Gud vad jag är trött på allt nu. Jobbet är egentligen helt ok, iaf mentalt men börjar bli extremt fysiskt krävande. Har typ dragit sönder mina axlar vid det här laget. Känns inte alls bra. Börjar bli orolig för att få bestående men. Har ont när jag lyfter, men även när jag ska sova och ligger på sida och såna saker. Bara 6 arbetsdagar kvar som tur är. Det som får mig att orka är tanken på att träffa älsklingen, men nu kanske jag inte änns har det att se fram emot längre.
Han kom hem från sin resa igår och snackade i telefon på kvällen. Under samtalet ser han att han kommit in på sin högskola på 2a intagningen. Något jag har blandade känslor för. Dels för att det kommer påverka vårt förhållande ekonomiskt och sedan för han kommer va upptagen där med att träffa nytt folk, plugga osv. Avståndsmässigt spelar det inte så stor roll, distansförhållande var jag ju inställd på oavsett om han är i Sthlm eller Jönköping.
Men imorse gick luften ur mig när vi insåg att han börjar redan på måndag! När jag kommer hem från min resa och skulle åka direkt till Sthlm. Då vi skulle ha tid för varandra nästan två veckor och åka till Rom ihop. Något jag verkligen sett fram emot och tänkt på när jag är trött och har ont osv. Vet inte hur det blir med Romresan änns.
Han vill nog att jag kommer till Jönköping iaf, men jag har sagt att det inte är en bra idé. Nollningsperioden vill jag inte ta ifrån honom. Vet hur mycket den betydde för mig. Det är då man lär känna folk. Missar man den riskerar man att inte få lika många vänner man skulle haft annars. Känns för jävligt och jag känner mig som en egoistisk bitch som bryr mig om mig själv i det läget, men som sagt det har varit drivkraften för mig när jag jobbat.
Nu känns det bara meningslöst att gå till jobbet och som att inget är kul. Blir så trött på allt! Känner att jag bara vill skita i allt för det här kommer aldrig funka i längden iaf. Det var ju nu vi hade chans att träffas lite längre innan hösten för sedan blir det bara helger och jag kommer antagligen ha sjukt mycket att göra i höst själv och har varit orolig för att jag inte ska hinna med honom.
Har inte träffat honom på 4 veckor (när jag kommer hem 5) och nu vet jag inte när det blir. Blir bara less på allt. Hur ska vi palla med detta flera år till.
Vet inte vad jag ska göra nu. Har inte lust att falla ner i en svacka igen, för hans skull också. Med tanke på senaste veckors diskussioner.
Ska försöka äta lite nu. Kanske ta en promenad och tänka lite eller nåt. Har gått runt på jobbet idag och mått skit och hållt på att börja gråta typ... Vet inte vad jag ska göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar