Livet som pojkflicka

Jag har alltid sett mig själv som pojkflicka även om många andra kanske inte ser det lika tydligt. Jag har iofs lekt med dockor och barbies etc och älskat det och jag lever i mitt lilla rosa liv som många tycker det är kul att reta mig lite för :P Jag älskar rosa :P Men att gilla rosa ser jag inte personligen som ett kriterie för att vara en väldigt tjejig tjej.

När jag var liten lekte jag också mycket med bilar och mycket med killar. Jag har alltid gillat tv-spel, sport (både på tv och egen utövan) och aldrig haft svårt för att umgås med killar. På låg/mellanstadiet hade jag jämt massa kompisar att leka med. Minns hur tjejerna ibland kunde slåss om att få leka med mig och jag var dessutom alltid den (tillsammans med en kille i klassen) som alltid fick välja lag när vi spelade innebandy på rasterna.

Men när vi sedan började sexan (och bytte skola till en högstadieskola) var det inte längre ok att leka med barbies efter skolan och jag passade inte längre in. Jag förstod aldrig riktigt vad man gjorde med kompisar när man inte lekte. Jag var med när mina gamla kompisar tjuvrökte första gången även om jag själv aldrig testade. Det fanns liksom inte i min värld och jag vet faktiskt inte hur jag alltid var så stark och kunde säga nej. På den tiden var man väl säkert tönten som inte ville röka och dricka när alla andra testade, men så här i efterhand är det många som ser upp till en att man var så stark och kunde säga nej. Och när killarna börja kolla efter tjejer istället för att spela fotboll och dessutom blev mycket större och starkare var man inte längre uppskattad på samma sätt om man som tjej var killig och inte tjejig.

Sedan dess har jag väl alltid haft rätt svårt för tjejkompisar. Nu har jag två bra tjejkompisar här, men de är lite som mig. Tuffa, sportiga och inte rädda för att svettas tillsammans med killar typ. Men sedan jag fick dem har alla nya kompisar efteråt varit killar. De är så mycket lättare att umgås med. Vi kan spela tv-spel, dra grova sexskämt och ha kul ihop.

Jag har aldrig gillat det där med att spela spel, jag har aldrig känt igen mig i böcker med kvinnor i 25-30års åldern som ska göra sig till för att få killen de vill ha. Jag är mer rak på sak och har aldrig varit rädd för att visa vem jag vill ha. Och då passar man inte in och man kanske inte heller får de man vill ha. Jag minns fortf på högstadiet när jag ville imponera på killen jag va kär i. Då var jag med och spela fotboll med dem och ville vara duktig och göra mål och vara en i gruppen. Och nja det fungerade ju inte så bra för då var man ju bara "stuck in the friends zone" och ingen i killarnas intresse.