Trött på livet

Tack till alla mina läsare. Ni kanske inte är så många men det finns iaf många/några trogna och ert stöd senaste veckorna betyder mycket! =) För just nu är jag väldigt trött på livet på så många plan. Så mycket som inte blir som man tänkt det.

Det jag skriver om mest är förstås kärleken och jag vet inte vart det ska sluta. Ångesten över att snart fylla 25 och vara så långt ifrån stadgad man kan komma. Nej jag kanske inte är så gammal men hade tänkt skaffa barn före 30 och hade jag bara rätt person är jag redo att binda mig. Jag vill ha trygghet och planera framtiden. Vet ju hur kass jag är på att vara singel =(

Sedan är jag lite less på skolan också. Eller det är mycket som är kul med men inte så rolig termin. För lite praktik. Otur med placeringar. Ser fram emot hösten. Sedan har jag inte alls skött skolan. Mindre än 4 v till tentan och jag har pluggat typ 4 h på hela terminen och vi har ingen tentaperiod. Är väl inte så sugen på omtenta =(

Ständigt trött. Vet inte vad som är fel. Sover bra, knaprat vitaminer en månad. Men orkar fortf inget. Dags för läkarbesök kanske..

Familjen i kaos sedan mamma blev av med jobbet för snart 2 v sedan. Just nu verkar hon helt ur balans. Håller på att driva mig till vansinne, men jag vågar inte vara arg på henne.

Är rädd att förlora vännerna också. Har som sagt så lite energi och när den jag hade förra året gått åt darlingen var vi redan då på väg ifrån varandra. Just nu har min mesta energi gått till allt med lägenheten och den tid som blivit över umgåtts med grannen när man som längst bara behöver gå 3 trappor upp.

Känns som hela året hittills bara handlat om att tycka synd om mig själv. Haft ursäkter för att inte träna, inte plugga, äta onyttigt, shoppa massa kläder och lättvindigt kunna slänga ut 30 papp på lägenheten, ligga runt eftersom det ändå bara handlade om rebound, ett sätt att glömma eller söka tillfällig närhet.

Tänkt att jag har rätt till allt för att jag mår dåligt men när ska man sätta stopp för det? När pengarna är slut på kontot? När omtentan är nära? När kläderna blivit för små? Eller garderoben för liten? Just nu vet jag inte ens om jag rört mig åt rätt håll. Kan inte fatta att det redan gått 3 mån utan honom. Känns fortf lika jobbigt. Ibland stämmer alla pusselbitar i livet samtidigt och ibland stämmer ingen. Lite mer balans hade varit fint tack!