Sitter i soffan med en av mina kärlekar (läs: min ena katt). Redan ett år har gått sedan de flyttade in. Inte riktigt lika länge som ni varit utan mig i alla fall...
Känns som det var så länge sedan jag kände något på riktigt för någon. Orolig att man ska glömma känslan. Har nästan slutat leta när det känns så hopplöst. Har slutat tro att det finns någon chans.
När man inte tror det finns någon chans slutar man bry sig. Även om sig själv. Och nu får jag leva med att jag hatar det jag ser i spegeln. Men vem gör man sig till för?
Tvivlar på sig själv gör man med. Hur lyckas "alla andra"? Vad är det för fel på mig? Är loppet kört? O.s.v. All the good guys are taken..
Jag blir så fjantig när det gäller biologiska klockan också. Hade ju tänkt mig barn före 30.. Jag längtar efter min Marion som jag planerat. Min mamma var gravid med mig när hon var lika gammal som jag är nu...
Fördelen med att vara uppväxt i storstad är att folk tenderar att skaffa barn betydligt senare i livet. Så tidigare har det bara varit några enstaka. En tjej från högstadiet, en från gymnasiet och nån mer. Men senaste året ploppar de upp överallt. Arbetskamrater, gamla träningskompisar, klasskompisar osv osv. Folk byter ringar till höger och vänster. Kompisar börjar gifta sig. Ständigt påmind om att man inte ens är i närheten av något av detta.
Ex-statistik
1) Gifte sig förra sommaren
2) Sambo (tack ratsit)
3) Singel (så vitt jag vet)
4) Gifte sig förra sommaren och väntar barn
5) Förlovad.
Jag begär inte allt på en gång. Men jag längtar efter pirret i magen, göra sig fin inför en dejt man ser fram emot, känsla av att framtiden känns hoppfull...
