Vad gör man när man mår dåligt för att må bättre? Jo shoppar såklart!
Har suttit 2 h på nelly och bubbleroom nu vilket resulterade i plaggen nedan och att jag är 1500 kr fattigare. Lite ångest med tanke på alla köp som ska bli till lägh nu. Men har man väl börjat shoppa flyter det ju bara på. Blir glad när grejerna kommer i veckan iaf :D
Efter en och en halv dag med positivt tänkande kom ett hugg i bröstet... Såg en liten bild på min perfekta pojke... Kände hur någon vred om där inne...Fan! Orkar inte med detta! Orättvist att han ser så oförskämt bra ut och det driver mig till vansinne att se denna perfekta pojke försvinna från mig... När man väl lyckats med det otroliga att få smaka på kakan.....Älskar honom så jävla mycket!
Känns som ett jävla bakslag. De senaste dagarna har jag bara tänkt på honom mer och mer. Eller iaf har tankarna bara gått åt fel håll. Att livet känns hopplöst utan honom och att jag aldrig kommer hitta någon och att det bara är honom jag vill ha. Upphöjandet på en jävla pediestal om hur underbar han är.
Känns som hjärtat håller på att slitas ur kroppen och jag håller på att tappa motivationen. Livet är kaotiskt på så många andra plan och jag saknar så hans trygghet.
Undrar så klart hur han har det och hur hans tankebanor går osv, men samtidigt vet jag inte om jag vill veta. Mitt hjärta hoppas att han saknar mig med, men har inte så höga förhoppningar. Håller på att bli galen av alla tankar.
Vill bara att han håller om mig, gör mig lugn och väcker mig ur den här jävla mardrömmen. Rädd att tårarna ska komma tillbaka nu efter 3 veckor. Nu början väl hjärnan förstå att det verkligen har hänt och att det inte var ett dåligt skämt.
Ha ha fan vad jag skrattade åt detta då. Igenkänningskomik på hög nivå :P
Ytterligare en anleding till att jag verkligen hatar att vara singel igen. Meningslöst dåligt sex. Blä! Nä det blir nog celibat för en tid framöver...
Det är farligt att vara lycklig och ta saker för givet. När man tror att allt är stabilt och inte änns ser möjligheten att det skulle kunna ta slut. Då är det först när man förlorat det som man inser vad man hade. Vissa straffar gud direkt uppenbarligen.
Hemma i mellandagarna träffade jag två gamla vänner och pratade om min underbara pojke och att jag var så kär. Mindre en vecka senare...dumpad...
Strax före jul var han hemma hos mig för första gången i min hemstad och träffade familj och andra släktingar. Satt och tittade på bilder från när jag va liten och skrattade och det kändes så intimt, som om att man kommit varandra nära. 2 veckor senare...dumpad...
I slutet av november var jag hos gyn för att försöka bränna lite på min livmodertapp eftersom jag så lätt får blödningar vid sex. Sist jag gjorde det var när jag hade dejtat min senaste kille en månads tid och tänkte att det var stabilt. 1 vecka senare tog det slut, vilket jag nu berättade för gynekologen och skrattade och sa att jag kanske kunde utvärdera behandlingen lite bättre denna gången nu när jag verkligen hade ett stabilt förhållande sedan drygt ett halvår tillbaka. 1,5 mån senare...dumpad...
Va fan är detta ödets ironi eller!? Känns som det förföljer mig. Kommer aldrig mer gå och bränna livmodertappen i något nytt förhållande!!
Varför gå runt och va så fånigt lyckligt kär?! Jag hatar att bli bitter och inte tro på kärleken. Han visste så väl om min osäkerhet då alla de killar jag träffat de senaste 3 åren mer eller mindre helt oväntat valt att inte träffa mig mer. Osäkerheten som byggs upp och rädslan för att våga tro att den här gången ska det minsann bli något annat. Känslan av att inte kunna lita på sin egen magkänsla att allt går bra.
Hur många ggr man hört att man är den perfekta tjejen och att de aldrig kommer hitta någon lika bra etc.. Vad fan det är ju bara sån jävla bullshit! Om jag nu vore så jävla fantastisk varför sitter jag här ensam då? Jag vet att jag är en jävligt grym tjej, självförtroendet är det egentligen inget fel på. Är jag för svår att leva med, eller ger jag dem en känsla av att de inte kan leva upp till mig för att jag nu skulle vara nån onåbar perfekt jävla varelse?
Förstår inte varför jag inte förtjänar eller haft möjligheten att träffa något hållbart. Eller har jag för höga krav... Jag vet inte.. Men snart börjar jag fan få åldersnoja. Jag fyller 25 i år. I min tankevärld hade jag planerat barn före 30 hur nu fan det ska gå till om man först ska hitta den perfekta killen, vara ihop något år innan man flyttar ihop och sedan vänta ett tag till innan man skaffar barn...(tänker lite på Rachel i vänner när hon fyller 30 he he)
Så trött blir man! Och så cynisk av att se att det går precis likadant för alla mina andra tjejkompisar som alla är singlar. De är världens gulligaste tjejer, men aldrig är det någon kille som bryr sig om att stanna. Snart är väl alla bra killar redan sambos och vi får leta bland bottenskrapet...Deprimerande var ordet.. Nej jag är inte bitter ;-)
Ooops vad tiden går fort. Helt plötsligt var klockan läggdags och jag som planerat en sen middag eftersom jag åt "frukost" vid 16-tiden :P Nåja jag överlever nog trots att jag bara ätit några knäckebröd he he..
Riktigt lyckad kväll vart det igår iaf. Jag fick ju arrangera 80-tals fest åt min kompis. Båda var glada. Hon för att jag ordnade fest när hon har så mycket i sitt privatliv och jag var glad för att jag fick vara festfixare som jag älskar :D
Lyckades få ihop en riktigt nice outfit. Tanken va ju att man skulle se 80-talsful ut, men jag tyckte jag vart skithet istället hihi. Svarta lack/latextights, stor lång knallrosa t-shirt och en kritstrecksrandig svart sammetskavaj över. Nedtill låga rosa metallic sandaletter med snörning. Håret var ju en jävla utmaning. Trots mängder av spray mousse och tupering tenderade det att falla ihop under kvällen. Sista touchen var mina långa strassörhängen. Kanske inte så 80-tal men det var vad jag hittade som passade.
Jag var där tidigt och ordnade lite med musik och vi plockade ut kläder och jag fick börja fixa i ordning lite med tårtan jag planerat. Marängbottnar med chokladtryffel och hallongrädde. Snabbt smidigt och gott vart det. Innan gästerna kom beställde vi hem kebabpizza. Satt fint!
Vi blev väl bara en 10 st, men allt var ju med så kort varsel så det var jag och hon och hennes närmsta killpolare typ och iaf hälften var ju utklädda och sådär. Eftersom hon och alla hennes vänner typ är gamla ravare så vart det elektroklubb på kvällen. Ha ha inget jag lyssnar på direkt, men helt ok. Fick massa såna där självlysande armband och dansade non stop i 3 h typ :P Ha ha så kul bara när de andra kom fram och sa nåt om att det var en bra låt.. vadå låt?! Allt lät ju typ exakt likadant ha ha..
Speciellt en av vännerna var ju väldigt snäll och försökte förklara massa för mig hur musiken funkade etc.. Men till slut vart han lite för på så jag fick försöka dra mig undan, vilket inte är superlätt när det ändå är någon som vart jättetrevlig mot en hela kvällen. Kände bara att jag absolut inte var intresserad av nåt ragg oavsett vem det var.
Hela stämningen blev till slut rätt jobbig för mig. Försöka bli av med massa killar ha ha ok nu överdriver jag lite.. men iaf blev ledsen när jag insåg att det inte spelade någon roll vem fan det var som hade kommit fram och att jag inte blivit gladare av att 100 pers försökte stöta på mig när det inte var Rätt person... Fick kämpa för att få bort tårarna.
Nu vill inte mitt huvud vara med längre. Precis som förra helgen håller det på att driva mig till vansinne. Tyckte det vart bättre i veckan, men nu är det värre igen. Så fort jag bara ställer mig upp och går några meter känns det som det ska sprängas.. Det blir mycket ipren och nässpray osv... Tror fortf att det kommer från bihålorna och för att jag är täppt, men jag vet fan inte.. Snart kanske jag borde ringa min vårdcentral eller nåt...
Ikväll skall jag hjälpa till att ordna fest för kompis så jag har inte alls tid för att vara sjuk. Ska bli 80-tals tema är tanken. Så det ska bli kul att få klä ut sig och leka lite.
Idag är det 3 veckor sedan slutet... Håller på att bli galen. Det går verkligen upp och ner hela tiden och jag är så glad att jag haft så mycket annat som engagerat mig med lägenhet, festfixeri osv. Ibland känns det bara som att jag håller på att gå sönder. Små saker som påminner och jag bara saknar honom till döds. Då har jag ingen lust till nåt, trött på livet.
Känner mig så ensam, men ändå inte. Igår var jag på afterwork med tjejerna, förra veckan bowling, fest och filmkväll förra helgen osv. Så har ju egentligen inte varit ensam. Vet bara inte vart jag ska ta vägen. Ibland bara vill jag att de ska förstå, men jag vet att de inte menar något illa när de istället försöker peppa och säga att det kanske är bäst som det blev.
Mitt lilla huvud vill ju inte förstå. Att han är borta. Att jag ska glömma. Kan inte. Vill inte.
Ibland gör man jävligt dumma saker. Såna där saker man vet att man inte borde göra, men inte kan låta bli. Kollade precis på mitt ex facebook, mitt gamla ex sedan 3 år sedan alltså som jag var tillsammans med 3,5 år i två perioder.
Vi har ju haft absolut noll kontakt sedan det tog slut, vilket vi valt själva eftersom det kändes som att det aldrig skulle funka. För mycket känslor helt enkelt och det tog ju egentligen inte slut för att vi inte älskade varandra längre utan för att jag flyttade och jag valde att prioritera mitt nya liv med plugg etc.
Nåja det var iaf länge sedan jag tittade på hans profil på facebook eftersom jag helt enkelt inte tänkt så mycket på honom det senaste året när jag haft darlingen. För första gången i livet har jag känt att det funnits någon annan som betytt iaf minst lika mycket. Vilket jag nästan trodde aldrig skulle hända.
Har iaf tidigare noterat honom som i ett förhållande, vilket inte direkt vart något konstigt med det. Jag är ju på något sätt ändå glad för hans skull. Han kan ju inte sitta resten av livet och deppa för mig he he.
Nu såg jag i vart fall att han precis flyttat ihop med sin tjej och att de vart ihop 2 år. Känns sjukt konstigt. Dels när jag ser hennes profil och hon skriver att hon bor ihop med sin sambo och deras katt.. Vadå deras katt? Det var ju vår katt.... Blir det hennes när de är ihop... tänkte nog att den tillhörde mitt ex. Kul att se att han lever iaf. Han minns nog inte mig :P
Känns ju liksom extra jobbigt när man precis blivit lämnad och inser att andra kommit så mycket längre i livet på något sätt. Det blir så speciellt eftersom det alltid funnits i mitt bakhuvud att det kanske skulle bli vi två igen någon dag. Samtidigt som jag vet att det nog aldrig funkat i längden och att vi nog växt ifrån varandra under den här tiden isär.
Många ggr har jag tänkt att det vore så mycket enklare om han var död eller nåt för då hade jag kunnat släppa det där helt. Vi har så mycket historia ihop att det är svårt att bortse från. Samtidigt som jag också vet att jag hade blivit helt förstörd av att veta att han hade dött. För att den där lilla dörren hade stängts..
Mycket tankar som snurrar här...
På de bilderna jag såg tyckte jag i vart fall jag va snyggare än den nya mwoahaha.. Alltid denna tillfredställelse.
I metros horoskop idag stod det något om att jag skulle ha tur med kärleken idag. Pfft! Det tror jag först när jag ser det...
För vem skulle det vara isf... Det är ju inte direkt som att jag tror att darlingen kommer höra av sig och vilja göra allt bra igen ha ha...
Kärleken till min nya lägenhet kanske de menar :P Eller så finns ju möjligheten att horoskopet bara är bullshit :P
Fast nu när jag tänker på saken kanske jag borde köpa en lott nu... Otur i kärlek...tur i spel :D
Inatt blev det spikat. Jag fick lägenheten jag ville ha :D Idag är jag helt utmattad av de senaste dagarnas väntande, nervositet etc som gjort att jag sovit dåligt på nätterna.
Var ute igår em och letade present till min granne som flyttade idag och i samma veva passade jag på att titta på en del möbler. Provade massa härliga och snygga soffor på bolagret bla. Men får nog vänta lite tills jag vet mer exakt mått på vad jag skulle kunna få plats med. Jag har ju redan en soffa, men nu vill jag bara ha allt nytt och snyggt!! Nedan är två av de modellerna som var mest aktuella storleksmässigt.
Har spanat in diverse grejer på ikea där jag har en lång inköpslista. Bla har jag kollat på matsalsstolar där, men de jag gillade bäst kostar 800 kr/st och igår på Jysk hittade jag andra som också var fina för 150 kr/st. Så jag bestämde mig att det var mer rimligt att köpa dem... 3200 vs 600 liksom. Men stolarna på jysk var på rea så jag var lite rädd att de skulle ta slut. Så nu har jag varit iväg och köpt dem :D
Mina vänner tycker jag är galen som börjar handla över en månad i förväg innan flytten... Ahhh men har jag planerat någonting och det sedan skiter sig så blir jag så frustrerad när man ska tänka om. Nu har jag liksom ställt in mig på de där stolarna :P Fick de sista som fanns kvar :D och bild finns nedan.
Precis när jag skulle lägga mig igår kväll loggade jag som vanligt in på min bostadshemsida för att se om det dykt upp några nya lägenheter. Blev något chockad när min drömlägenhet helt plötsligt låg ute!!! Finns bara 4 likadana och de är väldigt prisvärda och svåra att få, men med min 3 års långa kötid kanske det inte är hopplöst. En sådan ligger nog bara uppe 1-2 ggr om året.
Har satt upp mig iaf. Så nu är det bara 23 h lidande kvar av väntan.. Nervöst. Var och knackade på lägenheten det gäller och ingen var hemma men knackade på en likadan sen och bad om att få komma in och titta. Och tjejen som bodde där var snäll nog att släppa in en främling och svara lite på mina frågor och sådär.
Och nu är jag helt såld. Den var tom bättre än jag väntat mig. Ahhh vill ha!!! Hoppas verkligen jag får denna nu. Det skulle va skönt med en nystart. Och jag har drömt så länge om att inreda min egen lägenhet etc. Har suttit på ikea och liknande sidor hela kvällen.. Just nu har jag saker i shoppingbagen för 7500, men egentligen vill jag ha en annan soffa också, men det tyget verkar ha utgått *bitter* men man kan ju inte få allt.. Gud vad spännande detta känns nu.
Fan ta den med längre kötid som sätter upp sig före mig nu!!!
Blä hittade mitt gamla inlägg om den perfekta mannen (http://blogg.aftonbladet.se/marion/2009/04/1176758) och inser att darlingen i princip har allt som står på den där jävla listan. Jag vet att jag borde tänka på allt negativt, men det är såna ggr som det känns omöjligt!!
Dags för sängen, fokusera på morgondagen och lägga honom bakom mig...
Btw är det inte lite lustigt att jag träffade honom mindre än en månad efter att jag skrev det :P
Min hälsa har inte varit på topp de senaste dagarna. Torsdags förmiddagen var avsedd att dona med en redovisning jag skulle ha på eftermiddagen. Men när jag låg kvar och drog mig i sängen kände jag hur det högg till i magen.. långt ner mot ljumsken.. Gick på toa, men det blev bara värre och till slut så illa att jag inte kunde gå upprätt. Så förmiddagen spenderades i sängen och fick komma till redovisningen mindre förberedd, men det gick ju bra. Smärtan gick över efter nån timme och sedan hade jag bara känningar när jag rörde för mycket på mig..
Igår vaknade jag med huvudvärk som jag kände av så fort jag rörde på skallen. Tänkte att det berodde på alkoholen i fredags.. Konstigt. Jag som aldrig blir bakis. Ångest! Tänkte att det kommer nu bara för att jag precis fyllt 24. Åldersnoja.. Så igår blev sängläge och skidor på tv innan vännen kom hit och åt pizza och kollade film med mig.
Idag vaknade jag dock med samma huvudvärk och kunde skicka triumferande sms till vännerna att jag minsann inte varit bakis utan det var något annat. Började slå på nätet och kom fram till att jag nog har lite bihåleinflammation. Är ändå inte så förkyld, har ingen feber eller jättestark huvudvärk så länge jag sitter still. Skulle egentligen på en kompis examen idag, men bestämde mig för att stanna hemma och kurera mig istället och kolla på ännu mer skidor :D
Försökte skölja näsan med ljummet vatten. Vidrigt! Tog en petflaska med ljummet vatten, gick in i duschen och försökte få ner skiten i näsan... Kändes som en jävla kallsup, men kanske hjälpte det lite. Sedan har det blivit nässpray (som jag hatar) och ipren..
Imorn är det iaf skola. Upprop. Spännande med ny termin, men tror den kommer vara rätt lugn.. Vilket i sig gör mig bitter när jag inser hur mycket mer tid jag hade kunnat ha för darlingen nu...om det inte vore för att jag inte längre har honom :(
Igår kväll blev det filmkväll och vi såg först John Tucker must die. Den var rätt rolig faktiskt, men väldigt amerikansk. Efter det blev det 500 days of summer som jag varit sugen på ett tag. Riktigt bra, men oh så nostalgiskt. Ni som sett den och känner till min historia förstår nog vad jag menar.
Det kändes verkligen som någon gått in i ens huvud och skrivit en film om det. Så många repliker som var tagna från ens huvud typ...
Enl mina beräkningar är det 237 dagar kvar tills jag hittar min "Autumn" och kan komma över darlingen...
Mitt bland alla veckans tankar och funderingar för några dagar sedan var det någonting som påminde mig om avsugningar. Och jag blev uppriktigt ledsen vid tanken på att inte få göra det på darlingen igen. God "jag älskar ju att suga kuk" som jag uttryckte mig till en kompis igår när jag berättade om mina konstiga tankar. För övrigt ett jävligt skönt citat ha ha.
Men wow det ger mig så sjukt mycket med någon som uppskattar det så mycket och känslan av att man är så jävla mycket bättre än vad personen i fråga tidigare varit med om (iaf är det de signalerna och orden jag får). Det kan verkligen vara så sjukt upphetsande och samtidigt en handling som visar hur mycket jag tycker om honom. Känner verkligen att jag utvecklat det ännu mer nu med darlingen och att han upplever det som bättre o bättre.
Så retade honom lite för det nu när han gjorde slut att han minsann kommer sakna mina avsugningar nu ;-) Känns på någotvis störigt att avbryta det innan vi utveckat det till max tillsammans. Som med mycket annat. Känslan av att man påbörjat en mening, men blir avbruten mitt i utan möjlighet att få avsluta den.
Alla de där sakerna vi planerat att göra. När vi hade gjort alla dem och utvecklat allt till max och kommit till den punkten i ett förhållande när det inte händer mycket nytt hade det varit så mycket enklare att glömma och inte fundera på hur allt hade kunnat bli.
Svårt att sova. Låg och vred mig hela natten kändes det som. Mardrömmar. Till slut drömde jag om att jag låg och försökte sova. Idag kommer nog bli en tuff dag. Tur att man sovit så mycket i helgen. Så här jobbigt har det inte känts på en vecka. Olika faser i krisreaktionen. Kanske handlade förra veckan om förnekelse och acceptans. Så länge mitt huvud var upptaget med något annat hade det inte hänt. Denna veckan får jag försöka jobba ännu mer på acceptansen. Just nu ligger jag bara och drömmer att han ska komma tillbaka till mig. Min älskade pojke!
"It's been the longest winter without you
I didn't know where to turn to
See somehow I can't forget you
After all that we've been through
Going coming thought I heard a knock
Who's there no one
Thinking that I deserve it
Now I realize that I really didn't know
If you didn't notice you mean everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gonna be OK
Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time
I couldn't turn on the TV
Without something there to remind me
Was it all that easy
To just put aside your feelings
If I'm dreaming don't wanna laugh
Hurt my feelings but that's the path
I believe in
And I know that time will heal it
If you didn't notice boy you meant everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gonna be OK
Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time
Since there's no more you and me
It's time I let you go
So I can be free
And live my life how it should be
No matter how hard it is I'll be fine without you
Yes I will"
En annan helt underbar låt. Som ger en hopp för framtiden. Så småningen läker alla sår.
"It's been raining since you left me
Now I'm drowning in the flood
You see I've always been a fighter
But without you I give up
I can't sing a love song
Like the way it's meant to be
Well, I guess I'm not that good anymore
But baby, that's just me
And I will love you, baby - Always
And I'll be there forever and a day - Always
I'll be there till the stars don't shine
Till the heavens burst and
The words don't rhyme
And I know when I die, you'll be on my mind
And I'll love you - Always
Now your pictures that you left behind
Are just memories of a different life
Some that made us laugh, some that made us cry
One that made you have to say goodbye
What I'd give to run my fingers through your hair
To touch your lips, to hold you near
When you say your prayers try to understand
I've made mistakes, I'm just a man
Yeah, I will love you baby - Always
And I'll be there forever and a day - Always
If you told me to cry for you
I could
If you told me to die for you
I would
Take a look at my face
There's no price I won't pay
To say these words to you
Well, there ain't no luck
In these loaded dice
But baby if you give me just one more try
We can pack up our old dreams
And our old lives
We'll find a place where the sun still shines"
En av världens vackraste kärlekslåtar enl mig får sätta ord på mina känslor
Det kan vara ganska skönt att inse. Att man lever med sina små i-landsproblem.
Ser på folk runt omkring mig. Under julen har en klasskamrats mamma helt oväntat dött i hjärnblödning.
En annan klasskamrat och bra vän har sin mamma döende i spridd cancer på annan ort. Hennes mamma vill nu att hon ska stanna kvar där och ta hand om henne. Vilket skulle innebära att hon fick ta uppehåll på nytt när hon precis kommit in och fått nya vänner i vår klass. Fan vilket svårt val. Hur ska man kunna säga nej till något sådant. Kunna vara egoistisk i det läget, men livet ska ju fortsätta även efteråt.
Och Basshunters flickvän blev ju dumpad i TV. Dvs han var med nån annan och sa att han var singel...
Så ja det finns de som har det värre...
Jag är så glad för allt jag lärt mig de senaste åren. Om mig själv och om problemhantering. Fan jag har växt så jävla mycket. Min omgivning ser det med och det ger mig i sig en tillfredställelse, men framförallt är det nytta för mig själv.
Vet inte hur jag skulle må idag om det inte vore för det.
Självinsikt är verkligen något jag unnar alla människor. Mitt liv har blivit så mycket enklare nu. Jag vet varför jag gör som jag gör och varför jag är som jag är. Jag vet förstås inte allt. Det finns alltid mer att lära. Har lärt mig acceptera mig själv och leva med den jag är.
Det är inte lätt. Det är inte kul att inse vilka fel och brister man har. Men när man kommit så långt får man acceptera och göra något åt de sakerna man kan göra någonting åt. Acceptera att de där sakerna är en del av ens person.
Mindre flum och mer konkret så tänker jag t.ex. på att jag vet att jag mår bra av att skriva av mig. Att det kan kännas skönt att få älta. Min omgivning får helt enkelt ta det. Sedan kan jag få saker ur mig. Genom att skriva ner lär jag saker om mig själv. Man ser sammanhangen och kan inse hur jävla dumt man kan tänka ibland. När man ser det på ord framför sig.
Jag mår bra av att få vara desperat och göra allt för att rädda. Nu tänker jag på när det tar slut. Jag behöver skicka de där milslånga smsen. Kanske gör jag bort mig, men jag lättar mitt hjärta. Och i efterhand vet jag att jag gjorde allt. Annars hade jag gått och grämt mig över att om jag bara hade skickat det där kanske saker skulle ha varit annorlunda.
Har kommit fram till att jag är en problemlösare och att jag har ett kontrollbehov. Att jag hatar situationer som jag inte kan kontrollera. Såsom när jag har väntat på att darlingen skall höra av sig efter ett bråk. Hans telefon är avstängd och jag kan inte gå in i hans hjärna och bestämma vad han ska tänka om mig. Hatar att vara hjälplös. På nåt sätt tror jag att alla situationer skall gå att kontrollera. Bara man hittar nyckeln. Därför jag går och grubblar och grubblar och tror att om jag bara hittar lösningen skall han komma tillbaka till mig.
När det kommer till problemlösning har jag insett att jag också kommit en bit på vägen. Jag gör saker åt det jag kan göra någonting åt. Och i större utsträckning kan jag lägga det andra bakom mig. Det där jag ändå kan ha inflytande över. Något som är svårt pga ovanstående med kontrollbehovet.
Detta har blivit ganska uppenbart för mig när jag varit tillsammans med darlingen.
I höstas skulle vi handla present till hans låtsaspappa. Bara det att när vi kom fram till affären var det redan stängt. Och de skulle åka på resan tillsammans tidigt nästa morgon. Han vart helt förkrossad och vansinnig på sig själv. Och det gick delvis ut över mig.
Nej det är inte alltid lätt att vara rationell i en sådan situation, men kanske lättare för någon som är utanför. I detta fall mig. Som försökte säga att det var jävligt och att jag förstod att han vara besviken på sig själv, men att det inte fanns någonting vi kunde göra. Och att han ändå inte skulle kunna använda presenten förrän de kom tillbaka från resan så då skulle han ju kunna få den när de kom tillbaka. Och att vi kunde ordna ett fint presentkort eller så så länge.
Han vägra lyssna på mig... men efter tag kom vi hem och han lugnade ner sig och insåg till slut att min idé kanske ändå var den bästa. Sedan satt vi hela kvällen med paint och donade med presentkortet och det blev jättelyckat och alla tyckte det var jättekul.
Att han kanske borde ha uppskattat mitt stöd och försök att hjälpa honom mer är en annan historia.
Han sa att han skulle va min knubbis om jag fick va hans tok... 7 dagar senare fick jag inte längre va hans
Oj vart ska jag börja skriva...
En månad har gått sedan sist. Och så mycket har hänt. Tyvärr inte i den riktning jag hade hoppats på :(
När han väl ringde mig efter en veckas paus hade han inte kommit fram till nånting med vad han ville och vi bestämde oss för att träffas en vecka senare som bestämt sedan tidigare..
Visste inte vad jag skulle förvänta mig av det mötet. Lite stelt förstås när man inte vet vart man har varandra. Men helgen då blev mysig och det kändes som allt var som vanligt igen. Vi var hemma i min hemstad och träffade min familj. Han hade ju inte träffat pappa och hans familj sedan tidigare.
Bakade pepparkakor, kollade på foton från när jag var liten, åt middag hos pappa och blev bjudna på julbord på liseberg på söndagen. Efter det var vi kvar på Liseberg en stund och spelade arkadspel och mös i vinterkylan innan det var dags att skiljas åt.
När jag lämnade honom vid hans tåg sa han att han älskade mig, vilket jag inte hört på några veckor...
Trodde allt var som vanligt. Visst vi hade inte hunnit prata ut som vi önskat, men det kändes bra. Jag hade hopp om att han med ville kämpa...
Detta var den 20e Dec och sedan hade jag en trevlig jul med familjen och längtade efter att träffa honom igen som vi bestämt. Blev Sthlm den 30e december och vi hade smsat och ringt massa under julen. Han var så söt. Väl i sthlm var väl allt bra. Mysigt som vanligt. Men små små saker fick mig att känna att någonting var fel, men kunde inte sätta fingret på det.
Bra nyårsafton firades med hans vänner. Först med god middag, sedan lite pictionary och smällare för att sedan dra till fest i stan. Stannade till 5. Älsklingen höll om mig, vi dansade, kysstes. Jag tänkte att nu skulle vi starta om och få ett ännu bättre 2010..
Men det tänkte inte han.. något var fel... Nyårsdagen förflöt till stor del i soffan framför tvn. Hade det mysigt. Framåt 2-tiden begav vi oss mot sängen. Då frågade jag igen vad som va fel och lät honom inte slinka undan.
Han berättade då att han tyckte så mycket om mig, men att han inte längre haft lika starka känslor för mig den senaste tiden. Han kände sig inte längre kär. Oj chockad. Hur skulle jag ha kunnat veta detta. Han sa att det inte skulle funka för vi va för olika..
Svårt att smälta. Stannade kvar nästan 2 dygn efter slutet. Kunde inte förstå. Varför?... Han berättade hur söt jag va, att han hade underbart sex med mig, att jag va så mysig, att han skulle sakna mig, att han aldrig skulle hitta nån som är lika underbar som mig, att jag varit en underbar flickvän... men han var fortf bestämd på att det här var slutet.
Nu är allt bara så tomt. Har på ett sätt lyckats smälta det, men vill inte smälta det. Det gör så ont. Försöker att inte tänka på honom, men det är svårt. Älskar honom så mycket. Mitt hjärta brinner, det svider.
What about all the things we had planned. I ett ögonblick så förändras livet. Alla drömmar och planer. Får planera en ny framtid. Tänker på allt fint vi haft och har svårt att fatta hur det kunde ta slut. Ja jag vet att vi hade problem och ja antagligen hade det väl inte fungerat i längden då... men jag kommer sakna allt underbart vi haft så sjukt mycket.
