Har mått rätt dåligt i helgen. Jag kan ju ha mina perioder och jag har så svårt för att prata om det. Delvis för att jag inte vill erkänna det för mig själv. För jag vill inte må dåligt och vara jobbig och krånglig. Jag vill vara som alla andra som inte tänker så mycket och som iaf inte ifrågasätter sitt liv alltför ofta.
Snacka lite med några kompisar nu och de säger (precis som jag egentligen också tänker) att jag borde söka professionell hjälp med den typen av tankar. Det är bara det att jag har så svårt att öppna mig i tal jämfört med skrift. Och den man pratar med vill man tycka om och ha förtroende för.
Mitt dilemma i det där läget är nog att jag inte vill svika den personen. Jag skäms för att berätta mina innersta tankar då för jag vill inte personen ska tycka jag är knäpp. Jag vill va en frisk normal människa som kanske är lite nedstämd, men om jag mår dåligt vågar jag inte säga att jag hatar mitt liv och inte vill leva t.ex. Har man arbetat upp ett förhållande med sin terapeut vill man vara duktig och visa framsteg och må bra. Det kräver väldigt mycket för att bjuda in mig att säga en typen av saker. Oftast blir det bara prat om ingenting och så känns det som man aldrig tar upp det som verkligen är jobbigt. Jag hatar att må dåligt!
Det är starkt att kunna be om hjälp när man behöver det. Det är viktigt att människor får den hjälp de behöver. Många människor har kontakt med psykolog i förebyggande syfte. Det är bara bra!
SvaraRaderaJag gick hos en psykologsköterska hela våren, men då var det av en speciell anledning och jag har nog svårt att söka på nytt om inte något nytt (som går att ta på)tillkommit. Det blir lätt att man kommer in i en viss stämning, alltså att samtalen artar sig på ett visst sätt. En kompis tyckte jag borde skriva ner allt på en lista så skulle jag kunna utgå från den sedan. Är bara rädd för att må ännu sämre om jag skulle skriva upp allt som är jävligt på en lista.
SvaraRadera