Blä vad jag saknar min lilla gubbe! Snart har 2 mån gått.
Upp och ner hela tiden. Känner ändå att jag varit stark och tagit många steg framåt och gjort mycket som varit bra för mig själv etc. Men samtidigt är det där och gnager hela tiden hela tiden.
Sedan vet jag inte riktigt vad han pysslar med och det vet jag inte om han vet heller. I fredags morse när jag vaknade hade jag fått sms; "Förlåt... Jag vet att jag inte borde säga det, men ibland så saknar jag dig sjukt mycket"
Jag svarade "Varför säger du det då? Varför vill du jag ska veta? Det är nog det du måste fundera ut. För just nu säger det mig ingenting. Bara Du kan bestämma om och vad du ska/vill göra med den känslan. Klart jag blir lättad/glad av att veta att det är jobbigt för dig med. Att jag iom det har betytt mycket men jag tror inte det är därför du skriver så till mig. PS jag saknar dig med, men det vet du nog redan"
Fick svaret; "Jag antar att jag bara vill att du ska veta att du betytt mycket för mig. Och att jag hoppas att du har det bra..."
Svarade; "Det vet jag redan och om det var det du ville säga hade du väl skrivit det..."
Inget svar på det...
Så frustrerande. Med tanke på det samtal vi hade för 2 veckor sedan vid hans födelsedag när jag blev irriterad över att han skrev sötnos, puss och att han önskade att jag varit där när han vet vilka känslor jag har och bara gör mig förvirrad. Och uppenbarligen vet han ju att det han skriver är dumt när han ber om ursäkt för sig själv... Och han är bara dum om han tror att jag ska tro på att han skrev så för att visa att han bryr sig om mig. För som sagt då skulle väl han ha skrivit precis så att han tänker på mig och hoppas jag har det bra. Inte smsa mitt i natten och skriva att han saknar mig helt apropå.
Klart jag fattar att han saknar mig. Ibland iaf och sedan när det verkligen gäller och man tänker logiskt så kanske han ändå vet att han inte vill nåt mer. Men fan att han inte kan tänka ett steg till innan han skriver något sånt till mig när han inte kan stå för det när jag ställer honom mot väggen. Jag blir så frustrerad. Klart det inte är lätt och hade man bara kunnat plocka ut alla de underbara delar vi haft ihop så hade han nog ingen av oss tvekat.
Återigen nya förväntningar etc. Hur ska jag kunna gå vidare om han håller på så här hela tiden. Jag blir liksom bara mer och mer fundersam kring om han kommer ändra sig med tiden och då blir det omöjligt för mig att glömma och gå vidare.
Fan det är ju inte som att jag skickar sms varje gång jag saknar honom. Fattar han inte hur jävligt det känns varje gång att läsa något sådant. Rus i hela kroppen, hjärtat som dunkar snabbare, ett hopp som tänds och tankar som försvinner iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar