Önskar detta inte hade hänt. För ett år sedan mådde jag bra. Vad hände sen?
Vet inte vad jag ska göra. Vägrar att acceptera detta som en del av mig.
Sitter och skakar. Har förvisso bara ätit 3 vingummin idag. Gråtit varje dag denna veckan... Klump i halsen. Orkar fan inte ha det så här. Sluta nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Idag mår jag inte bra. Och egentligen tror jag inte att det beror på att det är ett år sedan jag träffade darlingen utan snarare bara ett återfall i min sjukdom. När jag mår dåligt då kan jag aldrig sätta fingret på vad som är fel utan det är bara en känsla som kommer över en.
I början av veckan var jag jättepepp och sen helt plötsligt kom skiten över mig och har mått dåligt flera dagar nu. Orkar inte gå upp i sängen nu. Inte det minsta sugen på att festa och dessutom är jag orolig för mig själv om jag skulle dricka massa i det här tillståndet för annars brukar det ibland vara alkohol som är utlösande faktorn. Dessutom vill jag inte förstöra någon annans dag/kväll genom att de ska oroa sig för mig. Vore mycket lättare att bara säga att man hade feber och magsjuka.
Så nej just nu har jag inte den minsta lust att dra till parken och där dessutom bli påmind om hur underbart det var förra året och inte heller sugen att dra till klubben där jag senast var med darlingen och då fick nåt slags panikångest anfall nästan. Mår man redan dåligt vill man inte bli påmind om sin misär. Vill bara gräva ner mig. Inte träffa någon. Ligga här tills det gått över. Och hoppas livet är bättre sen.
Nej, just nu funkar det inte. Ligger ensam och gråter och som den uppmärksamhetshora jag är måste jag förstås skriva om det här. Who am I kidding?Förstår väl precis varför. Uppmärksamhet för att få honom att bry sig. Men för i helvete! Som att detta skulle få honom tillbaka. Skriva långa depressiva inlägg lär väl inte öka oddsen nej.
Känner mig bara helt hjälplös. Vet inte vad jag ska ta mig till. Är visst inte stabil just nu. Kryper på väggarna och vill ta mig härifrån. Ständig påminnelse om allt jag saknar. Orkar det inte. Hur fan ska jag träffa någon om jag inte går utanför dörren och bara tänker att livet är slut? Just nu finns inget hopp. Och det är ju det sista som överger en, vilket måste betyda att jag är HELT ensam nu!
Nu har jag shoppingångest igen. Har inte köpt någon klänning sedan februari tror jag... Och nu har jag flera godbitar som jag dregglat över flera ggr. Försöker verkligen att motstå. Har inte råd och sedan vet jag inte vilken jag ska välja och vill bara ha alla. Fan Ångest. Kan man kalla detta beroende? Både klänning 1 och 3 är lite luriga med bh, men häftigt med den ryggen. Klänning 2 är bara soo me!!!
Utöver dessa godbitar har jag en mänga annat jag vill köpa från Pussy Deluxe och lite annat. Fan borde egentligen köpa skor och t-shirts som jag verkligen behöver.... Men klänningar är alltid klänningar...
Igår hittade jag förresten dessa också. Sjukt coola! Rosa rosetter och monster tillsammans. So me!
Vad gör man inte för att döva ångesten
Hmm idag har inte vart mycket bättre. Tror jag klarade tentan iaf. Det var ju jäkligt chill. Praktiskt liten sak bara som jag inte var direkt oroad över och heller inte pluggat till.
Kom hem och tänkte plugga, men för trött. Gjorde god lunch med pastasallad istället och sen fastnade jag i soffan/sängen och kollade på några avsnitt med cityakuten. Tror jag är skadad.
Kommit fram till att det inte är lika kul att shoppa fina grejer längre. Alltså det har ju blivit mycket shopping under våren... Men inte samma sak att sitta och kolla på fina klänningar och högklackat när man inte har någon att visa dem för.
Det är för visso alltid kul att vara snygg och få komplimanger eller vad det nu må vara. Men det är inte samma sak som förr när jag kunde skicka bild till darlingen på skor jag va sugen på osv när jag visste hur mycket han gillade högklackat. Eller när man sitter och planerar sin outfit till nästa gång man ska ses. Eller när man vill överraska med nåt sexigt. Samma med underkläder. Jag gillar sexiga underkläder, men det är inte samma sak. Man bryr sig helt enkelt inte lika mycket om det inte är för någon man älskar.
Men visst det är också alltid kul att vara het när han ser så han ska veta vad fan han går miste om. Det ska svida att bli påmind om det. Man vill ju inte framstå som en loser. Fast he he då har väl iofs de här senaste inläggen sabbat den bilden =P
God jag saknar det bara så jävla mycket! Frågan är om jag saknar det eller om jag saknar honom. Eller jo jag saknar honom också, men jag är väl en uppmärksamhetshora som behöver den där självbekräftelsen och att känna mig älskad osv.
Appropå kommentar på mitt förra inlägg om det här att kärlek är så viktigt för mig. Antar att det beror på att jag aldrig haft så nära relation med min familj och sedan under stora delen av mitt liv varit mycket ensam tills jag träffade min första pojkvän. Någon som älskade mig, brydde sig osv. Eller så beror det på att jag är en romantiker, eller på att mina föräldrar är skillda och aldrig varit speciellt kärleksfulla mot varandra innan dess.
Jag säger inte att det är hälsosamt, men jag har ägnat väldigt mycket tid åt mina pojkvänner under åren, vilket jag delvis ångrar och försöker komma ifrån. Men samtidigt som jag älskar att ha någon att skämma bort och lätt faller dit igen.
och få ordentlig sömn. Känner inte varandra tillräckligt väl för att jag skulle vilja prata om detta med honom heller.
Where was I? Så många ggr som jag ser tillbaka på hur jag är och är missnöjd med vad jag ser. Jag vill inte bli tragisk och ensam. Samtidigt som jag inser att den jag är inte gör det så lätt heller för att jag ofta är blyg och mindre socialt begåvad. Fan! Jag är så jävla trött på den här skiten! Like a never ending story och hur jag än försöker få den att ändra sig och gå dit jag vill tenderar den ändå att ta mig tillbaka till ruta 1. Är det här mitt öde?
Ligger ensam i sängen och försöker sova. Imorn första tentan, men det är inte den jag har ångest över utan det är det här att vara ensam. Klart jag hade kunnat be grannen komma ner, men det är ju liksom inte det jag vill ha. Vill ha äkta kärlek, trygghet, värme. Något som betyder något och som gör livet värt att leva.
Är så jävla missnöjd med mig själv, mitt liv. Önskar att jag vore någon annan än den jag är. Som person vill säga. Jag känner mig straffad och för evigt dömd pga hur mitt tidigare liv sett ut. Spelar det då någon roll att jag utbildar mig till att få mitt drömjobb etc. Vad ska jag göra med alla pengar när jag sedan sitter ensam utan familj och vänner.
Jag är rädd för framtiden. Karriären det är en sak. Det kommer blir scary, men jag tvivlar inte på mig själv där...så ofta. Det är livet utanför jag är rädd för. Flytta från studentstaden och inte ha något kvar.
Nu knackade det på dörren. Grannen. Men jag sa faktiskt nej till att låta honom komma in och krypa ner hos mig. Behöver vara ensam
Dagsarbetet
- x antal h ägnade åt att kolla på klänningar, andra kläder och skor. Damn you Nelly som skickar ut nyhetsbrev hela tiden så man blir frestad att börja kolla kläder när man ska plugga
- Tittat på senaste avsnittet av Desperate Housewives
- Fått reda på att min gamla arbetskamrat fått sitt andra barn och gift sig. Kul!
- Kom av någon anledning att tänka på gamla kompisar från förr och började leta upp dem på facebook. Ytterligare någon timme spenderad där
- Ätit middag och kollat på Vänner
- Fått reda på att en kompis är gravid =D Kul med tanke på att jag planerat att åka upp till hennes hemtrakter i höst och ha praktik där då =D
- Peppat en kompis inför tentorna
- Planerat Valborgsfirandet. Ffa vad man ska dricka och när och hur man ska lägga upp sin heldagsfylla utan att få några downs och vara pepp vid rätt tillfällen etc.
Fan nu har hela dagen gått utan man fått så mycket gjort. Dags att sätta igång nu kanske...
Tog precis dagens cola. Laddade upp med ett 6-pack i helgen nu under tentaperioden. Börjar vattnas i munnen när man känner den kalla burken i handen och som ljuv musik när man hör klickat när man öppnar burken. De första dropparna som smeker tungan. Tror det kallas beroende...
Har kommit fram till att jag verkligen borde avsluta det här med grannen. Känner mig som ett jävla svin som utnyttjar honom för att få självbekräftelse. Har hela tiden varit noga med att bekräfta från honom att han inte heller har känslor för mig. Men förra helgen berättade han att han nog börjat få det och ville avsluta det hela. Men egoistiska mig ville inte låta honom göra det för att jag trivs så bra med hur vi har det och vill ha kvar det.
Ibland önskar jag nästan att det fanns något mer, men efter att ha hållt på som vi göra i snart 2,5 månad vet jag att det inte gör det. Ja jag tycker om honom och gillar att umgås och mysa etc, men nej jag är verkligen inte kär.
Jag brukar ändå ha lätt att falla för folk osv så isf borde det redan ha hänt för längesedan. För mig finns det fortf bara en man i mitt liv och det är inte han... Oavsett hur mycket vi umgås som om vi vore ett par många ggr så är vi inte det. Och jag vill inte det. Kan omöjligtvis vara tillsammans med någon när jag hellre vill vara med någon annan.
Vissa stunder tror jag att det hjälper, men andra ggr tror jag inte det alls. Hur långt har jag kommit på de här 4 månaderna liksom.... Fan känner mig helt jävla stuck!
Samtidigt som jag är förbannad på darlingen för saker han gjort mot mig osv, så älskar jag honom fortf och det är jävligt frustrerande. Folk tycker jag borde glömma honom, att han är en idiot osv... Men känslor går inte att styra över. Nog för att han är en idiot många ggr, men det är en idiot jag tycker om och som ingen annan kommer i närheten av just nu. Saknar honom så mycket!
På fredag är det 1 år sedan vi träffades och det känns såå konstigt! Min tradition av valborgsragg senaste 3 åren kommer nog brytas för jag vete fan om jag vill träffa någon annan då. Just den dagen. Kommer bara bli påmind. Hångel på en filt i solen. Ibland vill man bara resa tillbaka i tiden och ha det man hade då. När livet var så mycket enklare och lyckligare..
För nu är allt bara tomt
Min stora tenta är om en vecka och det går sådär. Fått ganska mycket gjort senaste tiden, men har grymt mycket även utanför skolan att pyssla med + att jag fortf har problem med min trötthet som jag skrivit om förut
Utöver det tillkommer förstås alla undanflykter och intressantare saker än tentaplugg. Se senaste avsnitten av mina favorit-tvserier. Pyssla om mina växter (planterade fröer i ett miniväxthus i helgen med basilika, tomater mm).
Igår satt jag x antal timmar och kollade sommarjobb... för nästa sommar :P Ja det låter absurt, men kommer nog behöva söka direkt efter sommaren ;-) Jag vill gärna ha mitt drömjobb då :D Ffa ett jobb som ökar mina chanser till jobb efter examen 2012.
Sedan kan man förstås sitta på nätet som vanligt, mysa med grannen, titta på tv, sitta med norska deklarationen (suck) etc. Har iaf konstaterat att jag troligtvis kommer få tillbaka 3-4000 i skatt och dessutom semesterersättning på ca 4000 *lycka*
Ta tag i plugget nu eller göra mat kanske. Har planerat spenat och fetaostpaj. Mumma!
Tycker följande är en aning lustigt och tänkvärt. Fick för några veckor sedan sms av grannen varav en del av innehållet var;
"Du är ganska skön på så vis att du har något jag saknar; förmågan att avdramatisera. Du får mig att chilla lite och inte göra så stor grej av saker. Du tar det mesta med ro och då blir jag också lugn."
Så jämför vi det med något darlingen skrev efter vi gjort slut;
"Felet är att vi är för olika du och jag. Du analyserar saker för mycket och gör på så sätt små saker till stora problem"
Skrattade till lite när jag fick smset av grannen då jag direkt kom att tänka på smset från darlingen och funderade kring varför de kunde ha så olika bild av mig och kom fram till följande;
1) De är helt olika personligheter där grannen är en mer analyserande och grubblande person och darlingen mer vill ta tagen som den kommer.
2) Jag beter mig olika mot dem eftersom jag har känslor för den ena och inte för det andra och helt enkelt inte bryr mig lika mycket om ev problem som skulle kunna uppstå med grannen etc.
3) Jag har tagit åt mig av det darlingen sagt och blivit annorlunda och mer chill.
Nu är ju inte detta något jag grubblat sönder på något vis. Ser det inte som ett problem att lösa eller så. Tycker bara det var roligt och helt enkelt intressant hur man kan tolkas olika av olika personer. Det här med mänsklig interaktion är generellt ganska intressant tycker jag.
Det jag kommit fram till iaf är nog en kombination av alla ffa 1 och 2. Någon som har andra teoriter så mottages dem gärna för spännande diskussion :D
Det är något jag ofta tänker på och saknar. Vet inte varför det blev så, men det blev lite av en grej med dig. Något vi alltid gjorde ihop de dagar i månaden vi var tillsammans.
Utbyte av leenden i spegeln. Något som gav oss en VI-känsla. Ofta leendes, kramades vi och spanade in vår spegelbild. Bilden av det perfekta paret. Lyckan personifierad. Kärlek helt enkelt.
När jag tänker på det ser jag ditt leende framför mig. Önskar jag kunde få se det igen. Saknar det så! Ett leende är faktiskt otroligt viktigt för mig och något jag faller för. Är det något jag minns hos mina ex är det det.
Med dina leenden och sättet du tittade på mig fanns det inget behov att uttala de tre orden. Hela du strålade ut din kärlek utan att säga någonting. Inte konstigt jag föll dit. Inte konstigt jag inte kan glömma...
Det mest absurda hände idag. Av någon anledning kollade jag in en av mina gamla klasskamraters profil på fb och skulle kolla lite på hans foton. På några av fotona hittar jag en gudomligt söt/snygg kille. En kompis till min gamla klasskamrat alltså.
Nu har jag blivit helt frälst :P Han hade länkat till sin blogg via hans profil och har suttit och läst en del.. Han har såå snygg lägenhet och söta katter och han har perfekt hår och leende... Ju mer jag läser desto mer intresserad blir jag också ha ha.
Så japp jag är officiellt sjuk i huvet och vad tusan gör jag nu? Vad kan jag göra? Tycker själv det är rätt creepy med främmande killar som mailar etc på fb och liknande. Får väl se till att våra gemensamma vänner fixar ihop oss nästa gång jag är hemma ha ha ha. Det är alltid kul att få dagdrömma lite. Åtgärden hittills är iaf att jag kommenterade två av hans inlägg i bloggen. Sedan får vi se...
För två veckor sedan skrev jag om mina ständiga drömmar. Efter det har det varit lite lugnare men fortf några ggr i veckan.
Men tankarna finns där varje dag. Ibland är jag arg. Ibland på honom och ibland på mig själv. Ibland är jag ledsen, inombords iaf. Ständigt påmind om honom varje dag. Vet inte vad som är värst. Saknaden, känslan av misslyckande och ensamhet eller alla tankar på vad jag borde gjort annorlunda etc. Blir så arg på mig själv. Dels för att han inte förtjänar det, dels för att det gått 3,5 månad och jag känner mig dum som fortf saknar honom som fan.
Tänker på den hemska natten vi gjorde slut och jag låg och grät varpå han till slut sa åt mig att ge mig och va tyst, att vi bara gjort slut och att det omöjligtvis kan va så illa. Blev så otroligt sårad. Något som etsat sig fast. Hans förakt som ingav mig känslan av att va patetisk som inte ville leva utan honom och känslan av att vara onormal, att min reaktion var orimlig etc.
Han förtjänar inte alla mina tankar och tårar. Samtidigt skriker fortf hela min kropp VARFÖR?! Trodde det va han och jag mot världen. Drömde jag bara? När försvann VIet? Varför slutade han älska mig? Olösbara frågor som ständigt tickar inom mig.
Idag kommer tårar och en känsla av misslyckande och någonstans önskar jag att han också mår dåligt även om jag inte borde. Inte för att jag vill honom illa utan för att det skulle kännas enklare för mig.
Idag är ingen kul dag att vara jag...
Kanske bäst jag går och lägger mig direkt innan mer tankar tar över... Och hoppas man vaknar upp lite lättare till sinnes imorgon..
Här blir liksom inga barn gjorda. Bara depp och ångest
Funderar på att ställa in alla morgondagens aktiviteter för att få lite lugn och ro och me-time. Nog för att jag varit ensam hemma ikväll, men behöver lite ro för pluggande också. Just nu sitter stressen upp i halsen känner det som.
Mindre än 2 veckor till tentan. Känns iofs rätt bra. Men inget riktig tenta/inläsningsperiod och jag har sjukt mycket andra aktiviteter de närmsta veckorna som egentligen är kul, men som just nu bara känns jobbigt. Och så ska det ju inte vara.
Försök till att tänka på vad som är bra för MIG. Vad jag vill och vad jag mår bra av. Å ena sidan ser jag fram emot iaf delar av morgondagen, samtidigt som det skulle innebära att man måste ställa klockan, planera massa saker, troligtvis hinna förbi affärer imorgon för att inhandla diverse prylar.. Ja ni vet. Det hade bara varit kul om jag inte kännt stressen av att jag egentligen borde utnyttja all ledig tid till tentaplugg.
Ställa in kul aktivitet vs minska stress/press. Får tänka lite till. Förhoppningsvis får jag snart lite sällskap här iaf. Tror grannen kommer förbi på vägen hem. Hoppas på lite mys.
Det bästa med att bo själv är att man kan vara precis hur tragisk man vill utan att någon ser det...
Sitter och äter kakdeg ensam en fredagkväll framför tvn. Yes!
Veckan i korthet. Inte riktigt haft tid och lust att skriva, men så här har senaste veckan varit.
Inflyttningsfest. Blandat folk. Fina presenter bla grill. Planer på pool party i maj. Jag hade gjort massa god mat och fick vara värdinna som jag älskar och visa upp mitt vackra hem. Många impade. Sedan utgång. Sprang ihop med vänner och span. Pratade om vår sexpakt. Grannen svartsjuk..trodde vi hånglade.
Lördagen heldag. Mycket alkohol, spex, utklädnad och försäljning. Pizza. Blandade shottar med killarna före utgång.
Söndag städa efter festen, tvätta och leverans av ny soffa. Mitt span levererade tillsammans med chefen. Dock mycket trötta. Kom kl 22.30.
Resten av veckan grillning x 2. Pluggande, hets, stress, möten. Livet upp och ner. Fått jobb i norge i sommar 6-8 v. Myst med grannen as usual. Nu sova!
Kommit underfund med saker genom att umgås med familjen i helgen. I min familj är de flesta väldigt griniga när de inte fått mat tex. Ffa min mamma. Med tiden har man lärt sig tolka de signalerna och kniper helt enkelt igen och försöke ge henne mat när hon blir för jobbig.
Speciellt i helgen har hon varit riktigt odräglig och jag har nästan haft smockan i luften och velat skrika åt henne att skärpa sig. Tur man har erfarenhet av att andas djupt, tänka på något annat och försöka att inte ta åt sig av skiten.
Nåja idag insåg jag iaf att det måste vara mina erfarenheter hemifrån som fått mig att stå ut med darlingen i så många situationer. När jag berättat om vissa händelser för mina vänner har de varit chockade över vad jag stått ut med och att jag kunnat hålla mig lugn. Måste bero på min träning hemifrån och kärleken till honom I guess. När jag ser tillbaka beundrar jag mig själv i vissa lägen. Synd att han inte verkar fattat och uppskattat det. Han lever ju fortf i bubblan att det bara är jag som tycker han kan vara jobbig att leva med..
Drömmer om darlingen ofta ofta. Speciellt senaste veckan har det varit nästan varje natt. Någon gång flyr jag från honom och någon gång följer jag efter honom. Ofta i ständiga försök att återfå hans hjärta. Visa och få honom att minnas det han en gång älskade.
Inatt var jag nere och sprang i hemliga tunnlar. Härom dagen låg jag och spejade på honom på nån strand. Inatt tror jag att jag fick honom för en liten stund men sedan som genom ett trollslag ändrade han sig så plötsligt och oväntat och var helt kall.
Ibland kan jag bara se hans bländande leende som charmar mig. Ibland drömmer jag att han äntligen tar åt sig av allt jag sagt, kommer till självinsikt och ber om ursäkt för hur han betett sig och ber att jag ska förlåta honom. Allting förföljer mig och plågar mitt hjärta. Känns som jag rör mig i fel riktning..
När jag beställde min soffa för två veckor sedan blev jag lite smått charmad av en av försäljarna. Gick runt i affären för att kolla på olika tyger innan jag helt bestämde mig. Han frågade om jag behövde hjälp och jag sa att jag bara gick runt och velade lite. Med viss göteborgsk dialekt pikade han mig då "är du från Sthlm eller?". Med ett leende på läpparna kunde jag svara "nej göteborg!". "Hm samma som mig då" "Jo jag hörde väl det".
En stund senare satt jag vid kassan och funderade på ben och han frågade vilket tyg jag bestämt mig för. Han hade samma på sin soffa. Jag fick förklara att han talade med världens veligaste person varpå han svarade "det är då du behöver någon som mig som bestämmer åt dig".
Sedan frågade han mig var i Gbg jag är från. Svarade centrum och han sa jag med. "Jaha men knappast lika centralt som mig!" "Linné" Då fick jag chansen att övertrumfa honom "innanför vallgraven! Burn!" Han fick erkänna sig besegrad ;-)
Men han fick senare visa upp vilken fin skylt han gjort om deras hemkörning ;-) Lite svårt att återberätta hela konversationen men jag vart direkt intresserad när man sådär direkt kan fula sig med varandra. Eller "negga" som man kallar det i "spelet".
Ärligt talat minns jag inte mycket av hur han såg ut men har haft svårt att släppa honom. I affären var jag nog mer koncentrerad på soffan och först i efterhand tänkte jag mer på det hela. Charmig hantverkare från göteborg i rätt ålder men som bor nära mig. Nice!
Hoppas det är han som levererar soffan! Det skulle kunna bli som en dålig porrfilm om jag charmade honom hemma hos mig ;-) Drömde i veckan att jag träffade honom via en gemensam vän och då lyckades fråga om han var upptagen, vilket han förstås var. Nu var ju det bara en dröm så chansen finns kvar ;-) Han har ju iaf mitt nr och adress som står på ordern. Konstigt bara att han inte ringt ännu ;-)
Sedan apropå det här med grannen är det rätt lustigt att det är han och inte jag som tänker så mycket hela tiden. Han som frågar vad som händer omnågon får känslor, om någon träffar någon annan. Den dagen den sorgen tänker jag. Det här funkar bra för stunden. Men han undrar varför man ska lägga ner massa tid på något som inte leder någon vart, men vadå det får honom väl att må bra just nu.
Det är gånger som denna som jag vet hur lite han intresserar mig. För jag klarar inte av någon som är lika velig som mig. Ibland blir det kanske allt för uppenbart även för mig att detta bara är ett substitut när jag inte kan få den jag älskar. För det mesta är det trevligt, men ibland blundar jag och önskar han vore någon annan. Det blir allt mer tydligt att många saker inte alls är lika kul när det inte är med någon man älskar...
Tack till alla mina läsare. Ni kanske inte är så många men det finns iaf många/några trogna och ert stöd senaste veckorna betyder mycket! =) För just nu är jag väldigt trött på livet på så många plan. Så mycket som inte blir som man tänkt det.
Det jag skriver om mest är förstås kärleken och jag vet inte vart det ska sluta. Ångesten över att snart fylla 25 och vara så långt ifrån stadgad man kan komma. Nej jag kanske inte är så gammal men hade tänkt skaffa barn före 30 och hade jag bara rätt person är jag redo att binda mig. Jag vill ha trygghet och planera framtiden. Vet ju hur kass jag är på att vara singel =(
Sedan är jag lite less på skolan också. Eller det är mycket som är kul med men inte så rolig termin. För lite praktik. Otur med placeringar. Ser fram emot hösten. Sedan har jag inte alls skött skolan. Mindre än 4 v till tentan och jag har pluggat typ 4 h på hela terminen och vi har ingen tentaperiod. Är väl inte så sugen på omtenta =(
Ständigt trött. Vet inte vad som är fel. Sover bra, knaprat vitaminer en månad. Men orkar fortf inget. Dags för läkarbesök kanske..
Familjen i kaos sedan mamma blev av med jobbet för snart 2 v sedan. Just nu verkar hon helt ur balans. Håller på att driva mig till vansinne, men jag vågar inte vara arg på henne.
Är rädd att förlora vännerna också. Har som sagt så lite energi och när den jag hade förra året gått åt darlingen var vi redan då på väg ifrån varandra. Just nu har min mesta energi gått till allt med lägenheten och den tid som blivit över umgåtts med grannen när man som längst bara behöver gå 3 trappor upp.
Känns som hela året hittills bara handlat om att tycka synd om mig själv. Haft ursäkter för att inte träna, inte plugga, äta onyttigt, shoppa massa kläder och lättvindigt kunna slänga ut 30 papp på lägenheten, ligga runt eftersom det ändå bara handlade om rebound, ett sätt att glömma eller söka tillfällig närhet.
Tänkt att jag har rätt till allt för att jag mår dåligt men när ska man sätta stopp för det? När pengarna är slut på kontot? När omtentan är nära? När kläderna blivit för små? Eller garderoben för liten? Just nu vet jag inte ens om jag rört mig åt rätt håll. Kan inte fatta att det redan gått 3 mån utan honom. Känns fortf lika jobbigt. Ibland stämmer alla pusselbitar i livet samtidigt och ibland stämmer ingen. Lite mer balans hade varit fint tack!
Pratade ut med grannen förra veckan. Han undrade vad vi höll på med och vad det skulle leda till. Måste det leda till något? För mig är det nog bara ett substitut när jag inte kan få den jag vill ha och älskar. Vi umgås ju som om vi var ihop i princip. Ses nästan varje dag, sms, myser, sexar och sover ihop ibland. Men det finns ju inga känslor där. Vilket som tur är är ömsesidigt. Ger varandra vad man behöver för stunden om det så är en godnattpusseller någon att hålla om.
Varför sätta etiketter på saker och ting? Varför bestämma vad som ingår i ett koncept? Lev i nuet så länge det känns bra istället. En dag kanske man får det man vill ha igen...
Satt i godan ro och lyssnade på musik. Nästa låt Mon amour - The Plan. Låten som jag haft som ringsignal när darlingen ringde under hela tiden vi va ihop. Så många ggr jag hört den. Något jag alltid kopplat till glädje och känslan av att det pirrar i magen så fort man hör den.
Nu känns det alltid lika konstigt och jobbigt när jag hör den. Nu känns det istället som att magen ska vändas ut och in och känner hur tårarna vill tränga fram. Tråkigt eftersom jag tycker det är en sjukt bra låt.
Konstigt det där hur vissa låtar kan kopplas så starkt till vissa personer trots att så lång tid har gått. Kopplar fortf Alice Deejay - better of alone till mitt ex tex. Tur det finns musik som bara är min egen!
