Vad var det jag sa?

Åh är det inte sjukt retligt när man ger någon möjlighet att säga de där orden!?

Igår när jag var orolig och uppstressad över situationen (se tidigare inlägg) så satt jag och snackade med en kompis på msn. Han försökte komma på alla naturliga förklaringar till varför min pojkvän inte behagade svara på mina sms. Jag hade ju trots allt smsat honom min efter vi pratat i telefon och då skrivit om rätt jobbiga saker och blev ledsen när han inte svarade och trodde han ignorerade mina problem.

Nåja när halva dagen igår gått till oro fick jag iaf tag på honom på facebookchatten vid 15-tiden. När han ringde mig då förstod han ingenting.. "Vadå vilka sms? Jaha nej de har jag inte sett... Jag glömde mobilen i ett annat rum efter vi pratat och jag vaknade ju precis nu.. "

Va fan! Man känner sig alltid töntig som oroat sig i onödan men jag tyckte inte det fanns någon naturlig förklaring liksom. Nåja det viktigaste var väl att det slutade bra. Jag fick prata av mig på telefon och det var skönt att han lyssnade. Att jag kunde prata och känner förtroende att jag kan prata om de där sakerna med honom igen. Även om han kanske inget kan göra och sådär. Jag vill att det ska funka som en del i ett hälsosamt förhållande.

 

I vilket fall som helst har jag tid till psykiatrikern imorn så vi får se vad de säger. Det är väl rätt stor sannolikhet att det blir medicin igen, vilket delvis känns jobbigt och som ett nederlag att inte kunna må bra utan medicin, men också skönt för jag kommer slippa oron att få nya anfall och må dåligt igen. Året med medicin är ett av de bästa jag haft. Jag var ju tveksam att avbryta behandlingen i våras, men blev övertalad. Den som lever får se.