Det är farligt att vara lycklig och ta saker för givet. När man tror att allt är stabilt och inte änns ser möjligheten att det skulle kunna ta slut. Då är det först när man förlorat det som man inser vad man hade. Vissa straffar gud direkt uppenbarligen.
Hemma i mellandagarna träffade jag två gamla vänner och pratade om min underbara pojke och att jag var så kär. Mindre en vecka senare...dumpad...
Strax före jul var han hemma hos mig för första gången i min hemstad och träffade familj och andra släktingar. Satt och tittade på bilder från när jag va liten och skrattade och det kändes så intimt, som om att man kommit varandra nära. 2 veckor senare...dumpad...
I slutet av november var jag hos gyn för att försöka bränna lite på min livmodertapp eftersom jag så lätt får blödningar vid sex. Sist jag gjorde det var när jag hade dejtat min senaste kille en månads tid och tänkte att det var stabilt. 1 vecka senare tog det slut, vilket jag nu berättade för gynekologen och skrattade och sa att jag kanske kunde utvärdera behandlingen lite bättre denna gången nu när jag verkligen hade ett stabilt förhållande sedan drygt ett halvår tillbaka. 1,5 mån senare...dumpad...
Va fan är detta ödets ironi eller!? Känns som det förföljer mig. Kommer aldrig mer gå och bränna livmodertappen i något nytt förhållande!!
Varför gå runt och va så fånigt lyckligt kär?! Jag hatar att bli bitter och inte tro på kärleken. Han visste så väl om min osäkerhet då alla de killar jag träffat de senaste 3 åren mer eller mindre helt oväntat valt att inte träffa mig mer. Osäkerheten som byggs upp och rädslan för att våga tro att den här gången ska det minsann bli något annat. Känslan av att inte kunna lita på sin egen magkänsla att allt går bra.
Hur många ggr man hört att man är den perfekta tjejen och att de aldrig kommer hitta någon lika bra etc.. Vad fan det är ju bara sån jävla bullshit! Om jag nu vore så jävla fantastisk varför sitter jag här ensam då? Jag vet att jag är en jävligt grym tjej, självförtroendet är det egentligen inget fel på. Är jag för svår att leva med, eller ger jag dem en känsla av att de inte kan leva upp till mig för att jag nu skulle vara nån onåbar perfekt jävla varelse?
Förstår inte varför jag inte förtjänar eller haft möjligheten att träffa något hållbart. Eller har jag för höga krav... Jag vet inte.. Men snart börjar jag fan få åldersnoja. Jag fyller 25 i år. I min tankevärld hade jag planerat barn före 30 hur nu fan det ska gå till om man först ska hitta den perfekta killen, vara ihop något år innan man flyttar ihop och sedan vänta ett tag till innan man skaffar barn...(tänker lite på Rachel i vänner när hon fyller 30 he he)
Så trött blir man! Och så cynisk av att se att det går precis likadant för alla mina andra tjejkompisar som alla är singlar. De är världens gulligaste tjejer, men aldrig är det någon kille som bryr sig om att stanna. Snart är väl alla bra killar redan sambos och vi får leta bland bottenskrapet...Deprimerande var ordet.. Nej jag är inte bitter ;-)
Man kan tydligen vara FÖR bra. Har fått höra det ett par gånger. Skulle tro att det är så i ditt fall ;)Men jag förstår precis vad du menar.
SvaraRaderaJo jag vet... Fan jag borde va en lite sämre flickvän helt enkelt... Men å andra sidan är det ju samma med killar he he. Finns alltid de som är för mycket svärmorsdröm och därmed blir tråkiga och toffliga och stuck in the friend zone. Blä! Men det är ju så jag är. När jag har någon i mitt liv. Så finns han med i alla tankegångar och planering osv. Som nu när jag försökt planera in praktik i darlingens hemort för att kunna träffa honom osv.. Då får han panik när jag börjar prata om saker flera månader fram över, men det är ju sån framförhållning man måste ha. Att jag planerar så mycket är ju för att jag vill kunna träffa han så mycket som möjligt för att kunna göra annat med vänner andra helger och såna saker.. Nu snackar jag bara massa dravel här, men iaf. När det kommer till mina nära och kära kan jag vara en extremt omtänksam person som alltid ställer upp. Älskar att gå och fundera på bra julklappar till folk t.ex. och kan ägna timtal åt att hitta perfekta grejer. När tjejkompisarna blev dumpade under hösten gjorde jag kladdkaka åt dem osv och som nu i helgen när jag ordnade festen och bakade tårta och sådär. Och när det kommer till ev pojkvän blir jag ännu mer odräglig och fullständigt öser min kärlek över honom. Köper hem grejer som jag vet att han gillar, man gör sig fin och massa annat för att han ska bli glad. Denna gången trodde jag han kunde ta det eftersom han alltid varit så öppen med sina känslor osv. Så att istället jag vart den som känt woo nu går vi fort fram.
SvaraRaderaSvärmorsdröm ja...That's me. Tyvärr måste jag väl tillägga. Iaf ibland. Och aldrig att jag tänker bli en sån toffel som jag var i mitt förra förhållande. Där lärde jag mig en bra läxa iaf.Jag förstår vad du menar. Men det är absolut inget fel i att ösa kärlek över nån. Men man ska inte göra det till den grad att man blir tagen för given. Och sina vänner och sin familj ska man ta hand om. De är trots allt det viktigaste man har i livet.
SvaraRadera