Känns som ett jävla bakslag. De senaste dagarna har jag bara tänkt på honom mer och mer. Eller iaf har tankarna bara gått åt fel håll. Att livet känns hopplöst utan honom och att jag aldrig kommer hitta någon och att det bara är honom jag vill ha. Upphöjandet på en jävla pediestal om hur underbar han är.
Känns som hjärtat håller på att slitas ur kroppen och jag håller på att tappa motivationen. Livet är kaotiskt på så många andra plan och jag saknar så hans trygghet.
Undrar så klart hur han har det och hur hans tankebanor går osv, men samtidigt vet jag inte om jag vill veta. Mitt hjärta hoppas att han saknar mig med, men har inte så höga förhoppningar. Håller på att bli galen av alla tankar.
Vill bara att han håller om mig, gör mig lugn och väcker mig ur den här jävla mardrömmen. Rädd att tårarna ska komma tillbaka nu efter 3 veckor. Nu början väl hjärnan förstå att det verkligen har hänt och att det inte var ett dåligt skämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar