Idag är en sådan dag när jag funderar på att ge upp allt hopp med honom, men det går ju så upp och ner. Kände lite samma sak för två veckor sedan och sen dess har det ju hänt massor och förra veckan va ju super och vi träffades varje dag. Och när det känns som det går lite framåt är man bara så kär och galen och vill aldrig någonsin ge upp och kan vänta hur länge som helst.
Tänker på han i massor nu och funderar mest på hur tusan jag ska våga ta det där första steget på bästa sätt och på det sättet som kommer leda till mest gensvar och till det gensvaret jag vill ha. Försöker jag snacka med honom är jag rädd att hans förnuft styr och då kommer han följa sina bestämde principer. Skulle jag istället försöka ta fysiskt initiativ (kyssa honom) tror jag att hans känslor skulle styra istället, men då är det istället risk att han tar tillbaka det i efterhand när hans förnuft tänkt över det hela. Så det känns kört hur jag än gör.
Är bara så himla kär i honom. Vet inte ens när jag senast kände lika starkt för någon. Har för visso vart kär i två andra personer i år, men tror faktiskt inte det var på samma sätt för med dem fanns det inte lika mycket gemensamt och sådär. Förvisso är det ju massa problem med detta också, men tycker bara vi funkar så bra tillsammans och har massa gemensamma intressen och sådär.
Usch inser ibland hur mina blogginlägg låter. Typ en 15åring som skriver, men för er som inte läst innan så måste ni veta att det är en starkt kristen kille jag är kär i och då kan man inte göra hur som helst. Inte han heller tydligen eftersom han låter min tro bestämma fast han faktiskt gillar mig. Mer kärlek, mindre problem tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar