Tidsförlopp

Många inlägg senaste dagarna, men delvis ganska osammanhängande så jag förstår om det inte varit så lätt att kunna hänga med.

Jag skrev ju innan och efter jag var hos honom 7-9e Oktober. Så ni vet hur den helgen var.
Vi bestämde ju redan då för att ses redan helgen efter och så vitt jag minns var det nog tom på hans initiativ (det är sånt här man försöker komma ihåg i efterhand när man funderar på var saker gick snett).

Under de 4 dagarna som vi inte träffades var läget ganska svalt. Från båda håll skulle jag nog säga. Vi som vanligtvis smsa och snacka på msn hur mycket som helst var ganska tysta. En del sms blev det förstås, men mest om huruvida man sovit gott och vad man ätit för mat. Jag tyckte iaf att det kändes lite stelt och på kvällarna ville han hellre göra annat än att prata med mig på msn. Vilket förstås är absolut tillåtet, men ändå konstigt när man vant sig vid att vi lätt kunde snacka 5 h/kväll om allt och inget.
Jag tänkte nog att det här mest berodde på att vi umgåtts så tight under helgen och hoppades det skulle kännas bra när han kom hit. Valde att inte ta så mycket initiativ utan se om han hörde av sig etc.

På torsdag em den 13e frågade jag om han visste hur han tänkt åka hit och vilken tid han kom. Fick svar att han inte visste varpå jag frågade, "men du tänker väl komma iaf?" Men det visste han inte heller. Han berättade att det känts bra i början av veckan, men att sedan dagen innan börjat tvivla och känt sig opepp på att komma. Jag frågade om något speciellt hänt eller vad som förändrats. Fick inte så mycket till svar.
Vet inte om det var min övertalning som gjorde att han faktiskt kom hit, men jag var ganska angelägen om att tala om att om vi inte träffades den helgen vi tänkt skulle vi nog inte kunna träffas på nästan en månad eftersom vi båda hade andra saker planerade de kommande helgerna. Och jag tyckte att vi inte skulle slänga bort det här nu när vi hade så bra förutsättningar och gilla varandra som personer och attraktionen fanns där etc. Då på torsdagkvällen kunde han inte ge mig något svar utan bad om betänketid till dagen efter...

Fredagen sniglade sig fram och jag tyckte allt kändes hopplöst och var ledsen. Stannade hemma från skolan den dagen. Vi hade ändå inget som var speciellt viktigt och hade ingen motivation att ta mig ur sängen. På em hörde han till slut av sig iaf och berättade att han tänkt komma. Kändes skönt, men jag var fortf nervös. Ffa för att han skulle vara reserverad och tillbakadragen och för att jag skulle vara för på etc, samtidigt som jag ville visa honom till 100% var jag stod så att han iaf inte skulle behöva vara osäker på var han hade mig.
Efter SJs traditionella förseningar var han så här strax före 22. Han höll om mig och allt kändes som förut och vi föll in i förra helgens beteende som om inget hade hänt.

Fredagkvällen hade jag förberett lite gott hemma hos mig som vi åt tillsammans med ett glas vin. Båda var supertrötta och vi gick och la oss, men sedan slutade ändå med sex och det var definitivt vårt bästa so far. Wow! Märkte att min säng flyttats 30 cm efteråt =P

På lördagen var vi nere på stan och jag visade honom runt lite. Tog en fika och var förbi systemet. Jag försökte styra upp en liten fest på kvällen, men nästan alla var tyvärr bortresta. Vi såg fotboll tillsammans under em och han lagade god mat åt oss. På kvällen blev det "fest" vilket innebar vi två och två kompisar till mig =P Blev en del öl, vin, drinkar etc och vi hade väldigt trevligt, men vi kom aldrig vidare ut men vad gjorde det när man har varandra =) Lite fyllesex i soffan när de andra gått hem.

På söndagen tog jag med honom på brunch vilket var helt ok, men inte riktigt lika bra som den varit innan så jag blev lite besviken över att den inte kunde leva upp till de förväntningar jag stakat ut. Efteråt tog vi bussen ut till ett skogsområde och promenerade i solen. Mysigt. På kvällen bjöd vi en av mina bästa kompisar på middag så jag fick introducera honom =P Trevligt det med. Kvällen avslutades med film bara vi två.

Måndag fm var jag tvungen att vara i skolan så han fick sovmorgon =) Han kom in till Malmö vid lunch och bjöd mig på god asiatisk buffé. Därefter promenad i västra hamnen och han visade mig runt olika ställen eftersom han bott i Malmö innan. Åkte till entré och hade först tänkt shoppa och sedan bowla, men vi blev så sega så vi åkte hem och sov ihop i soffan några timmar. Därefter gjorde vi tacos och spelade tv-spel =)
Under måndagen var han lite tillbakadragen och inte lika puss- och kramsugen, men när vi låg i soffan på kvällen bad han om ursäkt för det och att han helt enkelt bara inte varit på humör, men att jag inte behövde oroa mig så det kändes skönt. Med tanke på hur extremt mysig jag är kan jag förstå om man blir trött på sånt efter att ha umgåtts så intensivt en hel helg.

Tisdag fm skulle han åka hem och jag hade sett till att vara ledig från skolan under fm. Vi vaknade och han hoppade snabbt in i duschen utan att visa mig något större intresse (lite besviken blir man ju om man ligger snygg och naken bredvid utan att få någon uppmärksamhet). Åt frukost och jag tyckte vi kunde kramas lite innan vi var tvungna att gå men då var han totalt off och bara satt på sängen och stirrade i väggen typ. Det kändes som att han samlade kraft för att säga något och jag satte mig på golvet nedanför honom och försökte möta hans blick och frågade vad som var fel och om det var något han ville säga. Fick inget svar alls..
Åkte till stationen och jag fick en hård kram och en snabb puss på munnen innan han åkte. Det kändes bara så fel och inte alls det slutet på helgen jag väntat mig eller hoppats på.

Kände mig helt stum och hjälplös. Vad fan skulle jag säga och göra?! Försökte prata via sms och msn den kvällen och förstod att nu behövde jag faktiskt vara orolig och att han börjat tvivla igen. Som jag förstått tidigare så hade detta varit problem även tidigare när han dejtat andra att han snabbt tappar intresse. Jag frågade om det även varit problem i förhållande, vilket det framkom att så också var fallet. Kände mig så fruktansvärt besviken och på något sätt förd bakom ljuset. En sak att man tvivlar innan man bestämt sig för vad man vill, men skulle detta beteende fortsätta även om vi blev tillsammans? Sa till honom att jag inte visste vad jag skulle göra, men om det skulle forts så här skulle jag inte klara av det i längden att inte veta var jag har honom och hela tiden vara orolig. En känsla av att han bara ville ha mig på halvtid.
Delvis var det just de här sista sakerna jag sa som till slut fick honom att ta sitt beslut. Så på ett sätt ångrar jag att det var mina egna ord som blev dödsstöten, men å andra sidan stod jag för dem till 100%.

I torsdags (två dagar efter) em ringde han mig och sa att han tänkt och tänkt och kommit fram till att det inte var någon bra idé att ses mer. Att han inte ville såra varken mig eller sig själv. Att han verka ha något slags problem att känna 100% för någon. Att jag inte gjort något fel och iaf enligt pappret stämde in på det han ville ha, men han kunde förstå varför han inte kände mer.
Blev både ledsen och chockad. Helgen som jag hade upplevt som underbar där han hade fått mig slappna av och jag trodde det var på riktigt mellan. Tvivlen jag tidigare hade känt var för mig definitivt borta och han hade inte förrän precis mot slutet visat några tecken till tvekan.

Hur fan tänkte han när han för en vecka sedan höll mig på halster och nu gjorde om precis samma sak? Att växla från 0-100 fram och tillbaka. Om han tvekade under helgen så hade han definitivt inte gett mig några tecken på det. Kanske skulle hållit tillbaka lite då och inte gett mig förväntningar som han inte kunde infria. Arg blev jag.

Nu har jag förstått att han aldrig känt hundra för någon ens i sina tidigare förhållanden så han verkar ju ha sina issues han med. Han hävdar att det kanske beror på att han inte träffat rätt person. Jag vet inte. Som någon sa var det kanske bra att jag blev av med honom nu innan jag blev insyltad desto mer i någon som definitivt verkar ha emotionella problem.
Tyckte bara vi hade så fint ihop och jag hade hoppats att han skulle tycka våra bra stunder var värda att kämpa för. Dvs om han trodde att felet låg hos honom och inte att just vi två inte var rätt. Då hade han haft någon som han kunde lita på och som tog honom för den han är och man hade kunnat jobba på det tillsammans.
Nu lär vi aldrig få veta. Hoppas jag gjort saker lite mer klarare nu.