Hela bråket i sig handlar om att vi inte kan bråka med varandra :P Produktivt nog. Vilket vi också visade med vårt 5 h långa telefonsamtal med mestadels rundgångar.
Jag kände att jag undvek många ämnen som jag visste skulle skapa en konflikt mellan oss eftersom det känns som vi aldrig reder ut dem iaf utan bara skapar olösta konflikter. Och då har jag valt att hellre ha inga konflikter.
Försökte förklara detta för honom och då kände han sig sårad över att jag dolt detta problem för honom när vi ändå varit tillsammans över ett halvår. Försökte förklara att eftersom vi ses så sällan och har det så bra ihop är det svårt att ta upp något då och man vill ju helst inte reda ut saker över telefon heller så det har bara blivit så.
Försökte också förklara vad jag tyckte var problem. Att det känns som att han inte lyssnar. Då sa han "vadå inte lyssnar? Hur kan du veta det? Är du tankeläsare eller?" Det är den här typen av kommentarer som jag dels bara vill skratta åt samtidigt som det håller på att reta gallfeber i mig. Att han inte hör själv hur jävlig löjlig han låter. Men jag har ändå förmågan att kunna kontrollera mig då.
Sedan tror han att jag tycker vi har dåliga konflikter för att jag aldrig får honom på min sida och att min syn på en bra konflikt är när man enas och att det helst leder till att han ger sig. Vilket jag försökte förklara att det inte alls handlar om. Jag har haft jättebra diskussioner med vänner där vi aldrig tycker samma om något, men ändå har bra samtal. Eftersom vi respekterar varandra, lyssnar och tar ställning till den andres åsikt och man ändå känner att den andra överväger vad man har att säga utan att bli aggressiv och barnslig i sitt argumenterande.
När jag försöker få honom att förstå att han är väldigt svår att tas med förstår han inte det alls. Säger att han inte har haft något problem med sina ex och att de minsann aldrig bråkade. Då undrar jag om det beror på att de tyckte samma om allt eller om de kanske också undvek konflikt med honom. Men det trodde han minsann inte alls.
Inför vårt samtal hade jag ringt vår gemensamme vän för att be om råd hur tusan jag skulle kunna tackla att ta konflikt med min pojkvän. Då säger han precis samma sak till mig att man bara ska undvika de där ämnena och att han är omöjlig.
Jag ville helst inte blanda in honom i det hela, men var ändå tvungen att säga att jag nu pratat med hans kompis som säger exakt samma problem, men då hävdar han att det minsann bara är vi två som har detta problem med honom... Något jag har mycket svårt att tro. Har svårt att fatta hur någon skulle orka ta en konflikt med en sådan person. Hur man kan få ett förhållande att fungera i längden. Isf enbart genom att partnern enbart väljer att undvika konflikt vilket inte känns så jävla sunt.
Försökte också förklara för honom att det handlar om tonläge och hur man säger saker och att han nog själv kunde höra skillnad på om något låter otrevlig eller resonlig när man pratar. Han hävdade då att det var så han pratade och att ingen annan har problem med det och att det inte är någonting han kan göra något åt...
Gah.. här försöker liksom jag medla, vara förstående, erkänna när jag gör dumma saker och se till vad jag kan göra för att göra saker bättre. Men om han inte han försöker samarbeta blir det hela omöjligt.
Det känns som att han inte kan ta när man kritiserar honom och sällan erkänna sina misstag om han ens inser dem. Jag anklagade honom för något (minns inte vad) varpå han säger något i stil med "ok kan du ge mig exempel på när jag har gjort så här. Jag hämtar papper och penna och antecknar". Först försöker jag då ta något exempel för att sedan övergå till att förklara vad jag menar varpå han påminner att han minsann bara har ett exempel på sitt papper och vill ha fler. Tror jag håller på att smälla av.
Sedan har jag känt mig lite ledsen över att när vi pratar i telefon i veckorna när vi inte ses (ses ju bara varannan helg) så har han alltid kompisar där så det känns som jag aldrig får hans fulla uppmärksamhet och man blir stressad när man vet att någon väntar på honom. Sa liksom att det vore kul att kanske en gång i veckan få prata med honom i "enrum" eller se honom i webcam och sådär.
Då hävdar han att han inte har tid för han är aldrig ensam. Det är alltid kompisar hos honom. Jag förklarar att det inte handlar om att inte ha tid utan om prioriteringar och att ta sig tid för något man tycker är viktigt och att jag trodde han tyckte jag var viktig. Vilket tar en lång stund att förklara i sig tills han ger med sig. Till slut säger han typ att ok ska jag ringa dig en gång i veckan då? Blir du nöjd då? Jag säger att jag inte vill svara på den frågan direkt utan jag vill veta om han vill detta eller enbart säger så för att ställa upp för isf kan det lika gärna vara om han bara sitter av tiden för att han känner sig tvingad. Det viktiga är ju inte att han ringer utan att han själv visar att han vill. Något han inte verkar förstå och blir irriterad när jag inte säger ju. Tycker att jag aldrig blir nöjd när nu han försöker..
Våra diskussioner går liksom bara i cirklar runt runt. Jag försöker förklara för honom och känner inte att han förstår och får repetera och då tycker han att jag ältar.
Efter 3 h samtal försöker jag sammanfatta det vi kommit fram till varpå han förstås tycker att jag fått helt fel bild. Ber honom förklara vad som är fel, men han säger bara att han inte orkar förklara för jag förstår ju ändå inte...han säger att han inte tyckt vår 3 h långa diskussion gett honom någonting. Varpå jag blir skitledsen som verkligen gjort allt för att lyssna på honom och förklara och tycker att vi ändå kommit fram till en del även om vi inte är överens.
Känns bara som att han inte försöker från sitt håll. Att allting sker på han premisser och han har väldigt svårt att kompromissa och sätta sig in i hur jag tänker/känner, men ffa att vara trevlig och hålla lugnet när vi tycker olika.
För mig handlar detta om en stor brist på självinsikt hos honom som jag hoppas att han med tiden kan komma fram till oavsett om han nu kommer fram till att han vill försöka lösa detta med mig eller inte. Så länge han inte inser att han gör något fel och försöker ändra på saker och göra det bästa av situationen kommer ingenting ändras. Ingenting är enbart den enes fel och båda måste ju göra vad de kan för att underlätta.
Bara att komma till insikt om att man har ett problem och kunna erkänna det är ett stort framsteg. Jag begär inte att han ska bli av med denna sida, men om jag påpekar det för honom ska han kunna lyssna och förstå och be om ursäkt och inte bli ännu argare och tycka att det är mitt problem och inte hans.
Ja detta var väl det viktigaste summerat och har du orkat läsa hela vägen ner får du gärna kommentera hur du uppfattar situationen. Jag inser att detta förstås bara är min bild/version av det hela, men förhoppningsvis är den någorlunda.
