Kanske har jag gjort ett misstag, men jag är lite av uppfattningen att jag vill lägga korten på bordet direkt. Med tiden har jag blivit alltmer öppen med mitt liv.
Nåja iaf vi satt och snacka ikväll och känner att det blev på en alltför allvarlig nivå än vad jag önskat egentligen. Pratade om när jag var 15 och mådde dåligt och slutade äta osv. Att det jobbiga i mitt liv gjort mig starkare.
Det kanske låter som att jag är värsta psykfallet nu och grejen är att visst jag har mått dåligt, men det kanske låter värre än vad det är. Jag hade stora acneproblem på högstadiet och var mer eller mindre utfryst och hade inga vänner. Passade aldrig in och detta tog nog hårdare på mig än vad jag då insåg när jag som sagt hade problem att äta. Det handlade inte om att medvetet gå ner i vikt utan maten smakade bara inte längre. I samma veva skilldes mina föräldrar vilket inte bättrade på det hela heller. Och det var ju aldrig så att jag hade någon uttalad ätstörning eller något sådant, men jag gick ner 2-3 kg i vikt kanske.
Det här är så längesedan nu att jag inte känner att det trycker ner mig, men det finns där och det har gjort mig till den jag är. Sedan med förra årets depression och att jag står på lågdos SSRI (lyckopiller) avdramatiserar väl inte min historia mindre tyvärr. Även om det för mig nu bara är min lilla livrem i förebyggande syfte. Så långt kom vi dock aldrig, men ah är bara orolig för att jag satt massa grillor i huvudet på honom nu. Han verkade så tyst och konstig när vi sa hejdå och jag hatar dåliga vibbar.
Skickade ett långt sms nu iaf och hoppas jag inte förstör ännu mer genom det. Tycker oftast det är lättast att skriva av mig, men egentligen vill jag prata om det irl med honom vilket gör att jag blir mer vag när vi snackar på msn och då är jag rädd att han förstorar upp det hela och tror att det är värre än det egentligen är.
Jag vill bara göra honom glad och lycklig, men jag är den jag är och förr eller senare får han ju reda på detta eller hur. Jag hoppas han ska tycka om mig som jag är och det som gjort mig till den personen och inte bli avskrämd. Tycker det är hemskt att berätta om de här sakerna, speciellt om folk reagerar konstigt för då får det mig att känna mig ännu konstigare...
Och när jag nu sitter 60 mil bort och inte kan prata med honom eller fråga vad han tänker och reda ut saker känns det sjukt mycket jobbigare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar