Tisdagskris

Älsklingen ringde mig på min lunchrast på jobbet i tisdags. Jag är lagom stressad för allt är så nytt i skolan just nu och står i kön för att inhandla mat. Hinner väl inte säga så mycket förrän han kläcker ur sig att han och en kompis diskuterat piercingar och de tänkt pierca bröstvårtan och undrar vad jag tänker om det... Jag hörde bara massa snack och skratt i bakgrunden och började fundera över om han kunde vara full mitt på dan en tisdag eller bara drev med mig. Varför skulle han annars ringa och berätta det här från ingenstans. Minns knappt vad jag sa mer än att jag typ mmm mmm,, kul skämt, gör du det älskling, och du vet att jag inte tycker om sånt där. (det här med piercingar och tatueringar osv är inte min grej och det visste han ju).

Strax efteråt smsade jag honom och skrev typ hoppas du skämtar, om du gör sånt där på infall får det mig att tro att du är typ 13. Så han blir sur över att jag är grinig och tycker jag är tråkig och att det var en grej han lovat på fyllan och det går ju att ta bort osv. Det utväxlades rätt hårda ord på sms då och sedan är min lunch slut och har inte tid att skriva mer till honom. Efter skolan skrev jag ännu mer och att han kunde väl höra av sig när det passade honom (var lite bitter över att jag ringt honom dagen innan och han då varit upptagen och lovat ringa senare men inte gjort det).

På kvällen ringer han och ja det samtalet var väl inte det trevligaste. Båda var sura och bittra. Jag hade sovit dåligt och han var hungrig vilket inte gjorde det hela bättre. Jag som tyckte han kändes omogen och han som var sur över att jag reagerade och tyckte det hela bara var en rolig grej, vilket inte jag tyckte. Det hela spårar ur och han säger till mig att jag kan väl skaffa en annan tråkig, lugn kille som är 35 med villa, volvo och vovve istället och att jag kanske inte är rätt för honom. Det är i de där situationerna man får andas djupt och inte låta sig provoceras och jag försöker iaf återfå fattningen och be om ursäkt för att jag överreagerat och frågar varför han är så arg på mig (för det hörde jag ju på rösten).

Han ville bara lägga på och gå och äta, men ahh jag hatar att ha konflikter ouppklarade. Jag vill lösa dem direkt, men han verkade inte direkt vara kompromissvillig vilket gjorde det hela svårare när jag försökte förklara det. Jag tyckte liksom inte han bara kunde gå mitt upp i allt detta och jag vill inte lägga på när han är så kort mot mig med hård ton.
Då kläcker han ur sig att han kanske inte vet om han vill lösa saker, att han inte tycker det varit det samma mellan oss den senaste månaden (förutom i Rom) och hur jobbigt han tycker det är med min psykiska hälsa och att han hellre vill ha en flickvän utan psykiska besvär (vilket jag förstås förstår).

Jag vart helt i chock och börjar ifrågasätta varför han dagen innan pratat om hur vi ska lösa allt tillsammans och hur mycket han älskar mig osv. Vad fan menade han med det då? Och nu kan han ju absolut inte bara lägga på och lämna i stadiet att jag inte vet om han kanske vill göra slut eller något. Panik!
Det där är det värsta, känslan av maktlöshet. När allting bara tar fel vändning och man vill rätta till saker och börjar be om ursäkt och mer eller mindre tigga. Fick ingen respons alls och till slut lägger vi på iaf och han säger att han ska ringa mig senare, något jag då tvivlade starkt på att han skulle göra.

Pratade först ut med en kompis på msn samtidigt som jag ringer upp min klasskamrat som ju också är darlingens bästa vän och berättar att vi bråkat och jag fått panik och inte vet vad jag ska göra. Eftersom han inte var så långt från mig kom han förbi mig. (men dessförinnan hade jag hunnit få iväg ett lååångt sms till älsklingen där jag försökte lugna ner honom och få honom att fundera över om han ville sumpa allt nu över detta. Att vi kanske inte haft så mycket kontakt den senaste månaden eftersom han precis flyttat och börjat ny skola och jag haft jättemycket i skolan osv och att det kommer jobbiga perioder i ett förhållande och att man inte kan sticka direkt det blir jobbigt. Att jag älskar honom som han är och absolut inte vill ha en tråkig kille etc) 
Vi satt och snackade i säkert 1,5 h. Berättade dels om vad som hänt, men ffa om vad som egentligen hänt i helgen med mig. Om min depression, att jag ätit tabletter, darlingens synpunkter om detta etc etc.

Egentligen snackade vi inte så mycket om bråket sedan eller inte så till vida att han sa saker som fick mig att bli mindre oroad, men det var väldigt skönt att prata med honom för han förstår precis hur det är. Han känner igen det där med press, depression och ångestattacker på fyllan osv.

Under tiden han fortf var där ringer darlingen som ätit och varit på gymmet. Kommenterade direkt vilket sött sms jag skickat och på en gång blir jag lugn för nu är hans vanliga röst tillbaka. Sa att han fått avreagera sig lite på gymmet och att allt va bra nu. Jag berättade att jag pratat både med min kompis och med vår gemensamme vän (vilket han kanske inte va så förtjust i, vill ju inte att han ska komma emellan oss och bli indragen i våra problem). Sedan dog hans mobilbatteri..

Senare på natten när jag nästan somnat ringde han igen. Pratar lite till och känns som vanligt. Att han längtar efter mig, att det är jobbigt att vara ifrån varandra och att man bara vill ses och reda ut saker och känna att det känns bra osv. Men nu när det ändå känns ok bestämmer vi att vi nog inte behöver ses i helgen för han hade ändå så mycket annat att göra..

Jag som tänkt plugga på tisdagskvällen. Nej det blev inget med det. Ångest till tusen. Älskar ju honom. När jag somnar känns det iaf bra igen. Kramar på nallen jag fått av honom, som luktar honom. Längtar.