Snackade precis med älsklingen nu. Han började ju plugga igår och har inte hört av honom på 2 dygn utöver ett litet meddelande på facebook. Men han sa att han hade skrivit till mig på msn och försökt ringa mig innan... konstigt.. (+ att hans mobil pajat också, men nu hade fått lånat en av sin kompis)men iaf fan känner mig helt tudelad till allt nu.
Han hade det bra iaf. Fest och saker hela dagarna precis som jag förväntat mig. Hade det själv likadant under min nollning. Så jag hade ju inte förväntat mig att han skulle höra av sig så mycket heller.
Försökte bestämma tid jag skulle komma på torsdag, men tror han va lite full för jag fick olika besked ur honom hela tiden och när jag börja undra tyckte han det va jag som va seg som inte hängde med. Inte så lätt när det är fest i bakgrunden kanske..
Och fan vad frustrerande och irriterande det kan vara med fulla människor (när man själv är nykter). Kändes inte alls som något bra samtal. Känns som allt bara går åt fel håll. Är knappt sugen på att åka längre. För det känns som jag tar honom från hans nollning och så kommer jag ha dåligt samvete för det och han kommer bara prata om nollningen och tänka på allt han missar när vi är på vår resa.
Sitter och målar upp alla skräckscenarion i mitt huvud liksom. Är 5,5 vecka sedan vi träffades och jag är bara rädd att det ska bli för mycket främlingskänsla när vi ses på torsdag. Vet ju själv hur snabbt man blir en annan människa när man startar ett nytt liv som man gör när man börjar plugga på annan ort och sådär. Ny stad, nya vänner, nytt liv osv.
Allt han sa till mig nu i telefon var bara självklarheter för mig (som upplevde allt det där för 2,5 år sedan); att det var full rulle hela dagarna och fest varje dag och långa dagar och man bara är hemma och sover osv och vilken underbar stad det var osv. Jag satt bara där och sa mm jag vet och kände mig som världens tråkigaste. Ville bara få bestämt med resan. Har ju tid och snacka om allt det där sedan och kanske i ett mer nyktert tillstånd och när jag kan höra vad han säger.
Till viss del antar jag att det kan vara positivt att jag redan upplevt det, men på ett sätt får det mig att känna mig gammal eller kanske honom att framstå som ung och ja han är ju drygt 1 år yngre än mig också. Kan tänka mig att det är lite samma känsla som att skaffa barn med någon när man själv har barn sedan tidigare men inte den andra. Allt blir inte lika stort och underbart på samma sätt när det inte är nytt för en.
Ska bara försöka hålla alla ställningar nu och hoppas på lite tecken från honom som visar på att han verkligen vill åka och att det känns bra med allt. Vill bara få det hela ur världen och inte gå runt och oroa mig heller. Det blir som det blir liksom. Går det åt helvete med allt gör det det och då var det kanske inte menat mellan oss heller. Klarar vi inte detta klarar vi inte 2 år på distans heller så.
Om 1,5 dygn är jag nog på väg till honom iaf och tiden får utvisa vad som händer med allt. Min hjärna klarar liksom inte av allt strul. På tal om det har jag mailat min psykiatriker för att få återbesök eftersom jag inte känt mig så bra efter att ha avslutat min medicinering. Är rädd för att bli ostabil och att det ska ut över darlingen. T.ex. känns det som att jag inte reagerat likadant för ett halvår sedan i samma sits när jag hade tabletterna, men jag vet inte. Till viss del inbillar jag mig att det är någon slags placeboeffekt och bara vetskapen att jag nu kan må dåligt igen får mig att göra det. Jag vill inte utsätta någon annan för detta..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar