Jag har en bra magkänsla om oss

Ångest resten av veckan efter vårt bråk i tisdags. Även om saker löst sig känns det som att man inte kläcker ur sig hur som helst att man inte tyckt det varit bra/som vanligt mellan oss den senaste månaden. Funderat som fan sedan. Det kändes som det dödade lite inom mig. När skulle detta komma tillbaka igen? Invaggade han mig bara i en falsk trygghet nu när vi pratat och det kändes bra igen?

Inte smsat mig en enda gång sedan bråket däremot ringde han mig på fyllan i onsdagskväll vilket jag ändå tog som ett tecken att han inte glömt av mig iaf. Igår skickade jag ett ganska långt sms på fm där jag skrev att jag va så glad att han hade det bra i Jönköping nu och att det är viktigt för vårt förhållande att båda har det bra på sitt håll, att det är jobbigt att vara ifrån varandra, men att man ändå får ta tillvara på den tid man får ihop och att man inte vill leva helt skillda liv osv. Men att jag ändå kände att det var rätt med honom och att han gör mig så lycklig.  Fick inget svar på hela dan.

Ringde efter skolan och när vi snackar är allt som vanligt, vilket ju känns bra, men samtidigt gnager det som fan det han sa till mig i tisdags. Han som pratar om hur viktigt det är med ärlighet och att man kan snacka med varandra. Vi hade väl haft det bra ihop så vad fan menade han med det. Min magkänsla var fortf inte helt återställd trots att jag inte egentligen fått starka indikationer på att något längre skulle vara fel.

Hade ångest och oro hela kvällen igår för det hela och till slut ringde jag honom på nytt. Frågade om smset, om han fått det och han sa att det var så gulligt och att jag var så söt. Sedan snackade vi en snabbis i webcamen igår också. Härligt att få se honom efter 4 dagar ihop. Han sa hur söt jag va och att han tycker jag blir snyggare för varje gång han ser mig. Att han älskar mig. Detta sammantaget fick mig till slut att smälta och sedan dess är den bra magkänslan på plats igen.

Vågar le när jag ser mina foton av honom, hans små söta lappar som ligger på mitt skrivbord osv. För igår gav de mig bara ångest och oro. Funderade massa över helgen om den varit så bra som jag mindes den, vad jag känner för honom om han verkligen är rätt etc. Jag vet ju att jag är som nykär när vi är ihop.

Men det är jobbigt med avståndet. Drygt 4 månader sedan vi träffades och i detta skedet kommer man till brytpunkten huruvida man ska gå vidare tillsammans eller om det bara var en förälskelse. Det tillsammans med avstånd och att båda börjat nya liv på varsitt håll nästan gör ju att förhållandet blir lidande som fan. Klarar vi oss vidare nu den här hösten ska vi nog klara våra 2 år ifrån varandra. Jag vill inte lägga ner nu, jag vill kämpa. Han har ju allt det där jag letat efter och äntligen hittat. Han gör mig helt galet lycklig. Hade vi bara fått vara tillsammans hade det inte varit någon tvekan. Nu blir det betydligt jobbigare men framtiden får visa vart detta slutar.