Idag har jag tänkt lite, vilket resulterar i nedanstående.
Man kan inte styra andras känslor och man kan inte bli arg för att den andre vill göra slut. Det i sig måste man acceptera och det har jag heller inget problem med.
Det som känns så jobbigt just nu är osäkerheten. Dels kring vad han egentligen kände för mig. Varför kunde han inte öppna sig för mig. Var det någonsin på riktigt för honom? Jag känner mig på någotvis lurad för att jag har så svårt att få ihop alla pusselbitar. Allt han sa var det äkta? Jag vet att han åtminstone var galet kär och förälskad i mig, men vart tog det slut? Och varför? Finns det någonting jag inte vet?
Och hur kunde jag missa det? Är jag blind för att läsa av andra människor? Det stör mitt självförtroende och tillit till mig själv då jag i framtiden kommer ha ett yrke där det är viktigt att kunna läsa människor. Detta får mig att tvivla på mig själv och det är jobbigt. När det nu inte heller är första gången.
Har bara så svårt för att sluta grubbla och önskar jag kunde få ihop hela bilden. Blir så besviken på mig själv för detta jävla ältandet. Förlåt mina läsare.
Imorgon fyller darlingen år och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska messa honom och vad jag isf ska skriva. Får se hur det blir.
Det här med att grubbla och älta är en process som man måste gå igenom för att ta sig vidare tror jag. Sen att det är löjligt tråkigt och deprimerande får man leva med.
SvaraRaderaJag tror det är olika beroende på hur man är som person, men jag tror att jag behöver det iaf.
SvaraRadera