För två veckor sedan skrev jag om mina ständiga drömmar. Efter det har det varit lite lugnare men fortf några ggr i veckan.
Men tankarna finns där varje dag. Ibland är jag arg. Ibland på honom och ibland på mig själv. Ibland är jag ledsen, inombords iaf. Ständigt påmind om honom varje dag. Vet inte vad som är värst. Saknaden, känslan av misslyckande och ensamhet eller alla tankar på vad jag borde gjort annorlunda etc. Blir så arg på mig själv. Dels för att han inte förtjänar det, dels för att det gått 3,5 månad och jag känner mig dum som fortf saknar honom som fan.
Tänker på den hemska natten vi gjorde slut och jag låg och grät varpå han till slut sa åt mig att ge mig och va tyst, att vi bara gjort slut och att det omöjligtvis kan va så illa. Blev så otroligt sårad. Något som etsat sig fast. Hans förakt som ingav mig känslan av att va patetisk som inte ville leva utan honom och känslan av att vara onormal, att min reaktion var orimlig etc.
Han förtjänar inte alla mina tankar och tårar. Samtidigt skriker fortf hela min kropp VARFÖR?! Trodde det va han och jag mot världen. Drömde jag bara? När försvann VIet? Varför slutade han älska mig? Olösbara frågor som ständigt tickar inom mig.
Idag kommer tårar och en känsla av misslyckande och någonstans önskar jag att han också mår dåligt även om jag inte borde. Inte för att jag vill honom illa utan för att det skulle kännas enklare för mig.
"dels för att det gått 3,5 månad och jag känner mig dum som fortf saknar honom som fan."Jag ser inget konstigt med det egentligen. Visst kan det gå fortare iblad och i vissa fall, men särskilt ovanligt tror jag inte att det är att man känner så (i lite olika omfattning) efter 3,5 månad eller till och med lite längre än så.. Och egentligen tycker jag inte det är något konstigt med något av dina sista två stycken heller.Det är nog bara en fas du måste ta dig igenom, hur jobbigt det än är. Tyvärr.
SvaraRaderaJo fast man vill visa sig stark och inte ge någon det "nöjet" att vara onåbar. Man vill ju helst se den andre i samma sits. Än värre om den andre gått vidare och är lycklig med någon annan osv. Tror nog också det beror på det jag skrev om hans kommentar den där natten om hans tanke att så illa är det väl inte. Livet går vidare osv. Om han tyckte jag överreagerade då... så borde han tycka jag är än mer patetisk nu efter 3,5 mån. Vill gärna komma ut på andra sidan, bli lycklig och träffa den riktiga kärleken igen. Längtar!
SvaraRadera