Efter vad som hände i fredags har vi haft svårt att slita oss från varandra igen. Allt tillbaka till det normala fast vi sagt att vi skulle avsluta det i torsdags... Även om han haft sällskap hela helgen har vi tagit våra chanser att ses bara för en liten stund för att stjäla några kyssar.
Jag vet inte om jag är en jävligt dålig person som utnyttjar att han har svårt att lämna mig för att jag behöver bekräftelsen och någon som bryr sig om mig. Jag har alltid varit öppen mot honom att det inte finns fler känslor från min sida, vilket ibland sårat honom även om han säger att han inte känner mer, iaf inte längre....Han säger att det får honom att känna sig om att han kunde vara vem som helst bara han bodde här nära.
Men jag vet inte. Självklart är han inte vem som helst. Jag tycker om honom på nåt sätt. Men nej det är nog inte kärlek. Det pirrar inte. Men jag tycker om det vi har. Fast nu i helgen har vi verkligen haft så mysigt och jag har faktiskt saknat honom och bara velat att han skulle komma hit och krypa ner med mig. Vi har ju bara sovit ihop några ggr innan.
För första gången på de här 3,5 månaderna som vi hållt på så här har jag börjat ifrågasätta mig själv och vad jag verkligen vill.. Jävligt korkat! Har dock bestämt att det får forts som det är. Ingen mening att utreda det mer. Terminen är slut. Vi kommer inte ses på hela sommaren och han bor bara i 2a hand så han kommer inte vara kvar till hösten och förhoppningsvis kommer han in på programmet han sökt och flyttar. Oavsett vad jag känner så vet jag att jag aldrig skulle kunna göra honom lycklig och jag hoppas att han träffar någon som verkligen känner det samma för honom.
Jag är ändå glad för det vi haft. Det har betytt mycket för mig för att inte gå under den här våren. Både det fysiska att ha någon där, men också någon att snacka med. Han har verkligen lyssnat på mig och varit en bra vän. Och jag vet att jag betytt mycket för honom med, vilket han verkligen påpekat för mig. Han har haft flera dåliga erfarenheter av sex mm sedan tidigare och han säger att med mig har han insett hur det bör vara och hur det kan vara och jag är verkligen glad att jag varit en positiv upplevelse som han kan ta med sig i livet. Det är ju trots allt det som är mitt kall i livet, att få folk att må bättre.
I slutändan hoppas jag även att jag lyckas få mig själv att må bättre, men det är en annan historia som definitivt är mer komplicerat och långdragen, men jag har inte gett upp än iaf.
