Ute igår igen. Mycket trevligt. Sjukt trevlig sittning hade jättekul! Utgången efteråt var också lyckad. Mycket trevlig kväll med andra ord. Träffa förstås han ute igår som vanligt. Han höll på att driva mig till vansinne bara. Känns som vi går som katter kring het gröt just nu och försöker göra varandra svartskjuka eller nåt. Han blev ju som sagt störd av att en kille ragga lite på mig i onsdags så igår höll han på att snacka med en tjej. När hon hade gått var han typ tvungen att poängtera det för mig och mina vänner som om vi inte sett det själv och som om det spela någon roll vem han snackar med.
Dessutom kom jag fram när han stod och snacka med killen som stött på mig och han skulle först presentera oss för varandra innan han kom på att vi ju hade dansat med varandra några dagar tidigare. Han nämnde nåt om att det var ju han skulle vart mitt hemsläp osv. Jag och den andra killen kollade typ mer eller mindre oförstående på honom och jag sa att ja eller så var det så att det är du som tyckte/ville att vi skulle gå hem tillsammans.
He he känns som han beter sig som han är svartsjuk, men samtidigt förnekar han alltså. Måste vara jobbigt att leva i en sådan lögn. Senare var det dessutom en annan kille som försökte stöta på mig, men jag drog mig ur. Dels för att jag ju vill ha nån annan och dels för att jag inte vill ge honom rätt att jag bara är ute för att ragga för det är jag ju inte. Men det var nästan nära på när man är arg och frustrerad och det inte skulle sitta fel med lite hångel.
Drog iaf vidare till efterfest senare och snacka med en gemensam vän till oss båda om problemet. Hade först tänkt att bara gå hem och på vägen hem smsade jag honom och skrev typ "Vi kan inte forts så här längre. Jag pallar inte!". Väl hemma ångrade jag mig dock och drog till efterfesten (100 m bort) dit jag visste att han också skulle komma. Fick som svar att det kanske inte var läge att reda ut det just nu. Läste dock inte smset förrän jag kom hem. Snacka inte så mycket med honom på efterfesten men det kändes som vanligt. Bjöd honom att sova hos mig så han inte behövde åka så långt, men han tackade nej. Fega ur som vanligt.
Kommer det någonsin hände något? Borde jag ge upp? Det känns så frustrerande att ge sig nu när det ändå känns som att man är så nära någonting. Tänk om bara lite tålamod till löser problemen. Jag får aldrig veta om jag inte väntar, men så kanske jag väntar i onödan också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar