Blir så less! Vill inte bli bitter! Och nej dejten gick inte som jag hade velat. Redan på morgonen var jag orolig. Har blivit dissad alltför många ggr det senaste året. Tänkte att det inte är nån mening att gå dit för han kommer dissa mig förr eller senare iaf. Blir så jäkla arg på mig själv för de där tankarna för jag vill inte bli sån! Hatar folk som är så rädda för att bli sårade igen att de undviker känslor och förhållanden etc. Vill inte bli en sådan.
Tyckte jag överreagerade och övertalade mig själv om att jag bara va nojig. Allt hade ju gått så bra hittills och ansåg att jag hade fått så många tecken på att han faktiskt gillade mig och ville ses igen. Och nu kanske det var min tur. Gjorde mig fin och planerade vad jag skulle ha på mig etc. När jag gick hemifrån var jag riktigt nöjd med mig själv och tyckte faktiskt att jag lyckats bra och kunde utstråla lite självkänsla trots allt. Jag var snygg när jag kollade mig själv i spegeln...
Redan direkt när vi träffades och jag började prata på kände jag att något var fel. Eller så här i efterhand vet jag iaf att jag märkte det redan då. Vi gick och fika och satt och snackade 1-1,5 h och ja det kändes väl inte riktigt som det gjort innan. Jag började tvivla på om han verkligen var rätt för mig, för något var annorlunda. Kanske är jag inte riktigt lika bekväm på cafe etc. Tycker det kan bli lite sterilt på nåt sätt.
Efter att som sagt suttit och snackat ett bra tag kände jag att det var något han försökte säga och sedan kom det där som jag hade väntat på, men inte ville höra IGEN! "Du kanske märker att jag är lite tyst idag. Jag känner inte att det här är rätt så jag tror inte vi ska träffas mer...." Det var som allt lite rörde sig i slow motion och att jag fick en slags deja vu-upplevelse och tänkte fan det här händer inte. Inte nu igen! Jag blir så arg för att jag faktiskt fick rätt med min oro på morgonen.
Jag satt som i chock och undra vart det här kom ifrån. Han som smsade mig i förrgår att han ville träffa mig igen och att jag bara skulle skriva dag och tid. Då tyckte jag han var den som var på och på gränsen till desperat. Hade ju haft lite småflörtig smskonversation igår och helt plötsligt var han som förändrad. Jag försökte fråga vart detta kom ifrån helt plötsligt och hur jag kunde missa det. Vad allt det där andra betydde.
Han vart väldigt obekväm och kände sig dum och reste sig upp och sa att han skulle gå. Då vart jag ännu mer frustrerad och tyckte inte han skulle komma undan så lätt. Och varför bara sticka sådär hux flux. Det var ju löjligt. Det hela slutade iaf med att jag följde honom hem och snackade lite om ditten och datten. Försökte få honom att coola ner lite och inte vara så jäkla obekväm och stirrig över det som hänt och inte bara vilja springa därifrån.
Det handlade inte om att få honom att ändra sig utan mer att jag nog ville ha lite svar och förklaring. Detta är tredje gången jag blir dissad på samma sätt känns det som. Som en blixt från klar himmel. Är jag blind eller hur blir det så här varje gång? Jag vill liksom inte bli bitter och nojig. Vill inte bli så att jag tolkar allt negativt och aldrig kan tro på något någon säger igen för att han kunde säga alla de där bra sakerna och ändå dissa mig.
Tror egentligen jag blir mer ledsen för min egen skull än för att mista honom. Blir ledsen för att det blir så här varje gång. För jag vill inte gå in i något och tänka att det kommer gå åt skogen. Det är klart man ifrågasätter sig själv lite med, men samtidigt är jag fortf trots allt som hänt såpass trygg i mig själv att jag inte tänker tänka att det är fel på mig. Jag vet ju att jag är en bra tjej och att folk märker det när de lär känna mig. De som jag ger chansen.
Ja jag tyckte verkligen om honom och tyckte vi klicka på många plan så jag hade gärna velat lära känna honom bättre. Kanske hade kommit fram till att han inte var nåt för mig då, men det svider alltid så mycket mer att vara den som blir dissad även om jag en halvtimme tidigare på cafet hade börjat ifrågasätta vad jag egentligen kände och tyckte om honom. Då var det nästan som jag vart glad för att den här gången kanske det var jag som skulle kunna dissa en kille...
Iaf sa han att han inte riktigt kände nån kemi eller gnista mellan oss eller vad man ska säga. Att det var lite för mysigt och trevligt. När han förklarade tolka jag det som att jag kanske va lite för snäll och gullig för honom. Det skumma va bara att när han försökte förklara vad han ville ha hos en tjej var det typ alla egenskaper som han härromdagen sagt att han inte tyckte om hos folk. Blev lite förvirrad..
Jag sa iaf bara till honom att man inte kan rå för sina känslor och känns det inte rätt så finns det inte så mycket jag kan säga eller göra. Bara tycka det är tråkigt. Och visst är det frustrerande för det är alltid så mycket man önskar att man hade gjort och sagt och typ undrar om han verkligen haft tid nog att kunna döma de där sidorna hos mig. Han sa att han ville ha en liten mer jävlig och bitchig tjej typ. Men inte fan är man så jäkla jävlig och bitchig med någon de första 2-3 dejterna eller? Han trodde vi kanske va för lika, att båda va den snälla i förhållandet och kanske hade han rätt. Kanske hade jag kommit fram till att han va för snäll med mig, vilket ofta brukar va anledning för mig o dissa en kille liksom.
Jag blir så less och ledsen för att jag inte förstår riktigt vad jag gör fel. När det är så många som säger att jag är en underbar tjej etc och fan. Känner mig som jävla george (greys anatomy) eller stuck in the friends zone eller nåt.. Typ den bra killen/killen som är för snäll tråkig så ingen vill ha den. Och det är verkligen inte så jag ser på mig själv liksom, eller vill se mig själv som. För varje diss blir jag bara mer och mer osäker och rädd för att gå in i något, rädd för att tro på vad folk säger. När är det min tur? Jag vill bli älskad igen! Ska det vara så svårt!?
