Sviken och besviken på sin älskade

Fan känner mig så jävla sviken!

Igår mådde jag piss igen och det är skitjobbigt för att jag känner att jag vill prata med darlingen om det, men han kan ju verkligen inte ta det. Jag vill inte förstöra allt bra vi har ihop. Livrädd för att må dåligt och berätta det för honom och att det ska få honom att se annorlunda på mig. Drar mig verkligen för det, och det bara knyter sig i magen liksom när jag tänker tanken.

Tog iaf mod till mig igår kväll och skrev att jag ville prata och när jag kom hem skrev jag att jag va hemma, men då passade det inte för honom. Så han ringde mig som vanligt när jag nästan somnat och är yrvaken. Frågar hur det är som vanligt och jag sa att det inte var bra. Försökte precisera det närmare, men jag har så himla svårt att uttrycka mig verbalt om det är ett jobbigt ämne och detta är extra jobbigt med honom.. Han blev bara sur för att jag va tyst och inte kunde klämma ur mig vad det var och bara pratade tyst och vi bestämde att vi skulle höras idag istället.

Efter vi lagt på smsade jag ett långt sms och försökte i det förklara vad som var fel och jobbigt och att jag tycker det är så jobbigt att prata om det med honom. Fick inget svar. Blev orolig och ledsen och kunde inte somna om. En timme senare smsade jag hur besviken jag va och att det bara känns sämre efter att jag öppnat mig för honom när det känns som han ignorerar mig och att han borde förstå varför jag inte kan prata med honom då.... Inget svar på det hellar... Lyckades till sist somna...

Nu har halva dan gått och den går till att må dåligt och vara orolig. För att han inte ringer. Jag har ringt 4 ggr utan svar. Vad fan ska det betyda. Bryr han sig inte alls. Och varför ska detta bli en så jävla stor grej. Varför kan han inte ta det om/när jag mår dåligt. Det är ju inte som att jag ringer och är ledsen varje dag direkt.

Jag känner mig så jävla sviken. Han berättar hur mycket han älskar mig, hur speciell jag är och att jag är det bästa som hänt honom, men det verkar bara gälla när allt är rosa moln och inga problem finns i sikte. Han vill att vi ska kunna prata om allt och blir förbannad när jag pratar med nån annan, Men vad fan ska jag göra då om det blir så här varje gång. Känns inte ens som han försöker förstå. Jag förstår att det är svårt som fan för honom. Han har inte erfarenheten att förstå på samma sätt som många andra kan.

Vi har det ju helt underbart annars och det verkar uppenbarligen vara värt att kämpa för trots avståndet, men jag känner mig inte älskad för hela mig. Han vill bara ha mig så länge jag är frisk och det gör mig så ledsen. Kan inte tänka mig att jag skulle behandla honom på det viset... Ställer man inte upp i nöd och lust blir alla ord rätt tomma.

Är det så här det ska ta slut? Ångest, oro och ont i magen. Jag känner inte att jag gjort fel och jag borde väl göra slut om han inte kan leva med hela mig och ta mig som jag är, men jag älskar honom så mycket och trodde verkligen vi skulle kunna komma förbi det med tanke på hur bra allt är annars. Jag förstår inte alls. Han säger att jag är hans flickvän och vill att jag ska kunna säga allt till honom då, men är det så konstigt att jag inte vågar det om det blir så här. Nu är snart halva dan förstörd pga detta... Fattar inte!!