Den där låten
Påminner om dig
Tårar
Ilska
Fan att du ska få segra över mig
Jag ska klara mitt liv utan dig
Om det är det du vill...
Elakt
Är dina försök att få mig att inte glömma dig
Då vill jag också plåga dig
Du ska fan inte få gå vidare om inte du låter mig göra det!
Minns du nätterna vi låg och sjöng kärleksballader i min säng med ljusen fladdrandes i mörkret?
Minns du vår nattliga promenad i somras då vi delade våra inre hemligheter?
Minns du första dagen i parken då vi träffades och något mot alla odds uppstod?
Minns du lyckan av att vara i varandras famn efter 6 veckor i sär?
Minns du sista gången du kysste mig och sa farväl?
Jag minns det. Många gånger allt för väl. Alla minnen som etsat sig fast.
Hur ska jag kunna glömma ditt leende och ögon som glittrar när du ser på mig.
Jag saknar det!
Jag saknar dig!
Jag saknar att ingen annan är som du!
Blä vad jag saknar min lilla gubbe! Snart har 2 mån gått.
Upp och ner hela tiden. Känner ändå att jag varit stark och tagit många steg framåt och gjort mycket som varit bra för mig själv etc. Men samtidigt är det där och gnager hela tiden hela tiden.
Sedan vet jag inte riktigt vad han pysslar med och det vet jag inte om han vet heller. I fredags morse när jag vaknade hade jag fått sms; "Förlåt... Jag vet att jag inte borde säga det, men ibland så saknar jag dig sjukt mycket"
Jag svarade "Varför säger du det då? Varför vill du jag ska veta? Det är nog det du måste fundera ut. För just nu säger det mig ingenting. Bara Du kan bestämma om och vad du ska/vill göra med den känslan. Klart jag blir lättad/glad av att veta att det är jobbigt för dig med. Att jag iom det har betytt mycket men jag tror inte det är därför du skriver så till mig. PS jag saknar dig med, men det vet du nog redan"
Fick svaret; "Jag antar att jag bara vill att du ska veta att du betytt mycket för mig. Och att jag hoppas att du har det bra..."
Svarade; "Det vet jag redan och om det var det du ville säga hade du väl skrivit det..."
Inget svar på det...
Så frustrerande. Med tanke på det samtal vi hade för 2 veckor sedan vid hans födelsedag när jag blev irriterad över att han skrev sötnos, puss och att han önskade att jag varit där när han vet vilka känslor jag har och bara gör mig förvirrad. Och uppenbarligen vet han ju att det han skriver är dumt när han ber om ursäkt för sig själv... Och han är bara dum om han tror att jag ska tro på att han skrev så för att visa att han bryr sig om mig. För som sagt då skulle väl han ha skrivit precis så att han tänker på mig och hoppas jag har det bra. Inte smsa mitt i natten och skriva att han saknar mig helt apropå.
Klart jag fattar att han saknar mig. Ibland iaf och sedan när det verkligen gäller och man tänker logiskt så kanske han ändå vet att han inte vill nåt mer. Men fan att han inte kan tänka ett steg till innan han skriver något sånt till mig när han inte kan stå för det när jag ställer honom mot väggen. Jag blir så frustrerad. Klart det inte är lätt och hade man bara kunnat plocka ut alla de underbara delar vi haft ihop så hade han nog ingen av oss tvekat.
Återigen nya förväntningar etc. Hur ska jag kunna gå vidare om han håller på så här hela tiden. Jag blir liksom bara mer och mer fundersam kring om han kommer ändra sig med tiden och då blir det omöjligt för mig att glömma och gå vidare.
Fan det är ju inte som att jag skickar sms varje gång jag saknar honom. Fattar han inte hur jävligt det känns varje gång att läsa något sådant. Rus i hela kroppen, hjärtat som dunkar snabbare, ett hopp som tänds och tankar som försvinner iväg.
Har egentligen inte så mycket att skriva.
Men klänningarna jag beställde i torsdags kom idag och båda var fina och satt bra. Den rosa var kanske lite mer cerise än jag tänkt mig, men det funkar bra ändå.
Helgen spenderades i Sthlm. Mycket trevligt och lyckat. Eftersom jag valde flyg så blev jag inte så drabbad av väderkaoset heller.
Riktigt härlig fylla på sittningen där i lördags. Öste i mig 8 fördrinkar och sedan hamnade jag bredvid en grymt skön tjej och vi sjöng, dansade och skränade sittningen igenom och tömde de andra bordens bag in boxar ;-) Sjukt kul hade vi ihop och triggade igång varandra och våra bordskamrater.
Skönt att komma hem hyfsat tidigt igår kväll med, men nu idag har jag trots 9 h sömn varit så sjukt trött. Sov 2 h när jag kom hem också. Inte kul. Känt mig så trött i flera månader. Och nu funderar jag faktiskt på att ringa vårdcentralen eller nåt. Känns inte normalt. Just nu är det så illa så jag vet inte hur jag ska orka plugga när jag kommer hem på eftermiddagarna. Knaprat lite vitamintabletter senaste dagarna. Vet inte om det hjälper.
Borde väl börja flyttpacka snart också. Det mesta ska väl ordnas på lördagen och på söndagen ska jag storstäda rummet. På måndag blir själva inflyttningen. Spännande! Men jobbigt när man är så här trött och tagen.
Usch nu känner jag mig som en extremt dålig människa. Har 500 kr kvar på kontot och så rear Bubbleroom ut världens sötaste klänning. Och jag som är svag för rosa. Vill ha!
Tänker wtf det är ju bara 150 kr + frakt. Fast det tar alltid emot att betala fraktavgift för bara ett plagg eftersom frakten alltid är den samma och så fanns det ju en jättefin randig tröja/tunika där också. Och jag som tänkte köpa en randig långärmad tröja ett tag.. Då är det ju nästan som att man måste/är värd den..
Fan vad mycket sjuka tankegångar det kan gå i huvudet alltså. Nu är beställningen lagd med 100 kr kvar på kontot och 120 i plånboken. Yey! Smart! En vecka till csn.
För klänningar är ju precis vad jag behöver med 1,5 vecka kvar till flytt och mängder av stora dyra inköp.
Pengar är papper som min kompis brukar säga. Hon är bäst att prata med när man gjort dyra inköp :P För hon är alltid värre själv. Som att hon köpte ett doftljus för 400 kr. He he då tycker jag en klänning och en tunika är mer värda för samma pris.
Sedan har jag alltid "det är synd om mig"-kortet att spela för mig själv. Att jag är dumpad singel och det är synd om mig och jag är värd att köpa vad fan jag vill för att trösta mig själv. Frågan är om det håller i längden :P Den som lever får se. Tur jag snart får fler garderober iaf :D
Fy satan vad bra det var igår alltså. Som man längtat. 5 år.
Försökte komma på när och hur det kom sig att jag började lyssna på dem, men kommer inte ihåg exakt. 6-8 år sedan skulle jag gissa på. Så jävla mycket minnen.
Svårt att inte tänka på det när man satt där på konserten och njöt.
Jag kopplar ofta dem till att åka snabbt med bil. Jag och mitt ex lyssnade ofta på dem i hans bil. Låtar med mycket energi på hög volym. Bilen vibrerar och man är ute på någon mindre typ 70-väg och bara ser landskapet flyga förbi. Energi och adrenalin både av musiken och farten. Living on the edge på något vis. Frihet.
Och sedan förra gången jag såg dem i Gbg. Oförglömligt. Dagen innan på U2-konsert med strålande solsken, men Metal Town ville bli en desto blötare historia. Vid 19-20-tiden kom vi dit och fick se apocalyptica och hammerfall innan om jag inte minns fel. Och det bara regnade och regnade. Vi var blöta intill underkläderna, men den som väntar på något gott. Vid 22 skulle de gå på och om jag inte minns fel var det lagom till dess det slutade regna.
Och jävlar vilken show det var då med. Vi stod iofs inte så nära, men man bara såg alla bomber och fyrverkerier. Helt jävla galet. Och vi som dagen innan varit hela uppslukade av U2:s konsert fick börja överväga om inte det här fan i mig var bättre.
Och ja det var nog lika magiskt igår. Nu vill jag bara se dem igen! Synd att Metal Town blivit så dyrt nu. 1500 när jag egentligen bara vill se Rammstein he he..
Tjejer och killar hanterar psykiskt måeende generellt olika tror jag. Alltså om man mår dåligt av ena eller andra orsaken.
Killar tycker nog mer generellt att det är lättare att dränka sina sorger i sprit. Över ett brustet hjärta eller vad det nu kan vara. Försöka glömma.
Tror tjejer har mer självdestruktiva beteenden. Eller sådana som ger dem bekräftelse och uppmärksamhet såsom självskadebeteende eller att man försöker döva sin smärta med en rebound. Får man inte sin kärlek från den man vill ha det känns det helt enkelt bättre att få bekräftelse av andra. Jag ser det mer som ett slags självdestruktivt beteende.
Man försöker träffa någon annan för bekräftelse. För man är aldrig ärligt ute efter ett nytt förhållande när känslorna är någon annanstans, men bara att få veta att någon annan kan vilja ha en får en att känna sig mindre värdelös.
Frågan är om det någonsin hjälpt i längden eller om det bara får en att sakna den andre ännu mer när man bara inser att ingen annan är lika bra...
Igår alla hjärtans dag. Alla singlars hathögtid och påminnelse om ens misslyckande...
Efter att ha kommit hem 8 på morgonen efter ett nattpass tillbringades förstås större delen av dagen i sängen. Sedan var det dags för audition.
Traggla låttext, snygga till sig, hitta rätt kläder etc. Känna hur adrenalinet börja pumpa i blodet. Jag som planerat att ta en shot innan för att bli lite mer avslappnad och få den där extra boosten. Troligtvis hade det inte behövts men jag svepte en absolut päron-shot i farten.
Väl på plats, byta skor, kolla looken. Snackade med min klasskamrat som precis vart inne före mig. Annat att tänka på. Bra. De ropar upp mitt namn och under applåder får man trippa fram till scenen. I publiken sitter 10-15 pers varav de flesta är okända ansikten. Rätt skönt ändå.
Sedan är det bara att köra. En bit in i låten märker jag att jag har en filmkamera på mig.. he he försöker ignorera det. Glömmer bort nån textrad vid två tillfällen, men blir trots allt inte så störd av det utan kör på.
Väldigt gemytlig och trevlig stämning i lokalen. Mot slutet av sången börjar juryn klappa med. Härligt. Får en del applåder sedan. River av en vers och refräng på let me entertain you också innan jag får lämna scenen.
Shit vilken lättnad att få cykla hem sedan. Lite i min egen värld cyklar jag lite för snabbt eller okontrollerat så jag får sladd på cykeln och håller på att cykla omkull, men kommer först emot en buske och lyckas på ett mirakulöst sett att inte trilla. Ytterligare adrenalinkick.
Känner att jag gjort veckans prestation och nöjd med det jag åstadkommit. Sedan får vi se vart det räcker. Jag har inte så höga förväntningar. Besked om 2 veckor. Firar med finkött och pommes. Film på kvällen med grannen. Mys.
Sakta men säkert har jag försökt plocka honom ur mitt hjärta.
Nej jag kunde inte komma hem och bara packa ner allt i en låda för att slippa se det. Det skulle bli en alltför stor förändring.
Efter några dagar kände jag mig tvungen att iaf byta ut bakgrunden på mobilen. Alltför plågsamt. Trodde det skulle hjälpa, men istället blir man ständigt påmind om att han inte längre är där som han varit det senaste halvåret...
Någon vecka eller två senare fick bakgrundsbilden på datorn också ryka. Något man såg alltför ofta och gjorde att man inte ville stänga av datorn och stänga ner fönster... Inte lika stor påverkan av den förändringen dock.
Sista yttre minnet om hans existens har fortsatt stå i bokhyllan.. Vårt söta foto från kärlekstunneln i somras som jag hade med mig till min månad i norge och som betytt massor för mig. Påminelsen om att det faktiskt var på riktigt...då iaf.
Men nu kände jag att det var dags att plocka ner även det för att flytten ändå närmar sig om 2 veckor och jag inte vill behöva få frågor kring det eller känna mig alltför patetisk när mina vänner kommer hit...
Långsam rensning av det yttre. Nu finns bara alla inre minnen och små saker som påminner om honom. Tandborsten...nallen...och tusen andra saker.
Synd att det inte är lika lätt att bara slänga ner dem i en byrålåda och glömma...
Usch nu gjorde det sådär ont i bröstet igen. Saknad.
Vill inte att det ska vara så här. Saknar.
Vill ha allt det underbara tillbaka. Känner mig inte hel utan dig.
Ja livet fortgår, men ingenting är det samma.
Varje minut, varje andetag längtar min kropp och själ efter dig.
Saknar din röst, ditt leende, din omfamning. Saknar allt som gjorde dig speciell, allt som gör att jag fortfarande älskar dig.
Saknar din omtanke, din kärlek och hur mycket du älskade mig.
För du älskade, men jag älskar fortfarande. Det är det som skiljer oss åt.
Saknar Dig i mitt liv. Mitt hjärta blöder.
Varför kunde inte jag få vara lika speciell för dig som du är för mig? Hur klarar du att leva utan mig?
Älskade älskling! Livet är inte det samma utan dig!
Resten av veckan har väl ändå varit bättre iaf. I fredags var jag och kollade på soffor i tre olika möbelaffärer och hittade en trevlig affär där de själva tillverkar sina soffor så jag kan få den precis som jag vill ha den måttbeställd utan att det blir dyrare än konkurenterna.
På kvällen blev det tjejkväll där först bitterfittornas riksförbund hade styrelsemöte ha ha. Shit vilka diskussioner vi hade. Man borde spelat in och sänt på tv så att andra kunde roa sig åt oss :P Efter det snickrade vi ihop lite hemgjord pizza med parmaskinka, salami, ruccola, soltorkade tomater mm. Smarrigt värre! Avslutade kvällen med att inviga mitt senaste tv-spel som jag fick i julklapp. Sjukt kul!
I lördags fick jag inviga en av mina nya klänningar och kände mig sjukt het! Rakade benen för första gången på typ en månad eller nåt ha ha och vaxade mig tom. Vet inte riktigt om jag ska ta det som ett sundhetstecken eller ej. Normalt sätt borde man tänka att det är bra att man tänker på sitt utseende och kanske tom öppnar för möjligheten att nån annan ska se ens ohåriga kroppsdelar, samtidigt som jag är rädd att det är ett destruktivt tecken. Att man bara dövar smärtan med sex som ändå inte ger någonting i längden. "Spelet" hade fel när det gällde att man skulle ligga med 10 pers för att komma över någon. Ja inte för att jag gjort det nu, men har testat tidigare ha ha.
Nåja något raggande blev det ju inte direkt. Hamnade först på en pub för att smida planer för resten av kvällen och sedan blev det ett uteställe där de tyvärr spelade alltför alternativ musik för min smak just den kvällen och folket var därefter också. Kände mig rätt malplacerad bland alla alternativa människor som lyssnade på blip blop musik. Kände inte igen en enda låt de spelade.. Och då dog liksom lite partylusten också, men det var ändå en trevlig kväll.
Efter att ha kommit hem 3 var jag inget vidare pigg på att gå upp 8 som jag tänkt mig. Lyckades iaf masa mig upp 8.30 och väcka min granne för att sedan bege oss ner på stan för att köa... Tänkte att det skulle ta några timmar. Efter 6 h ute i kylan var man rätt trött men äntligen glad för att vara framme i kön. Kom inte hem förrän 18 på kvällen, men det var lätt värt det. Fick biljett till årets största fest och har ansökt om att vara aktiv.
Nu tror jag att vissa av er tycker jag pratar i tungor, men eftersom jag helst vill vara anonym så gott det går är det svårt att säga för mycket att avslöja än mer om vart jag bor etc, vilket ni säkert iofs redan listat ut :P
Galen nog har jag iaf sökt om att stå på scen på det här spektaklet och ska på audition på söndag. Kände bara att jag längtar så mycket efter att stå på scen och jag vill iaf chansa. Får 5 min att göra vad jag vill på. I värsta fall kommer jag göra bort mig, men då har jag iaf försökt. Tror jag överraskar ganska många kursare och kompisar genom det här som inte sett mig utspökad, stående på scen eller bjuda på mig själv på det viset.
Det här ska bli året där jag tar revansch på mig själv och lever ut till fullo. Ny lägenhet, frisyr och ett försök till att bli stjärna. Det här med singellivet ska fan inte få ta mig! Han ska fan i mig få veta vad han går miste om! Jag kan vara mer än mitt lugna, ordentliga, planerade jag. Ibland kan jag överraska och få flippa lite jag med.
Onsdagen ledde tyvärr till ett smärre sammanbrott. Bestämde mig på kvällen för att till slut smsa honom och vad. Försökte köra på lite casual stil, nästan lite för opersonligt kanske. "grattis gubben! Hoppas du haft en bra dag och får en kul kväll! Kramar"
18.30 kom svaret "Hej sötnos! Shit. Du skulle varit här! Hoppas du har en bra kväll. Pussar"
Argh vad förbannad jag blev! Kanske låter konstigt att bli förbannad, men jag tyckte bara det var så elakt och ohänsynsfullt att skriva något sådant när man vet att den andre personen fortf har känslor och griper i vartenda halmstrå som pekar på ett mirakel...
Jag vill inte att han ska skriva sötnos, pussar och att han önskade att jag var där om han verkligen inte kunde stå för det och dess konsekvenser.
Sedan under kvällen vet jag inte vad som hände, och om det egentligen hade med resten att göra men började storgråta och mådde skit. Pratade med vår gemensamme vän när det hände och sedan blev han så orolig så han började smsa mina andra vänner att de skulle höra av sig till mig. Själv gick jag iväg och grät ut hos min granne som kunde trösta lite och sedan kastade vi snöboll en halvtimme och det är precis sånt där man behöver då. Saker som gör att man glömmer för en liten stund.
Min granne frågade bara varför jag grät och jag kunde knappt svara på det. Samtidigt som det var så skönt för att senast jag fick gråta ut likadant var en månad tidigare när det precis tagit slut och sedan har jag mer stängt känslorna inne.
Bestämde mig sedan för att trots allt svara honom sedan att jag tyckte det var respektlöst av honom att skriva som han gjorde och att jag inte kunde ta det. Att jag ändå inte trodde han menade något illa, men att jag hoppades att han i framtiden skulle tänka sig för vad han egentligen skrev till mig.
Fick inget svar så dagen efter kunde jag inte hålla fingrarna i styr utan skrev på msn och bad lite om ursäkt för att jag skickat ett argt sms på hans födelsedag. Men det var ändå lugnt och han förstod hur jag menade och sa typ att han ändå tänker mycket på mig och sådär. Och jag sa att han gärna får tänka på och sakna mig men så länge han inte vill samma saker som mig orkar jag inte höra det.
Idag har jag tänkt lite, vilket resulterar i nedanstående.
Man kan inte styra andras känslor och man kan inte bli arg för att den andre vill göra slut. Det i sig måste man acceptera och det har jag heller inget problem med.
Det som känns så jobbigt just nu är osäkerheten. Dels kring vad han egentligen kände för mig. Varför kunde han inte öppna sig för mig. Var det någonsin på riktigt för honom? Jag känner mig på någotvis lurad för att jag har så svårt att få ihop alla pusselbitar. Allt han sa var det äkta? Jag vet att han åtminstone var galet kär och förälskad i mig, men vart tog det slut? Och varför? Finns det någonting jag inte vet?
Och hur kunde jag missa det? Är jag blind för att läsa av andra människor? Det stör mitt självförtroende och tillit till mig själv då jag i framtiden kommer ha ett yrke där det är viktigt att kunna läsa människor. Detta får mig att tvivla på mig själv och det är jobbigt. När det nu inte heller är första gången.
Har bara så svårt för att sluta grubbla och önskar jag kunde få ihop hela bilden. Blir så besviken på mig själv för detta jävla ältandet. Förlåt mina läsare.
Imorgon fyller darlingen år och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska messa honom och vad jag isf ska skriva. Får se hur det blir.
Måste bara skriva att jag tror jag ska klippa mig oftare he he. För jag har nog aldrig fått så mycket komplimanger på så kort tid. Folk i klassen som kommer fram på rasterna, folk som skrivit på facebook osv :P
Score! Det är underbart att känna sig fabulous!
Med tanke på mitt förra inlägg så tänkte jag skriva lite om det här med svartsjuka. Jag tycker det är lite spännnde och har tänkt en del på det idag.
Min egen relation till det är att jag upplever att det blivit betydligt bättre med åren. Man mognar tänker jag. Men kanske har det mer med självförtroende att göra. Eller en kombination.
Eller så har det bara blivit helt naturligt eftersom mina två senaste pojkvänner båda två har varit av den charmiga typen som jag vet att många tjejer är efter. Dessutom båda distansförhållanden. Man får helt enkelt bara lita på den andre för annars skulle man gå sönder. Och nej jag har sällan varit orolig alls för att jag vet att han älskar mig och det gör mig lugn.
Som mitt ex som tidigare vart tillsammans med modeller och som mer eller mindre haft svårt att änns kunna ha några tjejkompisar eftersom alla blir kära i honom ha ha. Och hans killkompisar vill ha med honom ut som tjejmagnet för att änns få möjlighet att snacka med de snygga tjejerna :P Klart som fan att lilla jag kan bli osäker, men när jag vet att han älskar mig och jag är den han vill ha så är det bara lugnt.
Och nu när jag träffade darlingen och varit singel i 2,5 år hade jag nog inte en tanke på det där och hur jag kan uppfattas av honom osv. Vilket ställde till en del besvär för oss emellanåt. Där jag dels tycker han överreagerade, men samtidigt känner en viss skuld för att jag betedde mig klantigt och i efterhand kan förstå att jag sårade honom.
För jag har två killkompisar som jag har ett speciellt förhållande med och det har blivit att vi typ hälsat på varandra i tid och otid med att klämma varandra på rumpan. Vet nån gång när jag vart nere på ica och helt plötsligt känner jag hur någon trycker sig mot mig bakifrån och vänder mig om och gissa vem som står där, jo en av killarna förstås ha ha. Detta är liksom bara en rolig grej och jag känner inget mer för dem eller så.
Problemet var då när jag och darlingen var ute och dansade en kväll och en av de här killarna kom fram och vi dansade och han tog mig på rumpan och jag reagerade inte över det eftersom det bara är något vi gör. Hade det varit någon annan kille så klart jag hade reagerat. Men då vart ju darlingen fly förbannad och när jag försökte förklara situationen ville han inte lyssna och jag bad om ursäkt osv och han blev jätteupprörd över att jag inte sagt ifrån och tänkte minsann också börja klämma tjejer på rumpan nu... ahh! Och har han då lite alkohol i kroppen är han ju helt jävla omöjlig och börjar prata om att göra slut och sådana grejer..
Nej det är inte lätt att leva med en sådan människa som har sina utspel och så fort något blir jobbigt eller problem vill dra sig ur det hela genom att göra slut och överreagerar till förbannelse. Och efter man pratat ut så var ju allt som vanligt igen. Nej jag blev förbannad på honom med för att han inte litar på mig. Att andra killar stöter på mig etc kan han aldrig förhindra, men då ska han ändå veta att vi är två om det hela och att det inte blir något så länge jag säger ifrån och det ska han veta att jag gör.
Svartsjuka skapar en jävla massa problem helt enkelt och jag är så glad att jag kommit förbi det. Hoppas jag ska hitta någon som kommit lite längre och inte ska pinka revir hela tiden. Jo det är väl klart han får bry sig till en viss gräns, men det skall inte behöva bli jobbigt.
Ok här är de få sakerna/fördelarna jag hittills kommit på med att vara singel.
- Jag kan fullfölja min pakt med min kompis att vi ska ha sex innan vi är klara med vår utbildning. Tjoho!
- Jag får mer tid för mina vänner och behöver inte känna att jag missar massa saker för att jag är med honom på helgerna.
- Jag tjänar in 500-1000 kr i månaden på resor som jag skulle betalt för att åka till honom.
- Jag kan dansa med mina killkompisar utan att ha en förbannad svartsjuk pojkvän efter mig.
- Jag får mer tid för mina studier på kvällar och helger.
- Jag slipper tjata på honom att sluta snusa.
- Jag slipper bli orolig och må dåligt när han inte hör av sig eller är sur på mig.
Nu har jag börjat samla på mig en jäkla massa tankar till olika inlägg som jag sedan inte lyckats få ner på papper/bloggen :P Ska försöka ta mig lite tid nu.
Börjar med att berätta lite om senaste veckan. Har vart väldigt lugnt på praktiken, men gått med en väldigt trevlig handledare.
I tisdags va jag och the girls på ikea. Jag fick spana in allt jag redan sett i katalogen i verkligheten, men valde att bara köpa två kastruller för att klara första veckan i lägh. Vill inte köpa på mig massa bara för att behöva släpa ner det sedan. Trevligt var det iaf. Ikeas köttbullar för 16 kr :D Såg sjukt snygga tavlor på Ilva också som jag blev lite förälskad i.
I onsdags kände jag mig på topp och försökte tänka massa positiva tankar och gick och klurade på ett inlägg kring fördelar med att vara singel.. Och ja det kommer... För att toppa my awesomeness så klippte jag mig på onsdagkvällen. Hade bestämt mig för förnyelse sedan ett tag, men ville behålla mina längder och hitta på något där fram eftersom vi ändå har uppsatt hår på praktiken varje dag. Så det blev nån slags sned lugg. Jag som inte haft lugg sedan jag var 8 år he he..
Har rykt en jävla massa pengar i veckan också, ikea 400, klipp 300, hårstylingprodukter 200, ny liten plattång 150 kr och sedan köpte jag ju kläder för 1500 igår.. Aj aj sa plånboken.. Men skit samma. Pengar är papper som min käre vän brukar säga. Hon är den ultimata att prata med när man precis shoppat upp massa eftersom hon alltid är värre :D
Så mår jag bättre då? Jag vete fan. Tycker sista veckan vart skit. För mycket tid att tänka och för lite att göra. Veckan innan va jag så uppe i lägenheten och nu har det lite lagt sig. Jag har skaffat ny lägenhet, klippt mig och shoppat loss för att må bättre, känna mig fin och ha saker att göra... Men vet inte om det hjälper. Tänker fortf på honom hela tiden. Och på fel saker. För mycket på det som varit och allt som är bra med honom osv. Inte så konstruktivt. Känns som jag inte kommer någonstans.
Livet är inte lika roligt och meningsfullt längre och man blir bara ständigt påmind när alla andra flyttar ihop, förlovar sig etc och man själv är på ruta 0 eller snarare minus eftersom jag har svårt att se mig själv med någon annan på ett bra tag. För jag vill bara ha honom och vore det så lätt att hitta någon jag verkligen tyckte om så mycket hade jag ju inte varit singel i 2,5 år innan dess heller. Jag blir tokig. Jag är verkligen värdelös på att vara singel. Jag vill ha någon att dela mitt liv med och skämma bort.... Jag får väl sitta här och ruttna så kanske någon hittar mig efter 2,5 år...
