Svaret från astrologen

Ha ha nu har jag iaf fått svar på min fråga om vad hon trodde om chanserna för vårt förhållande. Jag ville ju inte ge henne för mycket info om man nu ska kunna ta det hela det minsta seriöst :P Om man nu kan det alls...

Jag skrev iaf; Jag skytt är tillsammans med vattuman och har nyligen haft ett stort gräl rörande vårt sätt att hantera konflikter med varandra. Ser du någon lösning på detta eller kommer han ge upp och göra slut? Mvh Marion

Nu fick jag svaret; Skytten Marion, Vattumän är inte särskilt bra på att hantera konflikter. Antingen drar de sig undan eller så exploderar de, för att sedan strunta i alltsammans. Du måste lära dig att stå ut med din Vattumans indirekta sätt att ta sig an konflikter. Som Skytt är du mer rakt fram så det blir lite att bita i. Om han gör slut berordet nog mer på hur ert förhållande ser ut för övrigt än på ett enda större gräl

Måste nog ändå säga att jag är lite imponerad av att hon ändå träffade såpass mitt i prick på honom. Sedan hur mycket det hela sa och vad jag tänker om det är en annan sak. Lite kul grej var det iaf och nån där ute kanske tyckte det här var lite kul med :P

Resultatet efter min lilla skönhetsoperation..

skall jag få imorgon :P

Dvs jag skall gå till distrikssköterskan och plocka bort de tre stygnen jag har i mitt bröst efter att ha tagit bort ett födelsemärke. Frågan är iofs om jag blev skönare av det hela, men jag inbillar mig att jag kanske fått ett litet bröstlyft i ett ha ha.

Darlingen var med mig förra måndagen när jag låg där spänd på britsen. Han såg väl inte helt opåverkad ut när de tog fram skalpellen och började skära i mitt bröst...

Men skönt att ha det borta iaf. Tog bort ett litet på armen också, men till det behövdes inga stygn. Kul att se hur båda blev imorn och sedan är det bara att vänta ytterligare 1-2 veckor tills jag får svar på om leverfläckarna var benigna eller ej. Läkaren verkade iaf inte speciellt oroad när hon såg mina märken. Skönt.

Bra start på dagen! Shopping gör en flicka glad (eller iaf gladare)

Dagen eller kanske tom natten började bra genom att jag fick ett lååångt sms från darlingen. Nästan i klass med de jag brukar skriva till honom när jag vill prata av mig om något.

Han skrev att han kände att han behövde tid för sig själv för att få längta och sakna mig lite och att hösten varit så intensiv och mycket omkring honom att han knappt fått göra det utan våra samtal har blivit mycket utav en rutin. Och att de problemen som uppdagats nu fått honom att fundera på vår relation. Samtidigt som han ändå trivs så bra när vi är tillsammans och att han gärna lever i nuet och njuter av det som får honom att må bra. Han summerade det hela med att han lite vill ha en nystart att få längta och att vi har mycket problem att ta itu med och att han ville jag skulle veta nåt av vad han tänkte eftersom han förstod att det var svårt att inte veta någonting och bara vänta en vecka.

Det hela ingav mig iaf en del hopp om lördagen och att det kanske låter som att han vill jobba på det där. Så jag svarade bara att jag läst så han visste och att jag skulle låta honom vara ifred. Kunde sova bättre och drömma lite trevligare drömmar inatt om honom.

På morgonen hade jag fått mail från kursledningen att jag trots allt klarat tentan i måndags. Var ganska säker på att jag nog failat iaf 1 moment av 11, vilket inte hade varit hela världen att göra om en enstaka grej. Så det gav mig ännu mer självförtroende inför fredagen att jag är en jävel på att prestera under press och i min framtida karriär att jag kan vara professionell oavsett vad som rör sig inne i skallen på mig.

Och nu har jag spontanshoppat skor. Har spanat länge på dessa, men ja kanske tyckt de var lite dyra och att det är svårt att shoppa skor på nätet, men idag tyckte jag att jag förtjänade dem och att det får bära eller brista. Tyvärr fanns de inte i min storlek i någon svensk butik så jag fick beställa från England. Men 500 SEK inkl frakt är ju inte farligt alls, mest synd om de inte passar bara. Men det här är väl så mycket mig det kan bli. Babyrosa och allt :D

Sammantaget en bra start på dagen. Nu behöver jag bara lite eld i baken för att komma igång med tentaplugget. Fick iaf lite gjort igår, pluggade nog 3-4 h sammanlagt. Idag skall det bli mer!

Konflikten som handlar om att vi inte kan ta konflikter

Hela bråket i sig handlar om att vi inte kan bråka med varandra :P Produktivt nog. Vilket vi också visade med vårt 5 h långa telefonsamtal med mestadels rundgångar.

Jag kände att jag undvek många ämnen som jag visste skulle skapa en konflikt mellan oss eftersom det känns som vi aldrig reder ut dem iaf utan bara skapar olösta konflikter. Och då har jag valt att hellre ha inga konflikter.

Försökte förklara detta för honom och då kände han sig sårad över att jag dolt detta problem för honom när vi ändå varit tillsammans över ett halvår. Försökte förklara att eftersom vi ses så sällan och har det så bra ihop är det svårt att ta upp något då och man vill ju helst inte reda ut saker över telefon heller så det har bara blivit så.

Försökte också förklara vad jag tyckte var problem. Att det känns som att han inte lyssnar. Då sa han "vadå inte lyssnar? Hur kan du veta det? Är du tankeläsare eller?" Det är den här typen av kommentarer som jag dels bara vill skratta åt samtidigt som det håller på att reta gallfeber i mig. Att han inte hör själv hur jävlig löjlig han låter. Men jag har ändå förmågan att kunna kontrollera mig då.

Sedan tror han att jag tycker vi har dåliga konflikter för att jag aldrig får honom på min sida och att min syn på en bra konflikt är när man enas och att det helst leder till att han ger sig. Vilket jag försökte förklara att det inte alls handlar om. Jag har haft jättebra diskussioner med vänner där vi aldrig tycker samma om något, men ändå har bra samtal. Eftersom vi respekterar varandra, lyssnar och tar ställning till den andres åsikt och man ändå känner att den andra överväger vad man har att säga utan att bli aggressiv och barnslig i sitt argumenterande.

När jag försöker få honom att förstå att han är väldigt svår att tas med förstår han inte det alls. Säger att han inte har haft något problem med sina ex och att de minsann aldrig bråkade. Då undrar jag om det beror på att de tyckte samma om allt eller om de kanske också undvek konflikt med honom. Men det trodde han minsann inte alls.

Inför vårt samtal hade jag ringt vår gemensamme vän för att be om råd hur tusan jag skulle kunna tackla att ta konflikt med min pojkvän. Då säger han precis samma sak till mig att man bara ska undvika de där ämnena och att han är omöjlig.
Jag ville helst inte blanda in honom i det hela, men var ändå tvungen att säga att jag nu pratat med hans kompis som säger exakt samma problem, men då hävdar han att det minsann bara är vi två som har detta problem med honom... Något jag har mycket svårt att tro. Har svårt att fatta hur någon skulle orka ta en konflikt med en sådan person. Hur man kan få ett förhållande att fungera i längden. Isf enbart genom att partnern enbart väljer att undvika konflikt vilket inte känns så jävla sunt.

Försökte också förklara för honom att det handlar om tonläge och hur man säger saker och att han nog själv kunde höra skillnad på om något låter otrevlig eller resonlig när man pratar. Han hävdade då att det var så han pratade och att ingen annan har problem med det och att det inte är någonting han kan göra något åt...

Gah.. här försöker liksom jag medla, vara förstående, erkänna när jag gör dumma saker och se till vad jag kan göra för att göra saker bättre. Men om han inte han försöker samarbeta blir det hela omöjligt.

Det känns som att han inte kan ta när man kritiserar honom och sällan erkänna sina misstag om han ens inser dem. Jag anklagade honom för något (minns inte vad) varpå han säger något i stil med "ok kan du ge mig exempel på när jag har gjort så här. Jag hämtar papper och penna och antecknar". Först försöker jag då ta något exempel för att sedan övergå till att förklara vad jag menar varpå han påminner att han minsann bara har ett exempel på sitt papper och vill ha fler. Tror jag håller på att smälla av.

Sedan har jag känt mig lite ledsen över att när vi pratar i telefon i veckorna när vi inte ses (ses ju bara varannan helg) så har han alltid kompisar där så det känns som jag aldrig får hans fulla uppmärksamhet och man blir stressad när man vet att någon väntar på honom. Sa liksom att det vore kul att kanske en gång i veckan få prata med honom i "enrum" eller se honom i webcam och sådär.

Då hävdar han att han inte har tid för han är aldrig ensam. Det är alltid kompisar hos honom. Jag förklarar att det inte handlar om att inte ha tid utan om prioriteringar och att ta sig tid för något man tycker är viktigt och att jag trodde han tyckte jag var viktig. Vilket tar en lång stund att förklara i sig tills han ger med sig. Till slut säger han typ att ok ska jag ringa dig en gång i veckan då? Blir du nöjd då? Jag säger att jag inte vill svara på den frågan direkt utan jag vill veta om han vill detta eller enbart säger så för att ställa upp för isf kan det lika gärna vara om han bara sitter av tiden för att han känner sig tvingad. Det viktiga är ju inte att han ringer utan att han själv visar att han vill. Något han inte verkar förstå och blir irriterad när jag inte säger ju. Tycker att jag aldrig blir nöjd när nu han försöker..

Våra diskussioner går liksom bara i cirklar runt runt. Jag försöker förklara för honom och känner inte att han förstår och får repetera och då tycker han att jag ältar.

Efter 3 h samtal försöker jag sammanfatta det vi kommit fram till varpå han förstås tycker att jag fått helt fel bild. Ber honom förklara vad som är fel, men han säger bara att han inte orkar förklara för jag förstår ju ändå inte...han säger att han inte tyckt vår 3 h långa diskussion gett honom någonting. Varpå jag blir skitledsen som verkligen gjort allt för att lyssna på honom och förklara och tycker att vi ändå kommit fram till en del även om vi inte är överens.

Känns bara som att han inte försöker från sitt håll. Att allting sker på han premisser och han har väldigt svårt att kompromissa och sätta sig in i hur jag tänker/känner, men ffa att vara trevlig och hålla lugnet när vi tycker olika.

För mig handlar detta om en stor brist på självinsikt hos honom som jag hoppas att han med tiden kan komma fram till oavsett om han nu kommer fram till att han vill försöka lösa detta med mig eller inte. Så länge han inte inser att han gör något fel och försöker ändra på saker och göra det bästa av situationen kommer ingenting ändras. Ingenting är enbart den enes fel och båda måste ju göra vad de kan för att underlätta.

Bara att komma till insikt om att man har ett problem och kunna erkänna det är ett stort framsteg. Jag begär inte att han ska bli av med denna sida, men om jag påpekar det för honom ska han kunna lyssna och förstå och be om ursäkt och inte bli ännu argare och tycka att det är mitt problem och inte hans.

Ja detta var väl det viktigaste summerat och har du orkat läsa hela vägen ner får du gärna kommentera hur du uppfattar situationen. Jag inser att detta förstås bara är min bild/version av det hela, men förhoppningsvis är den någorlunda.

Det stora bråket - we are on a break

Allting utmynnade till slut i att han ringde mig vid 23 i söndags kväll. Jag hade väntat hela dagen på att han skulle höra av sig som han lovat. Jag borde tentapluggat till måndagens tenta, men det var tyvärr stört omöjligt när jag var så orolig inför vad som komma skulle. Hade själv försökt ta saken i egna händer och ringt honom, men då var hans mobil avstängd.. så det var ju bara att sitta och vänta.

Efter 5 h bråk kände han sig osäker på om han trodde att våra problem var möjliga att lösa och tyckte vi skulle ta en paus. Jag blev förstås förkrossad, men ville inte heller provocera fram något annat. Jag vill ju ta tag i saker och jobba på dem eftersom jag ändå kommit fram till att jag tycker om honom så mycket att det är värt att göra det.

Så nu sitter jag och väntar på att han ska fåt tid att tänka och höra av sig på lördag. Lagom kul när man har tenta på fredag. Tentan igår gick nog rätt bra trots allt. Jag vet att jag är duktig att prestera under press så jag är inte så supernervös för fredagens tenta heller.

Men fan vad det är drygt att bara sitta och vänta. Med mitt kontrollbehov är det stört omöjligt. När man bråkat i flera h och försöker lösa saker blir det till sist att man bara gräver sig längre och längre ner i skiten av att försöka förklarar hur man menar. Och till sist vet jag inte ens vad han har för bild av mig och mina åsikter. Utifrån den skall han sedan grunda sitt slutgiltiga beslut och det känns inte rätt. Det gör mig rädd att inte vet vad jag gett honom för bild, att inte kunna påverka och försvara mig när han tänker konstigt.

Idag var jag t.o.m. patetisk nog att skicka iväg ett medd till Elle´s astrolog för att fråga om hon trodde vårt bråk skulle lösa sig. Ha ha! Skratta ni åt min misär. Jag bjuder på det. Säger hon något bra tänker jag ta det positivt. Om inte så är det bara astro-bluff och båg I guess :P

Ska försöka skriva ett till inlägg och förklara mer exakt vad vi egentligen bråkade om och vad som är problemet...

Vad fan ska jag göra!?

Fan just nu vill jag bara spy och lägga mig ner och dö. Är så jävla trött på allt bara. Orkar inte. Behöver krafter till att tentaplugga. Kan inte slösa dem på bråk med darlingen.

Blir galen på att han ska vara så oresonlig att bråka med. Så fort man retat upp honom går det inte ha någon konstruktiv diskussion. Jävligt frustrerande.

Det slutar med att jag antingen drar mig undan, ger mig med rädsla för vad det annars skall få för konsekvenser. Eller att jag helt enkelt undviker att starta några diskussioner som kan sluta med ett bråk.

Kände bara att jag tröttnat på det. Att jag ville få berätta om nån sak som stör mig. Tänkte att det skulle vara utvecklande för förhållandet att faktiskt ta tag i lite problem och inte bara gå som katten kring het gröt så fort det dyker upp ett lite besvärligt samtalsämne. För det är så det blivit mellan oss. Är vi inte överens om något så slutar vi prata om saken och gräver ner ämnet nånstans långt bort där det inte kan göra någon skada.

För varje gång vi blir osams så får jag bara höra att "ja vi kanske inte borde ses mer då..." För i helvete. Det är ett förhållande. Man kan inte tycka samma om allt! Man måste ju kunna tillåta sig själv att bråka, diskutera och inte bara ge upp, sticka och skita i allt så fort det blir lite jobbigt.

Idag försökte jag få honom att inse att han sårat mig genom att dra sig undan så fort det hettar till. Som idag när jag ville tala ut sa han bara nej nu måste jag gå, har besök och jag sitter där som ett fån och typ jaha.. jag vill reda ut det här nu, men du kanske inte tycker jag är viktig nog för att prioritera detta.

Försökte säga hur dåligt jag mår när han gör så. Får ju sån jävla ångest av att ha ett olöst gräl i luften. Jag försöker vara diplomatisk, våga säga vad jag tycker och samtidigt erkänna att jag minsann också gör fel och inte är perfekt, men så fort jag säger något lite elakt om honom så slutar han lyssna, blir förbannad och vill göra slut mer eller mindre.

Så blir det samma visa som vanligt. Jag får panik. Älskar ju honom. Ber om ursäkt och försöker ställa allt till rätta. Eftersom jag hatar att bråka. Vill ju lösa problemen genom att prata ut om dem, men det går ju inte med honom. Inte när han redan är upprörd iaf. Så blir vi sams igen imorgon räknar jag med att detta samtalsämnet inte kommer upp igen på väldigt länge... Det blir bara ytterligare en av de där sakerna "vi inte pratar om"...

Blir så jävla ledsen. Funderar på om det är värt det. Om det bara är jag som är svag för att jag inte vill vara ensam. Jag vet inte. Men vi har det så jävla bra när vi är tillsammans, men de där 2-veckorsperioderna när vi inte ses de är inte så bra som jag önskat. Då känner jag hur vi glider ifrån varandra och börjar fundera på om jag vill ha det här förhållandet. Men när vi sedan är tillsammans igen är jag som nykär igen och kan inte förstå att jag kunde tvivla.

Vad fan ska jag göra!!??