Trouble in paradise.. Fan vet inte vad jag ska göra. Efter mycket om och men kom jag fram till att det kändes jävligt taskigt att hålla honom på halster 3 veckor till. Även om jag verkligen inte var sugen att prata om en så stor grej på mail... men ja för hans skull då så ville jag ha det ur världen. Ägnade säkert en timme till att skriva ihop mitt milslånga mail här i måndags kväll.
På natten fick jag ett sms att han va på väg hem och skulle läsa mitt mail då, men sedan fick jag inget svar varken på sms eller mail. Hade förvisso inte krävt det, men trodde iaf att han kanske skulle skriva nåt. Så då skicka jag ett sms och fråga lite och han svarade typ. "Oroa dig inte älskling, jag har läst det." Jaha och vad tänkte du då? Jag vill veta något om hans reaktion iaf. För någon typ av reaktion måste det väcka så jag frågade vad han hade tänkt och fick inget svar...
När jag kom hem från jobbet var han inne på msn så jag sa hej och lite sånt där och han bad om ursäkt för att han inte svarat på smset. Sedan sa han att vi kunde prata mer om det när jag kom hem... Jaha om vadå? Om du vill "prata" måste det väl vara en stor grej? Försökte säga att jag mailade honom för att han inte skulle vara orolig 3 veckor och nu stjälpte han bara över det på mig så att jag skulle få vara orolig 3 veckor. Det måste han ju fatta.
Minns inte exakt vad han skrev, men att han hade tidigare flickvänner som också tagit såna tabletter och att han var rätt trött på sånt och att han inte trodde det var lösningen på problem och att det blev bara skit när man slutade med dem. Sedan hann vi inte säga så mycket mer för då var han tvungen att gå. Skulle iväg på roadtrip med sina polare och jag satt där och typ jaha... rätt förtivlad.
Kände mig helt övergiven, upprörd och panikslagen. Vad menade han med att prata? Vill han inte va tillsammans med mig längre? Hur ska det bli med allt osv. Samtidigt en känsla av att jag blev förbannad för att jag tyckte det var så taskigt att bara smita från allt och att han måste fatta vilken situation han satte mig i nu när jag öppnat mig med något så personligt.
Skrev ett långt sms till honom. Som det oftast blir för mig när jag inte vet vad jag ska säga eller göra då vill jag få ner alla mina tankar, vilket kanske kan framstå som lite hysteriskt och förstorar upp saker ännu mer. Ifrågasatte vad han tyckte jag borde gjort om han hellre ville att jag skulle hålla saker ifrån honom och om allt vi har ihop inte betyder något och att den person han lärt känna de senaste 3 månaderna inte är fejk och fortf finns kvar och att alla inte är likadana och att man inte kan dra alla över en kam pga sina erfarenheter osv.
Visste ju att han satt i bilen då så förväntade mig väl inget svar direkt. Fick lugna ner mig lite och tänka att va fan hur skulle jag kunna gjort detta annorlunda och det är faktiskt hans problem om inte han kan leva med den jag är. Ärlighet är viktigt för mig och jag skulle inte hellre velat ljuga för honom om det även om det nu ev fick stora konsekvenser. 2 h senare ringde jag honom och snackade lite skit bara och fråga vart de skulle på sin resa, vilka som va med osv och berättade att vi skulle va ett gäng och grilla och att det var varmt och soligt hos oss och att jag hade det bra och bara frågade om smset hade kommit fram. Självklart kunde vi inte snacka om mer när han satt i bilen med sina vänner liksom.
Han sa också att hans batteri nästan va slut om det skulle brytas. Och att han skulle se om han kunde ladda den nånstans.. Känns väl lagom lägligt att bara sticka och kunna skylla på batteritorsk. Så fort det blir lite jobbigt. Härrom dagen när vi skrev till varandra sa han att han hade gett sig in i detta nu och tänkte göra det helhjärtat och när man är tillsammans får man ta det bra med det onda, men hur mycket verkade det betyda nu?
Nej jag vete fan vad som händer nu och kanske överreagerar jag också. Jag vet ju inte alls vad han vill säga och klart jag hade räknat med en reaktion. Inte så konstigt. Tror mest jag ska ge honom tid att smälta detta och hoppas att han försöker sätta sig in i min situation och förstå hur extremt ångestladdat det kan vara att bara säga att vi ska prata om något om 3 veckor utan att säga vad...Försöker tänka att jag inte kan göra så mycket åt det nu iaf.
Känner inte att jag borde ångra mitt beslut att berätta även om det skulle få honom att lämna mig. Isf var det väl inte menat iaf. Måste kunna ha någon som älskar mig för hela mig och allt som hänt gör en ju till den man är. Hoppas han tar sitt förnuft till fånga och inte slänger allt det underbara vi har i sjön pga hans förutfattade meningar om hur det är att vara tillsammans med någon som har ätit SSRI och ibland kan vara lite nedstämd. Han har redan känt mig i 3 månader och om det skulle påverka vårt förhållande så mycket borde han redan märkt av det kan jag tycka, men vi får väl se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar