Ultimatum

Forts på förra inlägget och hans svar på mitt sms:
32-åringen: Gulligt av dig =) Som du kanske förstått mår jag inte så bra för tillfället...


Och på det kunde jag knappast fortsätta ställa honom mot väggen utan sa mer att jag fanns där för honom om han ville prata och sedan rann det ut i sanden. Messade några fler ggr i veckan, men egentligen inget viktigt förrän i lördags kväll.


32-åringen: Här kommer ett sms du aldrig trodde du skule få...För tillfället står jag som vakt och stoppar fulla finländare som vill lyssna på en dj som spelar lasse stefanz

Marion: Ok. Hade väl iofs blivit mer förvånad om jag fick något vettigt ur dig...

32-åringen: Vad vill du veta?

Marion: Det tror jag att jag klargjorde ganska tydligt tidigare i veckan.

32-åringen: Jag sa ju att jag är rätt tveksam...

Marion: Nej du sa att du mådde dåligt.

32-åringen: Ja, och avståndet avskräcker mig lite..

Marion: Ja det vet jag o då skrev jag ett långt svar som du endast svarade på att du mådde dåligt just nu

32-åringen: Vilket jag gjorde. Tror det blir väldigt fel när vi smsar om detta...

Marion: Det kan jag hålla med om. Men jag tror jag har varit ganska tydlig med mina tankar, åsikter och önskemål. O jag förstår om du har annat o tänka på just nu o behöver tid o tänka. Alt bad jag dig om ett definitivt nej om det är så du känner. Men jag tänker inte va ditt "säkra kort" i evigheter.

32-åringen: Det är verkligen INTE ALLS så jag ser dig!

Marion: Skönt att veta men när man varken får ja eller nej eller jag vill tänka så blir man tveksam.

32-åringen: Jag är inte bra på att ta beslut. Märks det? =)

Marion: He he inte jag heller. Jag ville inte tro något sådant om dig heller, men kan inte va alltför naiv. Men iaf ang beslut behöver du inte bestämma mer än om du vill ses igen eller inte egentligen. Så skjuter man lite på det på framtiden o känna efter om det är bra eller ej

32-åringen: Ja du skulle ju till kkrona snart igen.

Marion: Jo fast det blir nog inte så..

32-åringen: Okej...?

Marion: Ja det var en inflytningsfest som jag funderade på att gå men har inte tackat ja o sista anmälningsdatum har varit.

32-åringen: Aha okej...Fan, vill hem från detta nu.

Marion: I kombinationen m ditt svala intresse gjorde att jag nog tänkte åka t mölle istället.

32-åringen: Förstår det till 100 procent

Marion: Bra att du inser hur hopplös du e iaf ;-)

32-åringen: Mm. Jag vet det. Gillar inte det med mig själv.




Sen svarade jag inte på det förrän 40 min senare då jag skrev: "Du får väl köra krona och klave då..."


Fick inget mer svar den kvällen, men satt och funderade mer och mer och på det faktum att jag fortf inte lyckats få ur honom något vettigt vad jag än sagt och kände att det var dags för ett slutdatum, ett ultimatum.


Marion: Jag förstår att det inte är din mening att använda mig som "säkert kort", men i slutänden är det precis det jag blir när du aldrig ger mig något riktigt svar. Om du är SÅ osäker förstår jag inte varför du inte säger nej rakt av. Ärligt talat vet jag knappt vad ett ja skulle betyda nu efter flera veckors tjat, lock och pock. Jag trodde du också kände att det fanns något där, iaf de första gångerna vi träffades. Du kan alltid skylla på avståndet, men i slutänden handlar det om att jag inte är värd besväret (dvs jag är inte intressant nog/du känner inte tillräckligt för mig). Jag tänker inte övertala dig utan jag har bara försökt få dig att känna dig trygg med mig. Ett ja är inte bindande dvs du har inte lovat mig mer än att forts "dejta" o se vad det leder till. Jag förväntar mig ett riktigt svar inom en vecka annars ger jag upp det här definitivt. Godnatt! Kram