Nu är jag rädd. Rädd för att falla ner i avgrunden igen. Men jag vet att jag har blivit starkare nu och att jag vill och kommer kämpa för att aldrig komma dit igen. Jag vill inte och jag orkar inte må dåligt igen. Jag vill inte att någon ska få låta mig må dåligt igen. Vet inte varför jag är ledsen, eller jag vet att det handlar om honom, men egentligen har ju inget förändrats.
Jag är nog bara rädd för att behöva välja. För jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan honom. Jag vill inte vara utan honom. Han gör mig glad, han gör mig till den person jag vill göra och med honom vågar jag säga allt. Det är som något binder oss till varandra eller jag kan inte förklara vad det är som gör mig så öppen med honom. Kärleken hindrar mig inte från något utan jag kan bara vara mig själv. Det är underbart.
Dock är det lika plågande som underbart. Att hålla om honom och känna hans kind mot mind, han värme och hans tröstande ord är outhärdligt när jag inte kan få hela honom. Han är så nära, men mina händer fumlar och får bara tag i luft. Kommer jag kunna klara att vara honom nära utan att känna saknaden av att vi inte kan vara tillsammans och när jag dessutom vet att han egentligen också hade velat det, om det hade passat in i hans liv, det gör det hela ännu svårare.
Fanns det en mening med att vi träffades? Skulle jag fresta honom och göra hans band med gud ännu starkare? Skulle han få mig att utvecklas och hitta nya vägar? Något var det som drogs till honom redan från första gången vi träffades. På något sätt hör vi ihop och jag önskar att vi fick chansen att göra det fullt ut. Just nu vet jag inte vad jag ska göra för jag kan inte vara varken utan eller med honom.
Älskar han dig och vill ha dig så ser han till att du passar in i hans liv. Annars är det bara för dig att stänga dörren och gå, hur svårt det än är.
SvaraRadera