Tyvärr får jag nog säga tillhör min pojkvän den andra gruppen (se föregående inlägg) som inte alls förstår det här med internetvänner. Och redan från början när vi började träffas har detta stört honom rätt rejält. Tanken på att jag kan berätta mina innersta hemligheter för "främmande" människor på nätet och inte för mina vänner irl eller för honom. Han vet att jag bloggar och kan inte riktigt acceptera att det här är något jag inte vill dela med mig av till honom.
Det här är som min dagbok och den skulle han knappast läsa, men det som stör honom då är att alla ni främmande människor kan läsa, men inte han som står mig närmast! Men det är ju inte som att jag har några hemligheter för honom. Han vet allt om mig, men vissa saker kommer det ju alltid finnas som jag inte vill diskutera med honom. T.ex. om jag pratar/skriver om honom. (ja sedan kanske jag inte heller vill att han ska läsa om de killar jag vart kär i/haft sex med de senaste 2 åren, vilket alla står i bloggen..., men det är en helt annan grej)
Igår var jag inte på topp. Kände mig nedstämd...igen... Jäkligt jobbigt och ahh det tar bara emot att prata om det med honom. Inte för att det är hemligt på något sätt, men jag vill inte komma och gnälla hos honom. Vill inte att det ska gå ut över honom. Vill inte va nån psychobrud han ska behöva ta hand om och vara hobbypsykolog åt. Jag vill vara frisk! Önskar att jag inte änns behövde ta ställning till om jag skulle prata med honom eller ej. Då vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen och börjar fundera på om jag borde göra slut bara för att jag vill skona honom för den här skiten. När vi blev ihop trodde jag att jag va psykiskt stabil och redo.. inte att det skulle bli så här.
Försökte iaf ringa honom, men han svarade inte och då valde jag att ringa en annan vän (en internetvän). Och ja delvis pratade vi om mig och mina känslor och mitt mående, men också om väldigt mycket annat eftersom vi inte pratat på länge. Det var skönt. Ibland behöver man annat att tänka på och andra personer att prata med som kan få en att se saker ur andra perspektiv, ge en nya inputs osv. Samtidigt som vi snackade började darlingen skriva på msn och jag skrev att jag faktiskt var upptagen och pratade med någon annan.
När vi pratat klart 2 h senare ringde jag upp darlingen som jag direkt märkte var sur.. Försökte fråga över vad, men fick inga svar. Till slut kommer det fram hur irriterad han är över att jag öppnar mig för andra och inte för honom. Försöker förklara att det är för HANS skull! Jag gör så här för att jag inte vill tynga ner honom med det. Han säger att han vill dela allt med mig och det får han ju. Jag har inga hemligheter för honom.
Försöker förklara för honom hur jag känner och hur mycket det tar emot att prata med honom just om det här med mitt psykiska måeende. Speciellt efter vad han sagt tidigare om hur trött han är på psychogirls och hur negativt inställd han är till medicinering osv. Vet inte vad jag ska göra. Antingen tvingar han mig att prata med honom fast jag inte vill och tror det kommer förstöra vårt förhållande eftersom jag känner att det gjort det med tidigare pojkvänner som jag pratat med om de här sakerna. Alternativt kan jag inte berätta för någon (förutom min psykolog) om han känner sig åsidosatt för att jag hellre pratar med mina "främmande" internetvänner.
Vet inte hur jag ska få honom att förstå. Eller är det jag som gör fel och borde prata med honom? Är ju rädd att det ska bli alltför många ggr han får höra om att jag mår dåligt osv, en börde han inte kan bära. Han tror liksom att alla har baktankar, speciellt om min internetvän är en kille. Han förstår inte att det finns folk som lyssnar utan att förvänta sig något i utbyte.
Utöver det har jag ju bloggen som är min ventil och jag tycker det är helt underbart att skriva av mig när jag mår dåligt eller att det är något jag tänker på osv. Skriver i första hand för min egen skull och inte för någon annan. Får man då dessutom respons från er som läser (utomstående personer) är det ett plus. Många ggr tror jag bloggen är ens egna psykolog. När man tvingas formulera sina tankar i ord bearbetar man dem och inser ibland hur löjlliga de kanske är osv. För mig som tenderar att älta är det bättre att skriva av mig och gå vidare. Det här är mitt sätt och det funkar för mig.
Jag älskar min pojke så himla mycket, men i den här frågan förstår han mig inte alls.
Låter jobbigt! Har inte själv varit med om det här men det känns som att man förstår det lite från båda perspektiven.Och jag kan förstå om han känner sig åsidosatt, men tycker ändå att du kan kräva att få ha ett visst personligt utrymme. Och det tycker jag att han ska respektera. Visst är det väl jobbigt när för honom när han inte vet vad som skrivs, det förstår man ju. Men han borde ändå låta dig lösa vissa problem med hjälp av andra, annars kommer du känna dig väldigt instängd.Bara för att man "delar allt" så ska man inte behöva avsäga sig sitt vanliga sociala liv...Ääh, svårt å formulera mig idag.
SvaraRaderaBerättar han om allt han tänker på för dig?Man har olika vänner man gör olika saker med, man har olika vänner man pratar olika saker med... Det är nog inte många som pratar om allt med sin partner, man måste få ventilera med andra.Vill han ha dina tankar och funderingar helt för sig själv eller..? Du kanske inte ska berätta för honom vad du pratar med andra om, eller hur du pratar med dem, på nätet, i telefon, irl...
SvaraRaderaHan säger att han kan berätta allt för mig och det kan ju jag med. Sedan väljer jag vissa saker som jag kanske hellre pratar om med någon annan.Generellt sett är han inte lika öppen och utelämnande som mig, men samtidigt har han kanske inte ett lika trassligt förflutet som jag har heller. Ibland kan det vara lätt att tycka och döma fast man själv inte varit i situationen. Om han mådde psykiskt dåligt kanske han skulle känna sammma sak och inte vilja belasta mig med det. Jag tror det hade varit lättare för honom om jag valde att prata med någon av mina vanliga vänner irl istället för med honom. Han är så främmande för själva internetvänkonceptet så det är mycket det som är problemet också. Tror inte det handlar om ensamrätt på mina tankar eller något sådant, men han tycker väl att om inte han får veta ska jag inte prata med någon längre bort i vänkretsen. Jag tror han tar det personligt som att han inte skulle betyda tillräckligt mycket för mig eller att jag inte litar på honom. Kanske har du delvis rätt i att inte berätta men det skulle definitivt göra att jag hade hemligheter för honom. Jag önska bara att han kunde acceptera det hela. Han kanske inte förstår, men att detta funkar bäst för mig.
SvaraRaderaJag förstår honom med absolut, men tror som sagt att problemet mest ligger i att han inte har förståelsen för den nära vänskap man kan ha med en internetvän. Det kan säkert låta illa i andras ögon att jag väljer att prata med någon annan före honom, men ja som sagt jag gör det för hans skull och av egen erfarenhet. Han måste acceptera att han inte kan hjälpa mig med allt heller. Och bara för att jag väljer att prata med en vän vid ett tillfälle betyder det inte att jag inte pratar med honom en annan gång. Jag vill bara inte att han själv ska ersätta den professionella kontakt som jag kanske egentligen borde ha (men har svårt att få nu när jag pluggar 8-17 varje dag). Vill kanske hellre sprida ut den bördan och dessutom har olika människor olika råd och olika sätt att se på saker. Flera av mina internetvänner är 10 år äldre än mig och har en livserfarenhet som han inte kommer i närheten av. Så är det bara. Man måste acceptera att man kanske inte är den mest lämpliga i alla situationer och inte ta det så personligt.
SvaraRaderaJag tror det handlar mer om ovilja att lyssna på det du säger än förmåga hos killen din...klara tendenser till överdriven svartsjuka/kontroll behov :(
SvaraRaderaNja vissa personer är helt enkelt bara olika sedan kan man hantera det olika. Jag kan konstatera att jag tänker/är väldigt annorlunda mot vissa människor och förstår dem inte alls, men accepterar det ändå och det är ju det han måste göra med. Han behöver inte ha samma åsikter eller göra samma som mig, men inse att jag har lätt för att öppna mig för okända människor på nätet vilket är helt främmande för honom. Och inte ta det så personligt.Ja han kan vara svartsjuk av sig, men jag är faktiskt inte orolig för det. Det är på en nivå att jag kan påpeka det för honom och tala honom till rätta. Typ nu verkar du va lite svartsjuk, men om jag ville va med nån annan skulle jag väl inte va tillsammans med dig, speciellt inte när du bor 30 mil bort. Och så är det hela avklarat sen. Men vissa saker är helt enkelt bara så främmande för en själv att man har svårt att acceptera det hur mycket man än försöker sätta sig in i den andres situation osv. Tror det kommer ta ett tag innan han kan acceptera det fullt ut, men det innebär ju inte att jag kommer tumma på mig själv för det. Jag är den jag är och tänker inte ändra på mig för hans skull. Mina internetvänner betyder mycket för mig.
SvaraRadera