Självinsikt är fantastiskt

Jag är så glad för allt jag lärt mig de senaste åren. Om mig själv och om problemhantering. Fan jag har växt så jävla mycket. Min omgivning ser det med och det ger mig i sig en tillfredställelse, men framförallt är det nytta för mig själv.

Vet inte hur jag skulle må idag om det inte vore för det.

Självinsikt är verkligen något jag unnar alla människor. Mitt liv har blivit så mycket enklare nu. Jag vet varför jag gör som jag gör och varför jag är som jag är. Jag vet förstås inte allt. Det finns alltid mer att lära. Har lärt mig acceptera mig själv och leva med den jag är.

Det är inte lätt. Det är inte kul att inse vilka fel och brister man har. Men när man kommit så långt får man acceptera och göra något åt de sakerna man kan göra någonting åt. Acceptera att de där sakerna är en del av ens person.

 

Mindre flum och mer konkret så tänker jag t.ex. på att jag vet att jag mår bra av att skriva av mig. Att det kan kännas skönt att få älta. Min omgivning får helt enkelt ta det. Sedan kan jag få saker ur mig. Genom att skriva ner lär jag saker om mig själv. Man ser sammanhangen och kan inse hur jävla dumt man kan tänka ibland. När man ser det på ord framför sig.

Jag mår bra av att få vara desperat och göra allt för att rädda. Nu tänker jag på när det tar slut. Jag behöver skicka de där milslånga smsen. Kanske gör jag bort mig, men jag lättar mitt hjärta. Och i efterhand vet jag att jag gjorde allt. Annars hade jag gått och grämt mig över att om jag bara hade skickat det där kanske saker skulle ha varit annorlunda.

Har kommit fram till att jag är en problemlösare och att jag har ett kontrollbehov. Att jag hatar situationer som jag inte kan kontrollera. Såsom när jag har väntat på att darlingen skall höra av sig efter ett bråk. Hans telefon är avstängd och jag kan inte gå in i hans hjärna och bestämma vad han ska tänka om mig. Hatar att vara hjälplös. På nåt sätt tror jag att alla situationer skall gå att kontrollera. Bara man hittar nyckeln. Därför jag går och grubblar och grubblar och tror att om jag bara hittar lösningen skall han komma tillbaka till mig.

 

När det kommer till problemlösning har jag insett att jag också kommit en bit på vägen. Jag gör saker åt det jag kan göra någonting åt. Och i större utsträckning kan jag lägga det andra bakom mig. Det där jag ändå kan ha inflytande över. Något som är svårt pga ovanstående med kontrollbehovet.

Detta har blivit ganska uppenbart för mig när jag varit tillsammans med darlingen.

I höstas skulle vi handla present till hans låtsaspappa. Bara det att när vi kom fram till affären var det redan stängt. Och de skulle åka på resan tillsammans tidigt nästa morgon. Han vart helt förkrossad och vansinnig på sig själv. Och det gick delvis ut över mig.
Nej det är inte alltid lätt att vara rationell i en sådan situation, men kanske lättare för någon som är utanför. I detta fall mig. Som försökte säga att det var jävligt och att jag förstod att han vara besviken på sig själv, men att det inte fanns någonting vi kunde göra. Och att han ändå inte skulle kunna använda presenten förrän de kom tillbaka från resan så då skulle han ju kunna få den när de kom tillbaka. Och att vi kunde ordna ett fint presentkort eller så så länge.

Han vägra lyssna på mig... men efter tag kom vi hem och han lugnade ner sig och insåg till slut att min idé kanske ändå var den bästa. Sedan satt vi hela kvällen med paint och donade med presentkortet och det blev jättelyckat och alla tyckte det var jättekul.

Att han kanske borde ha uppskattat mitt stöd och försök att hjälpa honom mer är en annan historia.