Ligger ensam i sängen och försöker sova. Imorn första tentan, men det är inte den jag har ångest över utan det är det här att vara ensam. Klart jag hade kunnat be grannen komma ner, men det är ju liksom inte det jag vill ha. Vill ha äkta kärlek, trygghet, värme. Något som betyder något och som gör livet värt att leva.
Är så jävla missnöjd med mig själv, mitt liv. Önskar att jag vore någon annan än den jag är. Som person vill säga. Jag känner mig straffad och för evigt dömd pga hur mitt tidigare liv sett ut. Spelar det då någon roll att jag utbildar mig till att få mitt drömjobb etc. Vad ska jag göra med alla pengar när jag sedan sitter ensam utan familj och vänner.
Jag är rädd för framtiden. Karriären det är en sak. Det kommer blir scary, men jag tvivlar inte på mig själv där...så ofta. Det är livet utanför jag är rädd för. Flytta från studentstaden och inte ha något kvar.
Nu knackade det på dörren. Grannen. Men jag sa faktiskt nej till att låta honom komma in och krypa ner hos mig. Behöver vara ensam
Hej fin blogg du har.. Det där med ensamheten det är väldigt jobbigt så förstår dig
SvaraRaderaTack! Jag vill bara inte bli ensam i framtiden. Vill inte prioritera mitt yrke så hårt att allt annat glöms bort. Samtidigt som jag valt ett yrke som är svårt att kombinera med fritid.
SvaraRadera