika människor runt om i Sverige. Vissa bättre än andra och vissa som jag inte längre har kontakt med. Vissa har jag även träffat irl (utöver mina ex menar jag).


Många av de här människorna betyder extremt mycket för mig och betydde väldigt mycket redan innan jag träffade dem irl. Det här är människor som jag kan prata om ALLT med. Människor som vet mer om mig än de flesta andra vet. Personer jag har berättat saker för som jag aldrig sagt till någon annan.


Vissa jag pratar med förstår inte det här alls, hur man kan öppna sig för främmande människor som man inte alls känner eller iaf inte med säkerhet vet vilka de är och vilka avsikter de har. 
Det jag kommit fram till i mitt fall under åren så är det att det handlar om rädsla att förlora dem som står en nära. Det jag menar är att anledningen till att jag har så lätt att öppna mig för de här människorna (som jag många ggr kanske inte känner så väl) beror på att de inte kan såra mig lika mycket som personer kan irl. Skulle jag berätta något personligt och den personen väljer att inte prata mer med mig pga det så kommer jag såklart bli ledsen, men samtidigt kanske man kan slå bort det som att han/hon inte känner mig på riktigt samtidigt som han/hon inte kan påverka min omgivning eller berätta det för andra gemensamma vänner osv. Lite på samma sätt som det kan vara för andra att prata med någon utomstående såsom kurator, präst, psykolog osv. Någon som inte dömer en, som lyssnar och som inte har massa förutfattade meningar om en.


Anledningen till att just jag blivit så här och fungerar så beror antagligen på att jag blivit sårad av så många människor genom åren, aldrig känt mig hemma eller som att jag passat in. Träffar jag då nya människor som faktiskt verkar tycka om mig är jag livrädd för att berätta något dåligt om mig själv, jag vill framstå som perfekt och vara den vännen de vill ha. När jag mår dåligt eller det är något som jag tycker är jobbigt att prata om har jag hellre vänt mig till andra människor (mina internetvänner) alt bloggen.


De senaste 2-3 åren har jag dock börjat komma väldigt mycket längre och träffar personer även irl som betyder väldigt mycket för mig och som jag långsamt, men säkert även vågar öppna mig för även om saker som kanske inte får mig att framstå i den ljusaste dagar. En av de personerna är min pojkvän och på de 4 månader som vi känt varandra nu har han i princip fått veta allt om mig, iaf allt det där som jag tycker är så jobbigt att prata om och knappt har berättat för någon nånsin. Min rädsla för att skrämma bort folk börjar så sakta försvinna, men jag kommer förstås fortf älska mina internetvänner och att ha bloggen där jag öppnar mig om mitt allra innersta till alla er främlingar.


Vad har ni själva för relation till internetvänner?

29 aug. 2009

En kärleksförklaring

För 4 månader sedan visste jag inte vem han var.
Idag gör han mig till världens lyckligaste.

Tanken på honom får mig att le.
Då strålar jag tills jag blir självlysande.


Ibland är livet otroligt, osannolikt.

28 aug. 2009

Porrdrottning och slutty girlfriend

Vet att älsklingen kan vara lite svartsjuk av sig. Ja inte på nåt sätt så att det känns jobbigt för mig, det hade jag förstås aldrig pallat. Han vet att jag inte är den hämmade typen och varit singel i 2,5 år innan jag träffade honom. Men för det 1a så himla många killar är det inte och för det 2a så vet jag att han älskar sin slutty girlfriend när det väl kommer till kritan.


Vem skulle annars suga honom som en gudinna ;-) Har faktiskt fått många komplimanger för just det de senaste åren. En kille som tidigare tyckte avsugningar var överskattat tills jag kom in i bilden ;-) Det är någonting jag verkligen älskar att göra och speciellt när man får den uppskattning och reaktion man önskar då känner man sig som en porrdrottning i sängen.


Vem skulle skicka porriga mms till honom vid olämpliga tillfällen bara för att driva honom till vansinne.


Vem skulle överraska honom liggande på sängen i korsett, stay ups och högklackat. När jag ser hans överaskade min då vet jag att det överväger alla hans funderingar kring vad fan det är för tjej han träffat ;-) I slutändan är det bara en av alla anledningar till varför han älskar mig.

Obekväma, konstiga sexupplevelser

Man kan väl minst sagt säga att vi haft lite otur de senaste gångerna vi haft sex.


Senaste sexet innan vi sågs i helgen var för några veckor sedan på mitt landställe. Sov vägg i vägg med min mamma och hennes sambo.. Om man änns kan kalla det vägg.. Jävla gipsvägg som dessutom är försedd med en skjutdörr mellan rummen. Man kan väl säga att man hör det mesta.
Vi var så nöjda med att vi lyckades ha så ljudlöst sex fram till efteråt när jag ligger med hans sats på magen och man typ jaha hur river man av toapapper ljudlöst..? Framför allt när det är ett hårt jäkla euroshopperpapper eller liknande som inte direkt är ljudlöst när man ska skrynkla/torka med det. Vart har man lambi när man behöver det. Det hela slutade med att vi båda låg och fnissade åt hela situationen iaf och funderade på vad de andra hört/tänkte ha ha.


Nåja efter 5,5 vecka ifrån varandra från detta tillfälle kommer jag till Jönköping dit han precis flyttat och ska se hans lägenhet för första gången. Tänkte att vi skulle inviga den lite fint... Väl där visar det sig att tjejen som hade lägh innan är där med sina föräldrar och flyttar hennes möbler som hon fått lämna kvar några dagar... Där rök vår ensamma tid..
Lägenheten är dock en tvåa så vi går in i sovrummet och stänger dörren som tyvärr inte gick att låsa. Blir en snabbis mot en av garderoberna med dem utanför som kan komma in när de vill + att det inte finns gardiner/persienner i rummet heller så vete fan vad grannarna såg heller. Härligt var det iaf, men vi skratta rätt gott åt det med över hur konstiga situationer vi hamnar i.


Efter min incident med den glödande askan på bröstet (se tidigare inlägg) fick jag ju flera små brännsår på bröstet som ömmade hela helgen och pajade en del innan han kom ihåg att inte ta där (jag som annars älskar just allt som har med brösten att göra under sex).


Mycket som gått emot oss på sexfronten det senaste. Tur att vi har det så grymt iaf. Mmm blir bara galen av hans kropp och tror aldrig jag varit så våt med någon tidigare. Underbart!

Fantastisk weekend i Rom

Vår helg i Rom nu blev allt jag hade kunnat önska mig. Var ju rätt nojig innan hur det skulle bli med oss och framtiden osv, speciellt när vi varit ifrån varandra 5,5 vecka.


Hotellet var över förväntan med fin frukostbuffé, härlig mysig dubbelsäng, fräscht badrum med badkar och framförallt AC som behövdes när det var 35 grader ute. Sedan låg det med gångavstånd till alla stora sevärdheter så vi var nyttiga och gick massa under helgen samtidigt som det ändå låg i ett lugnt område.


Hann med alla stora sevärdheter; Peterskyrkan, sixtinska kapellet, spanska trappan, fontana di trevi, Colosseum, Forum Romanum mm. Åt all italiensk mat som man bör göra; klassiska pastarätter, stora kulglassar, pizza, tiramisú osv.


Hade så himla mycket att ta igen på alla fronter och det kändes som vi fick tid till allt. I bilen till och från Sthlm fick vi 3 h varje väg när vi hade tid att prata och berätta om allt som hänt senaste veckorna och bara komma varandra närmre. 



På nätter, mornar och mellanlandningar på hotellet fick vi ta ikapp allt vi missat i sängen.. Massa härlig sex och mys.



Bara vara varandra nära. På flyget ner var vi som klistrade vid varandra och eftersom vi flög ner med Ryan air så var det ju valfri placering. Konstigt nog var platsen bredvid oss en av få platser som var tomma i planet... ;-) Ingen ville visst sitta bredvid det hånglande kärleksparet he he.


Ibland var man kanske för nära varandra bara i den olidliga hettan. Tur att vi kännt varandra snart 4 månader och börjar bli så bekväma med varandra när svetten bara rann och man kände sig allmänt ofräsch och man ändå ville pussa och ta på varandra för att man bara saknat det så mycket.


Efter denna resan känns vårt förhållande bara starkare och starkare. Vi kommer och måste övervinna allt och för mig finns inga tvivel om att det är värt det. Jag älskar ju honom så sjukt mycket! Avstånd, tid, pengar... Vi grejar det om båda vill och så länge det känns så här så är det bara att njuta och låta tiden visa hur vår framtid ser ut.

Lappojken

Små saker kan betyda så mycket i ett förhållande. Min darling har en egenhet för sig att han brukar skriva små lappar till mig. Tycker det är himla gulligt, speciellt när man hittar dem vid rätt tillfälle.


Som i somras när jag var och tågluffade och blev sjuk så skulle jag rota i innerfacket på min väska efter en ipren. Då hittar jag en lapp som han lagt där en vecka tidigare som jag inte sett förrän då där det stod hur mycket han tycker om mig och hur han längtar till nästa gång vi ska ses osv. Åh så mycket den värmde när jag satt där risig och febrig och kände mig miserabel.


Nu i måndags när vi skilldes åt tog jag det himla hårt och blev ledsen. Ett snabbt farväl sedan blev han tvungen att gå och jag låg kvar i hans säng. Några timmar senare när jag också skulle åka så hittar jag en liten lapp på insidan av ytterdörren... "ÄLSKAR DIG! DIN xxxxxx"
Blev lite mer kär i honom och stoppade ner den i fickan. Några timmar senare när jag tog upp den på nytt såg jag baksidan "Glöm inte det..."


Han är för söt och gud vad jag tycker om min pojke!

20 aug. 2009

Död åt alla rökare

Död åt alla rökare!
Stod precis på stationen och väntade på mitt tåg då jag känner hur det bränner till på bröstet. Trodde först det var en getingoch blev livrädd. Är livrädd för sådana nämligen. Ser bara något svart nere i BHn som jag försöker vifta bort och då bränner det till på nytt och jag ser glöden och inser att det är aska som trillat ner i min urringning! Får till slut bort den och bränner sönder fingrarna på köpet. Min nya bh som jag köpte igår har flera hål i tyget och svarta fläckar. Bröstet gör fortf ont och BHn blir nog bara att slänga. Fan va helt kär i den och hade köpt matchande trosor. Argh vad förbannad jag är! Försökte se var ifrån askan kom men såg ingen rökare i närheten. Hade gärna bränt den personen på brösten/kuken och låtit han/hon betala en ny BH åt mig!

19 aug. 2009

Kommer vara riktigt sexig imorgon!

Idag har jag varit och shoppat flera timmar. Nu när man har så mycket pengar sedan Norge. Brände 3500!! Mindre bra kanske, men den största delen av den summan gick på ett par MBT-sandaler för 2300 kr. Har varit sugen på dem i flera år, men inte tyckt att de var värde över 2000 kr. Ska bli spännande att testa dem i höst och se hur de är eller om man kastat 2000 i sjön.


MBT%20Sandal%20White.jpg


Utöver dem så blev det en bh med matchande trosor på HM, en annan bh och 3 par av mina favorittrosor från cubus. De är en uppenbar kopia av hanky panky men kostar bara 49 kr/st istället för 189 och är minst lika bra!! Love them! Har typ 15 par nu ;-)


bh.jpgtrosor.jpgcubusstring.jpg


Köpte också 2 schampo och ett balsam från schwartzkopf för 300 kr. Så nu har jag schampo för ett år typ :P Sedan slank det ner en mascara och nytt varmvax. Skall göra mig snygg för älsklingen när vi ses imorn mums. Är jag busig kanske jag skickar en bild till honom när vaxningen är klar tihi.

Sexy lingerie

Idag på stan provade jag ett sexigt genomskinligt nattlinne. Måste säga att jag såg jävligt het ut i det, men har ofta funderat på hur ofta man använder sånt där och vid vilka tillfällen.


Knappast när jag sover, för sover jag med en kille så blir det naken och sover jag själv så känner jag inte behov av ett sexigt nattlinne.


Ska man då ha det i förföringsfasen? Man har ju knappast på sig det under kläderna så då krävs ju viss förberedelse. Känns lite krystat som på film när tjejerna går till badrummet för att snygga till sig och byta till något mer bekvämt. Eller är det mer att man ska ligga i nattlinnet i sängen och vänta när han kommer in i rummet lite lagom sexigt?


Har en del korsetter och sexiga underkläder jag har med älsklingen, men samma problem där om man inte vill ha dem under att man fort som fan får försöka svida om typ när han borstar tänderna ha ha..


Men det kan vara kul det med för man känner sig så sjukt sexig när man svidat om till korsett, stay ups och högklackat tihi. Nattlinnet känner jag faktiskt mindre användning av, men idag kom det till användning på så sätt att jag fotade det i affären och skickade det till älsklingen he he..

Virrvarr av alla känslor - Hur skall jag tänka?

Snackade precis med älsklingen nu. Han började ju plugga igår och har inte hört av honom på 2 dygn utöver ett litet meddelande på facebook. Men han sa att han hade skrivit till mig på msn och försökt ringa mig innan... konstigt.. (+ att hans mobil pajat också, men nu hade fått lånat en av sin kompis)men iaf fan känner mig helt tudelad till allt nu.


Han hade det bra iaf. Fest och saker hela dagarna precis som jag förväntat mig. Hade det själv likadant under min nollning. Så jag hade ju inte förväntat mig att han skulle höra av sig så mycket heller.


Försökte bestämma tid jag skulle komma på torsdag, men tror han va lite full för jag fick olika besked ur honom hela tiden och när jag börja undra tyckte han det va jag som va seg som inte hängde med. Inte så lätt när det är fest i bakgrunden kanske..


Och fan vad frustrerande och irriterande det kan vara med fulla människor (när man själv är nykter). Kändes inte alls som något bra samtal. Känns som allt bara går åt fel håll. Är knappt sugen på att åka längre. För det känns som jag tar honom från hans nollning och så kommer jag ha dåligt samvete för det och han kommer bara prata om nollningen och tänka på allt han missar när vi är på vår resa.


Sitter och målar upp alla skräckscenarion i mitt huvud liksom. Är 5,5 vecka sedan vi träffades och jag är bara rädd att det ska bli för mycket främlingskänsla när vi ses på torsdag. Vet ju själv hur snabbt man blir en annan människa när man startar ett nytt liv som man gör när man börjar plugga på annan ort och sådär. Ny stad, nya vänner, nytt liv osv.


Allt han sa till mig nu i telefon var bara självklarheter för mig (som upplevde allt det där för 2,5 år sedan); att det var full rulle hela dagarna och fest varje dag och långa dagar och man bara är hemma och sover osv och vilken underbar stad det var osv. Jag satt bara där och sa mm jag vet och kände mig som världens tråkigaste. Ville bara få bestämt med resan. Har ju tid och snacka om allt det där sedan och kanske i ett mer nyktert tillstånd och när jag kan höra vad han säger.


Till viss del antar jag att det kan vara positivt att jag redan upplevt det, men på ett sätt får det mig att känna mig gammal eller kanske honom att framstå som ung och ja han är ju drygt 1 år yngre än mig också. Kan tänka mig att det är lite samma känsla som att skaffa barn med någon när man själv har barn sedan tidigare men inte den andra. Allt blir inte lika stort och underbart på samma sätt när det inte är nytt för en.


Ska bara försöka hålla alla ställningar nu och hoppas på lite tecken från honom som visar på att han verkligen vill åka och att det känns bra med allt. Vill bara få det hela ur världen och inte gå runt och oroa mig heller. Det blir som det blir liksom. Går det åt helvete med allt gör det det och då var det kanske inte menat mellan oss heller. Klarar vi inte detta klarar vi inte 2 år på distans heller så.


Om 1,5 dygn är jag nog på väg till honom iaf och tiden får utvisa vad som händer med allt. Min hjärna klarar liksom inte av allt strul. På tal om det har jag mailat min psykiatriker för att få återbesök eftersom jag inte känt mig så bra efter att ha avslutat min medicinering. Är rädd för att bli ostabil och att det ska ut över darlingen. T.ex. känns det som att jag inte reagerat likadant för ett halvår sedan i samma sits när jag hade tabletterna, men jag vet inte. Till viss del inbillar jag mig att det är någon slags placeboeffekt och bara vetskapen att jag nu kan må dåligt igen får mig att göra det. Jag vill inte utsätta någon annan för detta..

Home sweet home

Gud så skönt det var att komma hem igår. Packade upp allt redan på kvällen och satt vid datorn mm. Härligt att kunna använda min egen dator och ha ständig tillgång till internet mm.


Kom inte i säng förrän runt 3, men ändå vaknade jag 9 imorse och kände mig pigg. Störande. Kollade på friidrotten hela fm. Sedan blev det frukost och en lång härlig dusch. Helt underbart!


På em tvätt och drog iväg och köpte årskort på träningsanläggningen och var och körde steppass. Första på 3,5 år sedan när jag skadade fötterna pga just step upen. Kommer va nojig som fan nu, men tänker att om jag tar det försiktigt och kör max ett pass i veckan och är lyhörd till om jag får problem skall det nog gå bra.


Funderar lite på vad jag ska göra med mina pengar som jag tjänat in i Norge nu. Är lite sugen på att köpa ett par MBT-sandaler som jag varit sugen på länge, men tyckt vart för dyrt (de kostar drygt 2000 kr). Men tror jag kommer ha god användning av dem i höst. Sedan blev det gymkort då som sagt. Tanken är sedan att resten ska gå till resor till darlingen under året alt till körkort. Mitt lämp går ut i år så borde verkligen ta tag i den där skiten. Blir bara så dyrt om jag ska ta körkortet helt på körskola...


Imorn har jag planer på lite mer shopping kanske, sedan blir det förstås lite VM och så ska jag göra mig het inför torsdagen är väl tanken också när jag ska åka till älsklingen.

17 aug. 2009

Hatar att vara gnällig flickvän!

Nu sitter jag här irriterad. Både på honom och på mig själv. Hade tänkt hinna snacka med honom idag när jag har internet (vilket jag inte haft varje dag) och han börjar skolan imorn och antagligen kommer va rätt upptagen resten av veckan. Bara att han är så naiv så han inte inser hur mycket det kommer vara sedan...


Iaf snackade jag med honom för 2,5 h sedan då han sa att han skulle komma hem om en timme. Sitter här och väntar. Så kom en kille hit för en halvtimme sedan och ville låna internet (vårt usbmodem) och jag sa nej för att jag trodde han skulle höra av sig alldeles strax. Ringer upp och frågar vart han är och om han kommer snart eftersom andra vill ha internet. Säger att han åker hem nu.. men va fan nu har det gått en halvtimme. Och alldeles strax kommer min rumskompis hem och då passar det inte alls lika bra att snacka.


Argh blir så irriterad och förbannad. Hatar att vänta och blir less och tänker argh jag skiter i detta. Orkar inte med allt strul med förhållanden och jag hatar att vara sur och gnällig. Hatar att känna mig som den gnälliga flickvännen. Vill ge honom all frihet han behöver, men argh kunde liksom gjort något annat eller lånat ut nätet till de andra under tiden...


Nu blir jag bara lack och har ingen vidare lust att snacka med honom när han bara snackar massa skit.. Blä!!

16 aug. 2009

Kommer mitt distansförhållande fungera...?

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt sedan dess. Efter att jag skrivit av mig på bloggen tog jag en långpromenad på kvällen och funderade och för att få gråta ut lite ifred (delar ju lägh här i Norge). Sedan skrev jag ett långt sms till honom för att förklara precis hur jag tänkte och kände kring det hela så han skulle förstå min reaktion osv.


Redan dagen efter kändes det bättre iaf. Fortf grymt besviken men eftersom jag insåg att det inte är hans fel att det blev som det blev och jag fortf älskar honom som fan och är beredd att iaf ge det en chans det här med distans även om det känns jobbigt. Och ja det var ju tänkt som distans innan med, men till Sthlm och inte Jönköping, vilket iofs är närmare, men det känns ändå som chansen är större att det tar slut i detta läget när han flyttar till en ny stad och ska börja ett nytt liv osv. Jag har ju själv varit i samma sits och valde att göra slut då för att satsa på mitt nya liv.


Vår resa till Rom har iaf inte blivit inställd så det känns bra även om jag får vänta några dagar extra på att få träffa honom, men nu får vi ju 4 nätter ihop och 3 dygn att umgås i Rom. Men efter 5,5 vecka ifrån varandra kände jag att jag hade behövt mer för att ta igen allt vi missat. Vill inte leva skilda liv vilket jag upplevde att det blev med mitt ex mot slutet. Man ses så sällan att man lever separata liv och knappt vet något om varandra.


Känns fortf lite jobbigt med oron för att han är naiv och tror att allt kommer forts som vanligt. Igår flyttade han ner iaf. Lyckades få tag på en lägh på mindre än en vecka. Bra jobbat. Men ahh vi har liksom inte vart tillsammans så länge och det känns lite jobbigt att han kommer träffa nya människor varje dag, festa varje dag osv osv. Det är då man vill leva singelliv liksom och jag är bara rädd att han ska inse det och hellre hitta något på närmre håll.


Som idag har han umgåtts med tjejen han skaffa lägh av och de har vart på ikea ihop mm. Fan jag hade ju velat göra allt det där med honom och hon har visat honom stan osv. Vilket iofs är jättesnällt, men ahh det svider lite i mig och känslan av att jag hoppas hon är ful.. Blir lite sotis och jag upplever mig ändå inte som den speciellt svartsjuka typen. Har liksom kommit fram till att jag inte orkar ha ett förhållande, speciellt inte på distans, med någon jag inte kan/vågar lita på. Det tar för mycket kraft och ork om man skall behöva oroa sig. Jag vill veta att han älskar mig så mycket så jag vet vart jag har honom och inte behöver oroa mig fastän jag vet att han är skitsnygg och massa tjejer stöter på honom jämt.


Sedan är jag också rädd att han inte ska klara det ekonomiskt. Han är van att röra sig med 20.000/månad och nu blir det 7800 + att han flyttar hemifrån och allt vad det innebär med ökade utgifter osv. Utöver det skall han då ha råd med resor till mig. Jag vet ju att det går om man vill. Det är bara att jag har så dåliga erfarenheter med mitt ex som aldrig prioriterade mig och kunde komma hem med nya stylinggrejer till bilen för flera tusen för att sedan inte ha råd att åka till mig helgen efter (fast det kosta 120 kr tor) osv.


Distans kräver ofta mycket planering också för att få ihop det och min erfarenhet är att killar inte kan planera så tror man att man ska ses och tackar nej till annat så får man reda på att han skaffat andra planer osv. Grymt irriterande. Men ska som sagt ge det en chans och känner jag de tendenserna som va med mitt ex får jag säga ifrån eller helt enkelt göra slut på det. Har inte tid och ork med massa bråk och strul. Känner ändå att jag mognat och har med mig massa erfarenheter iaf. Så det är ju bra.

11 aug. 2009

PANIK!!

Fan just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, måste bara skriva av mig lite för det kanske skingrar mina tankar.


Sitter med en klump i magen och ett svagt illamående som funnits där hela dan. Ångest som kryper och tårar som håller på att välla upp så att jag flera ggr verkligen fått koncentrera mig på att inte börja gråta. Men så fort jag tänker på allt kommer de där tårarna fram igen.


Allt det där jag längtat efter rycks ifrån mig. Veckorna här känns alltmer outhärdliga och det som drivit mig är att jag ska få träffa honom. Vakna upp med honom varje dag i nästan två veckor. Han som jag längtat så jävla mycket efter i 4 veckor nu. Vår lilla resa som vi planerat och grillkvällen med hans vänner som jag styrt upp allt bara tas från mig.


Inte längre någonting att se fram emot när jag grinar illa när jag lyfter tungt och mina axlar/armar värker. Tanken på pengarna jag drar in och att det skall bli resor till honom sedan och att vi snart ses. Allt mysigt vi planerat att göra ihop. De sista två sommarveckorna innan skolan börjar. Skolan som kommer bli tuff i höst med långa dagar. Antagligen väldigt kul också men tufft. Så de där 2 veckorna har jag sett fram emot så mycket.


Det gör ont i mig att tänka att vår resa kanske inte blir av. Hur jag suttit i reseguiden och planerat allt mysigt vi ska göra på vår weekend i Rom. Och som sagt allt annat som skulle bli av de där två veckorna. Gone!


Det blir så mycket svårare när jag ska va glad för hans skull och stötta honom. Varje tanke på hur tungt detta känns för mig gör saken ännu tyngre för det får mig att känna mig hemsk. Självisk och jävlig! Att jag sitter och gråter och mår dåligt och inte kan prata om det med honom för att jag inte vill besudla honom med de här tankarna.


Efter allt annat prat som varit de senaste veckorna är det det sista jag vill göra. Tynga ner honom med dåliga tankar eller ge honom dåligt samvete för att det är han som gör att jag mår dåligt.


Det i sig gör det jobbigt för att jag tänker att han skulle klara sig bättre utan mig. Han behöver ingen mer psyko girlfriend precis som han sa. I och med detta besannar jag bara hans tankar och det gör mig ännu mer ledsen, frustrerad osv. Känner att jag inte är bra för honom nu.Kanske borde bespara honom detta, att va med mig...


Kommer jag vara bra för honom sen. När vi bara kan ses varannan vecka osv. Klarar jag mig bättre utan? För mycket känslor istället? Kommer det positiva överstiga det negativa? Vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag ska prata med heller för den delen. Sitter liksom bara och stressar upp mig själv just nu.


Försöker fokusera och tänka igenom vad som är hemskt, vad jag kan göra åt det osv, men just nu kan jag inte vara rationell. Kanske behöver komma ut och rensa luften, gråta av mig lite istället för att stänga alla känslor inne. Klarar inte detta. Och behöva gå till det jävla skitjobbet igen imorgon. Förvisso bara 6 dagar kvar, men just nu känns det väldigt tungt och lång tid kvar jämfört med igår när det var 7 och vi pratade om hur mysigt det skulle va att ses om en vecka och allt vi skulle göra...

10 aug. 2009

Skitdag

Gud vad jag är trött på allt nu. Jobbet är egentligen helt ok, iaf mentalt men börjar bli extremt fysiskt krävande. Har typ dragit sönder mina axlar vid det här laget. Känns inte alls bra. Börjar bli orolig för att få bestående men. Har ont när jag lyfter, men även när jag ska sova och ligger på sida och såna saker. Bara 6 arbetsdagar kvar som tur är. Det som får mig att orka är tanken på att träffa älsklingen, men nu kanske jag inte änns har det att se fram emot längre.


Han kom hem från sin resa igår och snackade i telefon på kvällen. Under samtalet ser han att han kommit in på sin högskola på 2a intagningen. Något jag har blandade känslor för. Dels för att det kommer påverka vårt förhållande ekonomiskt och sedan för han kommer va upptagen där med att träffa nytt folk, plugga osv. Avståndsmässigt spelar det inte så stor roll, distansförhållande var jag ju inställd på oavsett om han är i Sthlm eller Jönköping.


Men imorse gick luften ur mig när vi insåg att han börjar redan på måndag! När jag kommer hem från min resa och skulle åka direkt till Sthlm. Då vi skulle ha tid för varandra nästan två veckor och åka till Rom ihop. Något jag verkligen sett fram emot och tänkt på när jag är trött och har ont osv. Vet inte hur det blir med Romresan änns.


Han vill nog att jag kommer till Jönköping iaf, men jag har sagt att det inte är en bra idé. Nollningsperioden vill jag inte ta ifrån honom. Vet hur mycket den betydde för mig. Det är då man lär känna folk. Missar man den riskerar man att inte få lika många vänner man skulle haft annars. Känns för jävligt och jag känner mig som en egoistisk bitch som bryr mig om mig själv i det läget, men som sagt det har varit drivkraften för mig när jag jobbat.


Nu känns det bara meningslöst att gå till jobbet och som att inget är kul. Blir så trött på allt! Känner att jag bara vill skita i allt för det här kommer aldrig funka i längden iaf. Det var ju nu vi hade chans att träffas lite längre innan hösten för sedan blir det bara helger och jag kommer antagligen ha sjukt mycket att göra i höst själv och har varit orolig för att jag inte ska hinna med honom.


Har inte träffat honom på 4 veckor (när jag kommer hem 5) och nu vet jag inte när det blir. Blir bara less på allt. Hur ska vi palla med detta flera år till.


Vet inte vad jag ska göra nu. Har inte lust att falla ner i en svacka igen, för hans skull också. Med tanke på senaste veckors diskussioner.


Ska försöka äta lite nu. Kanske ta en promenad och tänka lite eller nåt. Har gått runt på jobbet idag och mått skit och hållt på att börja gråta typ... Vet inte vad jag ska göra.

6 aug. 2009

Hårt arbete som belönas med Rom och sex

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

31 juli 2009

Någonting som gör mig arg

Nu ska jag skriva om någonting helt annat som gör mig rätt förbannad. Det jag tänker på är industrins vilseledande märkning av juicepaketen. De senaste åren har det stått utan tillsatt socker på dem. Detta gör att många tror att juicen är sockerfri eller att man på något sätt skulle ha ändrat i receptet, vilket man inte alls gjort. Det har aldrig varit tillsatt socker i juice. Sockret kommer från frukten och det är självklart bättre socker än vanligt vitt socker, men det är fortf socker. Oftast runt 10 % så kalorimässigt är det inte så mycket bättre än saft.


Nåja det här är bara någonting som hittills stört mig de senaste åren, men nu har jag även kommit till insikt att det faktiskt kan vara till skada för en stor grupp människor, nämligen diabetiker. Jag jobbar på äldreboende nu i sommar där vi har två diabetiker varav en har stora problem med sitt blodsocker och vi försöker hålla koll på vad hon äter. Har flera ggr sett andra anställda hälla upp juice nu och frågat hur de tänker och de pekar på "utan tillsatt socker-symbolen" och säger att den är sockerfri!!! Detta hände senast idag när en vän till diabetikern försökte bjuda henne på juice och jag sa till, men hon sa att detta var minsann sockerfri juice för hennes man var också diabetiker och hade fått denna på sin avdelning. Fick peka ut innehållsförteckningen för henne att det faktiskt var 11 % socker i juicen.


Självklart inser jag att folk själva kan läsa på paketen precis som mig, men många diabetiker är gamla och halvsenila och behöver också hjälp av andra för att sköta sin kost och när de också gör fler blir det inte så bra. Det finns mycket dålig marknadsföring, men detta är faktiskt en av de värre anser jag!

Äntligen pratat ut

Ok då oroade man sig i onödan igen då. Väntade hela dan i förrgår på att han skulle höra av sig. Ville ge honom tid att smälta det hela och inte ligga på mer även om jag var så orolig. Han hade ju sagt att han ville snacka när jag kom hem och mer eller mindre att han inte orkade med en tjej till med några psykiska problem. Så jag trodde att han i värsta fall ville göra slut. Och hur skulle det då gå med vår planerade resa osv.. Gick med klump i magen hela dan i förrgår och väntade på det värsta... När man jobbar hårt på ett tråkigt sommarjobb behöver man den där extra kicken, någonting att se fram emot. Jag räknar bara dagarna tills vi ses nästa gång och ser fram emot vår resa.


Iaf så hörde han inte av sig på hela dagen och jag hade svårt att somna på kvällen dels för jag tänkte på honom och dels för att jag helt enkelt inte var trött. Men sedan vid tolvtiden fick jag ett sms där han fråga om min dag och att han tänkte på mig. Tog det som ett gott tecken och svarade och 40 min senare skrev han att jag inte skulle oroa mig för det här med tabletterna. Han tycker inte om det, men han tycker om mig så mycket så han kan leva med det, men att han är orolig för hur det kommer bli nu när jag satt ut min medicin osv.


Pratade mer med honom igår em och igår kväll. Nu känner jag mig säker på vart jag har honom igen. Skönt. Vi snacka lite mer om det hela, men mest om annat. Blir nog mer när jag kommer hem sedan iaf. Men vet iaf att han älskar mig mer än att han skulle göra slut pga det. Allt blir inte alltid som man tänkt/vill. Jag hade själv bestämt mig för att inte ha fler distansförhållanden och så träffade jag honom och blev kär och nu sitter jag med mitt 4e. Han är för fin för att kunna låta honom gå trots mitt löfte till mig själv. Så länge han gör mig så här lycklig kommr jag fortsätta försöka få detta att fungera.

29 juli 2009

Orolig för att bli lämnad pga det förflutna

Trouble in paradise.. Fan vet inte vad jag ska göra. Efter mycket om och men kom jag fram till att det kändes jävligt taskigt att hålla honom på halster 3 veckor till. Även om jag verkligen inte var sugen att prata om en så stor grej på mail... men ja för hans skull då så ville jag ha det ur världen. Ägnade säkert en timme till att skriva ihop mitt milslånga mail här i måndags kväll.


På natten fick jag ett sms att han va på väg hem och skulle läsa mitt mail då, men sedan fick jag inget svar varken på sms eller mail. Hade förvisso inte krävt det, men trodde iaf att han kanske skulle skriva nåt. Så då skicka jag ett sms och fråga lite och han svarade typ. "Oroa dig inte älskling, jag har läst det." Jaha och vad tänkte du då? Jag vill veta något om hans reaktion iaf. För någon typ av reaktion måste det väcka så jag frågade vad han hade tänkt och fick inget svar...


När jag kom hem från jobbet var han inne på msn så jag sa hej och lite sånt där och han bad om ursäkt för att han inte svarat på smset. Sedan sa han att vi kunde prata mer om det när jag kom hem... Jaha om vadå? Om du vill "prata" måste det väl vara en stor grej? Försökte säga att jag mailade honom för att han inte skulle vara orolig 3 veckor och nu stjälpte han bara över det på mig så att jag skulle få vara orolig 3 veckor. Det måste han ju fatta.


Minns inte exakt vad han skrev, men att han hade tidigare flickvänner som också tagit såna tabletter och att han var rätt trött på sånt och att han inte trodde det var lösningen på problem och att det blev bara skit när man slutade med dem. Sedan hann vi inte säga så mycket mer för då var han tvungen att gå. Skulle iväg på roadtrip med sina polare och jag satt där och typ jaha... rätt förtivlad.


Kände mig helt övergiven, upprörd och panikslagen. Vad menade han med att prata? Vill han inte va tillsammans med mig längre? Hur ska det bli med allt osv. Samtidigt en känsla av att jag blev förbannad för att jag tyckte det var så taskigt att bara smita från allt och att han måste fatta vilken situation han satte mig i nu när jag öppnat mig med något så personligt.


Skrev ett långt sms till honom. Som det oftast blir för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller göra då vill jag få ner alla mina tankar, vilket kanske kan framstå som lite hysteriskt och förstorar upp saker ännu mer. Ifrågasatte vad han tyckte jag borde gjort om han hellre ville att jag skulle hålla saker ifrån honom och om allt vi har ihop inte betyder något och att den person han lärt känna de senaste 3 månaderna inte är fejk och fortf finns kvar och att alla inte är likadana och att man inte kan dra alla över en kam pga sina erfarenheter osv.


Visste ju att han satt i bilen då så förväntade mig väl inget svar direkt. Fick lugna ner mig lite och tänka att va fan hur skulle jag kunna gjort detta annorlunda och det är faktiskt hans problem om inte han kan leva med den jag är. Ärlighet är viktigt för mig och jag skulle inte hellre velat ljuga för honom om det även om det nu ev fick stora konsekvenser. 2 h senare ringde jag honom och snackade lite skit bara och fråga vart de skulle på sin resa, vilka som va med osv och berättade att vi skulle va ett gäng och grilla och att det var varmt och soligt hos oss och att jag hade det bra och bara frågade om smset hade kommit fram. Självklart kunde vi inte snacka om mer när han satt i bilen med sina vänner liksom.


Han sa också att hans batteri nästan va slut om det skulle brytas. Och att han skulle se om han kunde ladda den nånstans.. Känns väl lagom lägligt att bara sticka och kunna skylla på batteritorsk. Så fort det blir lite jobbigt. Härrom dagen när vi skrev till varandra sa han att han hade gett sig in i detta nu och tänkte göra det helhjärtat och när man är tillsammans får man ta det bra med det onda, men hur mycket verkade det betyda nu?


Nej jag vete fan vad som händer nu och kanske överreagerar jag också. Jag vet ju inte alls vad han vill säga och klart jag hade räknat med en reaktion. Inte så konstigt. Tror mest jag ska ge honom tid att smälta detta och hoppas att han försöker sätta sig in i min situation och förstå hur extremt ångestladdat det kan vara att bara säga att vi ska prata om något om 3 veckor utan att säga vad...Försöker tänka att jag inte kan göra så mycket åt det nu iaf.


Känner inte att jag borde ångra mitt beslut att berätta även om det skulle få honom att lämna mig. Isf var det väl inte menat iaf. Måste kunna ha någon som älskar mig för hela mig och allt som hänt gör en ju till den man är. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och inte slänger allt det underbara vi har i sjön pga hans förutfattade meningar om hur det är att vara tillsammans med någon som har ätit SSRI och ibland kan vara lite nedstämd. Han har redan känt mig i 3 månader och om det skulle påverka vårt förhållande så mycket borde han redan märkt av det kan jag tycka, men vi får väl se...


 

27 juli 2009

Hur berättar jag för honom?

För er som kanske blev lite oroliga av mitt senaste inlägg vill jag bara säga att jag känner mig lite bättre nu iaf. Känner att jag gärna skulle vilja prata om det med darlingen men att det är lite svårt över msn, telefon eller mail så får väl bli när jag kommer hem. Vissa saker är svårare än andra att prata om. Speciellt med personer man bryr sig om för att man är så rädd för att bli behandlad annorlunda eller för andra konsekvenser. Vill inte han ska få en annan bild av mig eller vad man ska säga, men samtidigt vill jag va öppen för honom med allt. Känner ändå att jag kunnat öppna mig med mycket annat jag tycker är jobbigt och har haft svårt att prata om med andra.


Hintade iaf härrom dan på fyllan att det var något jag gärna ville prata med honom, men att jag inte ville prata om det förrän jag kom hem. Blev kanske lite dumt. För nu känns det som jag skrämt upp honom lite i onödan och ger honom onödigt lidande eller vad man ska säga. Så nu vet jag inte alls vad jag ska göra. Vill inte skämta bort det, men inte förstora upp det heller. Tror egentligen det är jobbigare för mig att prata om än hur det skulle va jobbigt för honom att höra om det.


Har funderat på om jag ska skriva nåt mail eller nåt, men ahh jag får panik av tanken att inte kunna ta hans reaktion och kunna svara på frågor eller rätta ut frågetecken eller bara gå och vänta på svar och vad han ska säga. Nu när man är ifrån varandra 5 veckor liksom. Nu är bara 3 veckor kvar iaf!


Hur berättar man om sin psykiska ohälsa i ett mail utan att låta psycho?

25 juli 2009

Känslomässigt avtrubbad

Känner mig lite nere och dålig. Vet inte vad det är med mig. Blir lite orolig och funderar mycket på om det beror på att jag satt ut min medicin. Men betyder det isf att jag inte kan leva ett normalt liv utan "lyckopiller"? Minns inte när jag senaste mådde så här. Känns inte alls bra. Allt är ju egentligen rätt bra, men går bara runt och är irriterad på allt och alla, känner mig nedstämd och vill bara krypa ner under täcket och ligga där typ. Har ingen vidare lust med något och vill knappt prata med någon för att jag inte vill att min lynniga humör ska gå ut över dem.


Började typ när jag och darlingen skildes åt för snart 2 veckor sedan, men är ju inte irriterad på honom. Börjar bara tvivla på allt och det känns skit. Vet inte vad som kommer hända mellan oss i höst om han bor kvar i Sthlm och vi har våra 60 mil emellan och jag kommer ha massa i skolan och hoppas bara jag ska överleva den terminen. De senaste 3 åren har det varit 2 personer som tagit livet av sig på den terminen. Detta gör mig livrädd när jag har haft mina besvär och just satt ut mina tabletter. Vet inte vad som tar knäcken på folk då.


Har knappt ens tänkt på sex på två veckor. Kan förvisso höra samman med att jag inte träffat darlingen och att vi knappt haft möjlighet att snacka nu när jag är i Norge och inte alls över webcam så jag får se hans heta kropp några ggr i veckan som jag brukar.


Vet inte.. Känner mig lite känslomässigt avtrubbad eller vad man ska säga. Känner ingenting för nåt.. Känner bara att jag inte mår bra och att jag inte tycker om att känna så. Jag borde va superlycklig, men livet känns bara rätt tomt....