Usch ja då var det mer eller mindre bestämt att vi ska försöka ta tag i det här nu. Dra av plåstret och ta skiten. Nu har det gått så långt att jag nog inte kan backa. Han vet att jag vill prata, att vi borde prata. Bara vankar av och an och känner inget lugn i kroppen. Mina vänner tvingade mig att ringa honom och fråga om vi kunde ses ikväll. Visste att han nog inte skulle känna att han hade tid. Men ringde ändå och jag hade rätt, men sedan snackade vi iaf 1,5 h. Fast ja om helt andra saker, men det kändes precis som vanligt. Skönt. Han visste nog varför jag ville komma och att orka det är ju en helt annan sak än att småprata i telefon.
Fan jag önskar bara det fanns något sätt som jag kunde vinna. Få honom att erkänna sina känslor och låta sig falla för dem. Inte hänvisa till vår olika religion och att det kommer bli problem när vi ska skaffa barn osv. Va fan det löser sig den dagen det kommer. Att man älskar varandra är ju trots allt det viktigaste. Eller? Att man fungerar bra tillsammans liksom? Alla som sett oss tillsammans skulle veta att jag hade rätt!
Varför vill jag undvika samtalet. Dels för jag kanske hoppas jag kan vänta ut honom om jag bara väntar lite till, men det blir bara lite till hela tiden och livet går. Tiden går. Ingenting händer. Jag vill inte riskera vår vänskap. Allt bra vi har tillsammans. Inte stoppa allt det han gjort för mig under den tiden vi lärt känna varandra. Fått mig att öppna mig för nya tankar, testa nya saker och känna en trygghet och möjlighet att prata om allt. När jag stod och grät ut mot hans axel för 10 dar sen, det betydde bara så mycket för mig. Mer än någon kan förstå. Att han finns är underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar