Fan just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, måste bara skriva av mig lite för det kanske skingrar mina tankar.
Sitter med en klump i magen och ett svagt illamående som funnits där hela dan. Ångest som kryper och tårar som håller på att välla upp så att jag flera ggr verkligen fått koncentrera mig på att inte börja gråta. Men så fort jag tänker på allt kommer de där tårarna fram igen.
Allt det där jag längtat efter rycks ifrån mig. Veckorna här känns alltmer outhärdliga och det som drivit mig är att jag ska få träffa honom. Vakna upp med honom varje dag i nästan två veckor. Han som jag längtat så jävla mycket efter i 4 veckor nu. Vår lilla resa som vi planerat och grillkvällen med hans vänner som jag styrt upp allt bara tas från mig.
Inte längre någonting att se fram emot när jag grinar illa när jag lyfter tungt och mina axlar/armar värker. Tanken på pengarna jag drar in och att det skall bli resor till honom sedan och att vi snart ses. Allt mysigt vi planerat att göra ihop. De sista två sommarveckorna innan skolan börjar. Skolan som kommer bli tuff i höst med långa dagar. Antagligen väldigt kul också men tufft. Så de där 2 veckorna har jag sett fram emot så mycket.
Det gör ont i mig att tänka att vår resa kanske inte blir av. Hur jag suttit i reseguiden och planerat allt mysigt vi ska göra på vår weekend i Rom. Och som sagt allt annat som skulle bli av de där två veckorna. Gone!
Det blir så mycket svårare när jag ska va glad för hans skull och stötta honom. Varje tanke på hur tungt detta känns för mig gör saken ännu tyngre för det får mig att känna mig hemsk. Självisk och jävlig! Att jag sitter och gråter och mår dåligt och inte kan prata om det med honom för att jag inte vill besudla honom med de här tankarna.
Efter allt annat prat som varit de senaste veckorna är det det sista jag vill göra. Tynga ner honom med dåliga tankar eller ge honom dåligt samvete för att det är han som gör att jag mår dåligt.
Det i sig gör det jobbigt för att jag tänker att han skulle klara sig bättre utan mig. Han behöver ingen mer psyko girlfriend precis som han sa. I och med detta besannar jag bara hans tankar och det gör mig ännu mer ledsen, frustrerad osv. Känner att jag inte är bra för honom nu.Kanske borde bespara honom detta, att va med mig...
Kommer jag vara bra för honom sen. När vi bara kan ses varannan vecka osv. Klarar jag mig bättre utan? För mycket känslor istället? Kommer det positiva överstiga det negativa? Vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag ska prata med heller för den delen. Sitter liksom bara och stressar upp mig själv just nu.
Försöker fokusera och tänka igenom vad som är hemskt, vad jag kan göra åt det osv, men just nu kan jag inte vara rationell. Kanske behöver komma ut och rensa luften, gråta av mig lite istället för att stänga alla känslor inne. Klarar inte detta. Och behöva gå till det jävla skitjobbet igen imorgon. Förvisso bara 6 dagar kvar, men just nu känns det väldigt tungt och lång tid kvar jämfört med igår när det var 7 och vi pratade om hur mysigt det skulle va att ses om en vecka och allt vi skulle göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar