Redo att berätta

Nu tror jag att jag är redo att berätta..

Var bara en sak jag behövde göra innan..

Igår ringde jag nämligen honom..Min granne hade tjatat på mig i flera dagar att jag borde göra det. Eftersom det verkade finnas ouppklarade saker mellan oss, med alla förvirrande sms osv.

Snackade en timme faktiskt och det var trevligt och lättsamt och bara snacka skit så det kändes inte direkt stelt eller så.. men så kom det oundvikliga att jag ville ställa honom mot väggen för de där jävla smsen och fråga vad han egentligen menat och hur han tänkt med dem..

Blev lite hetsk stämning där ett tag. Han går ju alltid direkt i försvarsinställning och frågade om jag bara ringt för att skälla ut honom....

Wtf där höll jag på att lacka ett tag när han blev arg på mig när jag tycker det är han som betett sig som en idiot. Men visst sedan bad han om ursäkt flera ggr och jag sa att jag inte trodde han menade något illa med vad han gjort, men att jag blivit förvirrad/fått förväntningar etc och undrat om han inte kunde tänka längre än så....

Kändes delvis som han förstod, men samtidigt inte helt. Och ett tag höll vi på att falla in i våra cirkelbråk när jag frågar varför han inte direkt skrev vad han ville istället för att skriva annat som gjorde mig förvirrad. På vilket han svarade att vadå jag förklarade ju sen... Men ahh hade det inte varit lättare att vara tydlig från början...

Nåja känns väl inte som att vi kommer längre i de diskussionerna. Förhoppningsvis gör han inte om det. Men jag sa att han gärna får skriva och att han får sakna mig och såna saker, men att han får uttrycka det på andra sätt då. Så jag förstår om han saknar mig som person eller flickvän.

Han sa iaf att han inte menat något mer än att han saknat mig. När man vart ihop länge och sedan bryter helt och inte hörs alls på flera månader och att han tyckte det var tråkigt att jag sagt att vi inte skulle ses mer igen etc. Men fortf... varför inte bara skriva exakt så. Utveckla sig lite... Ok jag vet att jag är mästaren på långa, förklarande sms.. men så mycket begärt är det väl inte..

Så nu är det här gjort iaf. Känns som att det varken ledde framåt eller bakåt. Å ena sidan så dog väl mitt hopp delvis med detta då det kändes som att han verkligen inte menat något mer eller haft second thoughts så att säga. Så på så vis borde det bli lättare att gå vidare, vilket till stor del var min mening med samtalet... Men å andra sidan så vill jag inte gå vidare och det blev man ännu mer smärtsamt påmind om när man snackade och hörde hans röst. Hade trevligt och bara vill ha honom i mitt liv.. Men som vän... nja jag är absolut inte redo för det just nu...

Hemligheterna.. ja de kommer. Men måste äta frukost först. Och dessutom hade detta inlägget blivit allt för långt om jag skrivit om dem med :P