Kommer mitt distansförhållande fungera...?

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag skrev sist och mycket har hänt sedan dess. Efter att jag skrivit av mig på bloggen tog jag en långpromenad på kvällen och funderade och för att få gråta ut lite ifred (delar ju lägh här i Norge). Sedan skrev jag ett långt sms till honom för att förklara precis hur jag tänkte och kände kring det hela så han skulle förstå min reaktion osv.

Redan dagen efter kändes det bättre iaf. Fortf grymt besviken men eftersom jag insåg att det inte är hans fel att det blev som det blev och jag fortf älskar honom som fan och är beredd att iaf ge det en chans det här med distans även om det känns jobbigt. Och ja det var ju tänkt som distans innan med, men till Sthlm och inte Jönköping, vilket iofs är närmare, men det känns ändå som chansen är större att det tar slut i detta läget när han flyttar till en ny stad och ska börja ett nytt liv osv. Jag har ju själv varit i samma sits och valde att göra slut då för att satsa på mitt nya liv.

Vår resa till Rom har iaf inte blivit inställd så det känns bra även om jag får vänta några dagar extra på att få träffa honom, men nu får vi ju 4 nätter ihop och 3 dygn att umgås i Rom. Men efter 5,5 vecka ifrån varandra kände jag att jag hade behövt mer för att ta igen allt vi missat. Vill inte leva skilda liv vilket jag upplevde att det blev med mitt ex mot slutet. Man ses så sällan att man lever separata liv och knappt vet något om varandra.

Känns fortf lite jobbigt med oron för att han är naiv och tror att allt kommer forts som vanligt. Igår flyttade han ner iaf. Lyckades få tag på en lägh på mindre än en vecka. Bra jobbat. Men ahh vi har liksom inte vart tillsammans så länge och det känns lite jobbigt att han kommer träffa nya människor varje dag, festa varje dag osv osv. Det är då man vill leva singelliv liksom och jag är bara rädd att han ska inse det och hellre hitta något på närmre håll.

Som idag har han umgåtts med tjejen han skaffa lägh av och de har vart på ikea ihop mm. Fan jag hade ju velat göra allt det där med honom och hon har visat honom stan osv. Vilket iofs är jättesnällt, men ahh det svider lite i mig och känslan av att jag hoppas hon är ful.. Blir lite sotis och jag upplever mig ändå inte som den speciellt svartsjuka typen. Har liksom kommit fram till att jag inte orkar ha ett förhållande, speciellt inte på distans, med någon jag inte kan/vågar lita på. Det tar för mycket kraft och ork om man skall behöva oroa sig. Jag vill veta att han älskar mig så mycket så jag vet vart jag har honom och inte behöver oroa mig fastän jag vet att han är skitsnygg och massa tjejer stöter på honom jämt.

Sedan är jag också rädd att han inte ska klara det ekonomiskt. Han är van att röra sig med 20.000/månad och nu blir det 7800 + att han flyttar hemifrån och allt vad det innebär med ökade utgifter osv. Utöver det skall han då ha råd med resor till mig. Jag vet ju att det går om man vill. Det är bara att jag har så dåliga erfarenheter med mitt ex som aldrig prioriterade mig och kunde komma hem med nya stylinggrejer till bilen för flera tusen för att sedan inte ha råd att åka till mig helgen efter (fast det kosta 120 kr tor) osv.

Distans kräver ofta mycket planering också för att få ihop det och min erfarenhet är att killar inte kan planera så tror man att man ska ses och tackar nej till annat så får man reda på att han skaffat andra planer osv. Grymt irriterande. Men ska som sagt ge det en chans och känner jag de tendenserna som va med mitt ex får jag säga ifrån eller helt enkelt göra slut på det. Har inte tid och ork med massa bråk och strul. Känner ändå att jag mognat och har med mig massa erfarenheter iaf. Så det är ju bra.