Ha ha ha!! Hysteriskt roligt!

http://www.thedailyshow.com/watch/tue-april-21-2009/the-stockholm-syndrome-pt--1

http://www.thedailyshow.com/watch/wed-april-22-2009/the-stockholm-syndrome-pt--2

Helvetes jävla klantarsel!!

Fan!!! När biljetterna till Rammsteins konsert i Köpenhamn släpptes i somras missade jag det eftersom jag var utomlands. Suttit nu flera månader och väntat på att det som det står på hemsidan skulle komma fler konserter i Skandinavien nästa år..

Men missar det fan nu igen och av en slump ser jag att de bokat Malmö och Sthlm i Februari. Men biljetterna är redan släppta och förstås slutsålda i Sthlm. I Malmö fanns bara kassa sittplats för 600 kr/st alt kan man köpa ståplats på t.ex. biljett.nu för 1500 kr!! Helt jävla hysteriskt!

Så blev nu ett panikinköp av de där sittplatsbiljetterna iaf. 1200 för 2 st. Hoppas darlingen vill/kan gå med mig annars får jag väl sälja den andra biljetten om ingen annan vill gå med.

Fan har väntat på detta 4 år nu sedan jag såg Rammstein på Metaltown i Göteborg 2005. Det är bland det häftigaste jag sett i konsertväg och då har jag ändå sett U2, Metallica, Robbie Williams och Slipknot.. Jävlar vad förbannad jag är nu! Mitt klantarsel liksom....

Äntligen bondage-set på väg =D

Saknar redan älsklingen, men ska ju dit på söndag igen :D Och stanna 4 dagar. 4 nätter ihop. Underbart! Älskar att sova med honom. Ska se till att bli massa mys. Laga god mat. Köpte skumbad i helgen. Får testa det nästa veckan kanske. Höstmys i stora mängder.

Sedan så hoppas vi att vårt bondageset som vi beställde för flera veckor sedan äntligen ska komma i veckan. Det vore kul att testa lite :D Sitter varje dag och dregglar över min bakgrundsbild på mobilen med en bunden, naken och underbart sexig pojkvän.

Ska se till att packa ner något sexigt. Korsetten ligger redan hos darlingen, men glömde mina högklackade sist. Vet ju hur mycket han tycker om dem ;-)

Därför vet jag att jag älskar honom

Sitter fortfarande med ett leende på läpparna efter helgen. Så underbart! Bara att sova ihop betyder så mycket. I fredags somnade jag i skeden med honom bakom mig och vaknade inte förrän senare på natten och han låg kvar där och höll om mig. 

Normalt sett brukar det vara så att vi gosar ihop oss när vi ska sova för det är så mysigt att vara nära varandra. Men det brukar alltid sluta med att efter typ en kvart håller man på att svettas ihjäl och så lägger vi oss i var sin ända i sängen istället. Lagom oromantiskt, men så kan man somna iaf. Det kanske beror på att det börjar bli höst och inte lika varmt.

Kärlek alltså. Kan inte vara bättre. Vi bara klaffar på alla plan liksom. Sexuellt, hur vi tänker om framtiden t.ex. hur vi vill bo, var vi vill bo, barn osv osv. Det är skönt. Klart det är långt kvar som fan till dess, men det är ändå viktigt att veta att man har samma tankar. Klart det finns olikheter med, men annars har man ju inget att prata om :P

Vid det här laget börjar man lära känna varandras egenheter och skavanker också. Känns som det är då man vet att man älskar någon när man tycker om just de där sakerna eller trots dem vill vara tillsammans:P När jag inte får sova med älsklingen saknar jag hans snarkningar liksom. Inte för att jag tycker om snarkningar i sig, men det påminner ju om honom. Och när han berättar varför han tycker om mig och han radar upp alla mina konstiga egenskaper som gör mig till mig känner jag mig så lycklig. Jag känner att han ser mig och älskar mig för den jag är, precis alla de där sidorna som jag vill att han ska tycka om.

Underbart helgbus (varning sex)

Kom precis hem från en perfekt helg hos darlingen. Längtar redan tillbaka såklart, men genom ett mindre mirakel har jag lyckats få en veckas praktik hos honom nästa vecka :D Så åker dit igen redan på söndag.

Underbar och mysig helg med god mat, massa mys, skogspromenad, bio mm. Underbart att bara få sova ihop två nätter. Vi är som nykära när vi är tillsammans. Helt underbart, men rätt odrägtligt för omgivningen skulle jag gissa på. Haft massa härligt sex också såklart.

Igår kväll drog jag på mig korsetten och svarta stay ups när darlingen borstade tänderna ;-) Tihi glad överaskning för honom när han öppnade dörren :P Retade honom länge och väl, band fast hans händer och täckte för ögonen så han inte skulle se vad jag gjorde med honom ;-) Vilket var mycket uppskattat :P Tog lite kort på honom när han låg där naken, hjälplös och sexig. Mums. Min nya bakgrundsbild på mobilen he he... Får ett busigt leeende på läpparna varje gång jag tar fram mobilen nu :P

Efter 2 h avslutades det hela med att jag tog fram en liten vibrator, smorde in den och tryckte in den där bak på mig själv samtidigt som jag red honom.. Mmmm det var helt underbart och så sjukt upphetsande tyckte vi ju båda två. Bland det bästa sex vi haft. Blir bara bättre och bättre. Älskar verkligen sexet med min darling. Men vi väntar fortf på leverans av vårt bondagekit. Hoppas det hinner komma innan jag ska tillbaka om en vecka tihi. Då blir det mer bus.

Hjälp mig döpa nalle

Fick en fin nalle av älsklingen i somras som han vann åt mig. Den är rosa och fluffig och med hans parfym på. Får ligga och krama och sniffa på den alla nätter han inte är här eftersom vi bara träffas varannan helg. Har blivit min mysiga sovkamrat de senaste veckorna. Vaknar upp på natten och inser vad man håller i famnen..

Till mitt problem. Jag tycker han borde ha ett namn. Just nu kallas han nämligen bara för nallen. När jag var liten hette alla gosedjur något med -is på slutet typ sälis, björnis osv he he så det går bort. Tänkte det skulle va något som påminde om honom så nu funderar jag lite på Valle (efter valborg när vi träffades). Nallen Valle låter väl rätt fint?

Nej jag är förhoppningsvis inte så galen som jag låter och ja jag är 23 även om man inte alla ggr kan tro det :P

Alla förslag är välkomna! Om inte annat får jag mig ett gott skratt iaf :D

Matchning av sexuella preferenser

Jag funderade lite på det här med sexuella preferenser. Vi är ju alla olika, och tur är väl det. Men en sådan sak som dominans t.ex. Nu menar jag inte alls på några extrema nivåer, men de flesta har nog någon slags relation till det i sängen.

Jag själv är väl snarare den dominanta än den som blir dominerad, men visst det kan vara spännande att bli bunden eller lite fasthållen och sådär, men gillar inte alls att bli dragen i håret eller få strypgrepp eller sådana saker. Då blir jag nog mer frustrerar/irriterad än tänd. Medan jag vet att min tjejkompis är precis tvärtom och mer än gärna har den typen av kille i sängen.

Så till mina funderingar. Är det inte konstigt att man inte oftare drar hem folk som är fel? Jag har ändå haft en del one night stands och liknande de senaste åren, men det är väldigt sällan som det har blivit fel, iaf i detta avseendet ;-)

Undrar om det isf beror på att det just är ett one night stand och man inte riktigt vågar leva ut sin sexualitet fullt ut och att man då är mer återhållsam och lyhörd innan man testar saker. Eller beror det på att man redan på personlighetsnivå kan avgöra hur en person är i sängen?

Generellt sett brukar det nämligen vara jag som tar initiativ med killen även på krogen eller vart man nu befinner sig. Och de killarna generellt sett kanske inte är lika dominanta i sängen heller då? Eller anpasser de sig för att de är med mig? Har nämligen svårt att se flertal av dessa killar i den mer dominanta rollen..

Lite spännande tanke kanske.. Har ni samma erfarenheter? Eller är det bara jag som har tur?

Jag har en bra magkänsla om oss

Ångest resten av veckan efter vårt bråk i tisdags. Även om saker löst sig känns det som att man inte kläcker ur sig hur som helst att man inte tyckt det varit bra/som vanligt mellan oss den senaste månaden. Funderat som fan sedan. Det kändes som det dödade lite inom mig. När skulle detta komma tillbaka igen? Invaggade han mig bara i en falsk trygghet nu när vi pratat och det kändes bra igen?

Inte smsat mig en enda gång sedan bråket däremot ringde han mig på fyllan i onsdagskväll vilket jag ändå tog som ett tecken att han inte glömt av mig iaf. Igår skickade jag ett ganska långt sms på fm där jag skrev att jag va så glad att han hade det bra i Jönköping nu och att det är viktigt för vårt förhållande att båda har det bra på sitt håll, att det är jobbigt att vara ifrån varandra, men att man ändå får ta tillvara på den tid man får ihop och att man inte vill leva helt skillda liv osv. Men att jag ändå kände att det var rätt med honom och att han gör mig så lycklig.  Fick inget svar på hela dan.

Ringde efter skolan och när vi snackar är allt som vanligt, vilket ju känns bra, men samtidigt gnager det som fan det han sa till mig i tisdags. Han som pratar om hur viktigt det är med ärlighet och att man kan snacka med varandra. Vi hade väl haft det bra ihop så vad fan menade han med det. Min magkänsla var fortf inte helt återställd trots att jag inte egentligen fått starka indikationer på att något längre skulle vara fel.

Hade ångest och oro hela kvällen igår för det hela och till slut ringde jag honom på nytt. Frågade om smset, om han fått det och han sa att det var så gulligt och att jag var så söt. Sedan snackade vi en snabbis i webcamen igår också. Härligt att få se honom efter 4 dagar ihop. Han sa hur söt jag va och att han tycker jag blir snyggare för varje gång han ser mig. Att han älskar mig. Detta sammantaget fick mig till slut att smälta och sedan dess är den bra magkänslan på plats igen.

Vågar le när jag ser mina foton av honom, hans små söta lappar som ligger på mitt skrivbord osv. För igår gav de mig bara ångest och oro. Funderade massa över helgen om den varit så bra som jag mindes den, vad jag känner för honom om han verkligen är rätt etc. Jag vet ju att jag är som nykär när vi är ihop.

Men det är jobbigt med avståndet. Drygt 4 månader sedan vi träffades och i detta skedet kommer man till brytpunkten huruvida man ska gå vidare tillsammans eller om det bara var en förälskelse. Det tillsammans med avstånd och att båda börjat nya liv på varsitt håll nästan gör ju att förhållandet blir lidande som fan. Klarar vi oss vidare nu den här hösten ska vi nog klara våra 2 år ifrån varandra. Jag vill inte lägga ner nu, jag vill kämpa. Han har ju allt det där jag letat efter och äntligen hittat. Han gör mig helt galet lycklig. Hade vi bara fått vara tillsammans hade det inte varit någon tvekan. Nu blir det betydligt jobbigare men framtiden får visa vart detta slutar.  

Tisdagskris

Älsklingen ringde mig på min lunchrast på jobbet i tisdags. Jag är lagom stressad för allt är så nytt i skolan just nu och står i kön för att inhandla mat. Hinner väl inte säga så mycket förrän han kläcker ur sig att han och en kompis diskuterat piercingar och de tänkt pierca bröstvårtan och undrar vad jag tänker om det... Jag hörde bara massa snack och skratt i bakgrunden och började fundera över om han kunde vara full mitt på dan en tisdag eller bara drev med mig. Varför skulle han annars ringa och berätta det här från ingenstans. Minns knappt vad jag sa mer än att jag typ mmm mmm,, kul skämt, gör du det älskling, och du vet att jag inte tycker om sånt där. (det här med piercingar och tatueringar osv är inte min grej och det visste han ju).

Strax efteråt smsade jag honom och skrev typ hoppas du skämtar, om du gör sånt där på infall får det mig att tro att du är typ 13. Så han blir sur över att jag är grinig och tycker jag är tråkig och att det var en grej han lovat på fyllan och det går ju att ta bort osv. Det utväxlades rätt hårda ord på sms då och sedan är min lunch slut och har inte tid att skriva mer till honom. Efter skolan skrev jag ännu mer och att han kunde väl höra av sig när det passade honom (var lite bitter över att jag ringt honom dagen innan och han då varit upptagen och lovat ringa senare men inte gjort det).

På kvällen ringer han och ja det samtalet var väl inte det trevligaste. Båda var sura och bittra. Jag hade sovit dåligt och han var hungrig vilket inte gjorde det hela bättre. Jag som tyckte han kändes omogen och han som var sur över att jag reagerade och tyckte det hela bara var en rolig grej, vilket inte jag tyckte. Det hela spårar ur och han säger till mig att jag kan väl skaffa en annan tråkig, lugn kille som är 35 med villa, volvo och vovve istället och att jag kanske inte är rätt för honom. Det är i de där situationerna man får andas djupt och inte låta sig provoceras och jag försöker iaf återfå fattningen och be om ursäkt för att jag överreagerat och frågar varför han är så arg på mig (för det hörde jag ju på rösten).

Han ville bara lägga på och gå och äta, men ahh jag hatar att ha konflikter ouppklarade. Jag vill lösa dem direkt, men han verkade inte direkt vara kompromissvillig vilket gjorde det hela svårare när jag försökte förklara det. Jag tyckte liksom inte han bara kunde gå mitt upp i allt detta och jag vill inte lägga på när han är så kort mot mig med hård ton.
Då kläcker han ur sig att han kanske inte vet om han vill lösa saker, att han inte tycker det varit det samma mellan oss den senaste månaden (förutom i Rom) och hur jobbigt han tycker det är med min psykiska hälsa och att han hellre vill ha en flickvän utan psykiska besvär (vilket jag förstås förstår).

Jag vart helt i chock och börjar ifrågasätta varför han dagen innan pratat om hur vi ska lösa allt tillsammans och hur mycket han älskar mig osv. Vad fan menade han med det då? Och nu kan han ju absolut inte bara lägga på och lämna i stadiet att jag inte vet om han kanske vill göra slut eller något. Panik!
Det där är det värsta, känslan av maktlöshet. När allting bara tar fel vändning och man vill rätta till saker och börjar be om ursäkt och mer eller mindre tigga. Fick ingen respons alls och till slut lägger vi på iaf och han säger att han ska ringa mig senare, något jag då tvivlade starkt på att han skulle göra.

Pratade först ut med en kompis på msn samtidigt som jag ringer upp min klasskamrat som ju också är darlingens bästa vän och berättar att vi bråkat och jag fått panik och inte vet vad jag ska göra. Eftersom han inte var så långt från mig kom han förbi mig. (men dessförinnan hade jag hunnit få iväg ett lååångt sms till älsklingen där jag försökte lugna ner honom och få honom att fundera över om han ville sumpa allt nu över detta. Att vi kanske inte haft så mycket kontakt den senaste månaden eftersom han precis flyttat och börjat ny skola och jag haft jättemycket i skolan osv och att det kommer jobbiga perioder i ett förhållande och att man inte kan sticka direkt det blir jobbigt. Att jag älskar honom som han är och absolut inte vill ha en tråkig kille etc) 
Vi satt och snackade i säkert 1,5 h. Berättade dels om vad som hänt, men ffa om vad som egentligen hänt i helgen med mig. Om min depression, att jag ätit tabletter, darlingens synpunkter om detta etc etc.

Egentligen snackade vi inte så mycket om bråket sedan eller inte så till vida att han sa saker som fick mig att bli mindre oroad, men det var väldigt skönt att prata med honom för han förstår precis hur det är. Han känner igen det där med press, depression och ångestattacker på fyllan osv.

Under tiden han fortf var där ringer darlingen som ätit och varit på gymmet. Kommenterade direkt vilket sött sms jag skickat och på en gång blir jag lugn för nu är hans vanliga röst tillbaka. Sa att han fått avreagera sig lite på gymmet och att allt va bra nu. Jag berättade att jag pratat både med min kompis och med vår gemensamme vän (vilket han kanske inte va så förtjust i, vill ju inte att han ska komma emellan oss och bli indragen i våra problem). Sedan dog hans mobilbatteri..

Senare på natten när jag nästan somnat ringde han igen. Pratar lite till och känns som vanligt. Att han längtar efter mig, att det är jobbigt att vara ifrån varandra och att man bara vill ses och reda ut saker och känna att det känns bra osv. Men nu när det ändå känns ok bestämmer vi att vi nog inte behöver ses i helgen för han hade ändå så mycket annat att göra..

Jag som tänkt plugga på tisdagskvällen. Nej det blev inget med det. Ångest till tusen. Älskar ju honom. När jag somnar känns det iaf bra igen. Kramar på nallen jag fått av honom, som luktar honom. Längtar.

Blodbad i sängen (varning sex)

Jag har en väldigt lättblödande livmodertapp vilket jag haft sedan länge och går ofta på kontroller hos gyn så den är jag inte oroad för, men det är inte kul när den vill jävlas vid sex och sådär. Har lyckats bloda ner flera killars lakan osv :S Verkar vara lite olika med olika personer för med killen jag träffa förra hösten hände det nästan jämt, men med darlingen nu har det bara varit två ggr innan och vi har ju ändå haft rätt mycket sex. Man kan ju såklart tänka sig att det handlar om storlek, men jag kan inte säga att det var någon skillnad mellan dessa två.

Iaf i fredags efter vår mysiga middag sa jag åt darlingen att diska så skulle jag gå in på mitt rum och svida om till något mer bekvämt tihi. Han trodde nog det skulle bli någon av mina korsetter som jag haft med honom innan, men jag hade faktiskt en helt annan idé. Tänkte överaska honom med min sjuksköterskedräkt som jag köpte till min sexfest förra hösten he he. Kan väl säga att han vart ganska chockad när han knackade på min dörr och jag öppnar iklädd den med vita stay ups, strumpebandshållare och högklackat osv. Hans min var obetalbar.

Hade släckt ner och tänt lite värmeljus också. Det var hur mysigt som helst. Bad om att få undersöka honom och behandlingen mot hans "problem" var att smörja med chokladsås som jag sedan slickade upp från väl valda delar ;-) Kan väl säga att båda va rätt uppkåtade sedan och sexet var grymt som vanligt. Bara det att efter ett tag när vi ska byta ställning inser han att det är blod både på mig och honom och jag har ju inte kännt någonting (det brukar inte göra ont eller så när jag börjar blöda).

När vi sedan tänder lampan ser det ut som ett jävla blodbad i rummet. Påslakanet har massa fläckar och underlakanet är fyllt av blodstänk i princip. Så det måste väl ha skvätt när han satt på mig liksom. När man dessutom kladdat med händerna i det hela och sedan satt dem på kuddar och andra väl valda ställen ser det ut som fan. Kan väl säga att det tyvärr va rätt avtändande så vi avslutade det hela och jag fick hoppa in i duschen för att tvätta av allt.

Det konstiga var sen bara att det inte kom tillbaka under helgen. Jag tänkte ändå att när det kommer så mycket färsk blod (i vanliga fall är det oftare att det blir bruna fläckar av gammalt blod) att det borde vara ett mer öppet sår någonstans som man skulle slå upp om man har sex bara några timmar/ett halvt dygn efteråt men icke. Mycket märkligt. Tur att vi är så bekväma med varandra att man liksom kan skoja åt det och gå vidare. Sedan blir han såklart orolig och undrar om han gjort illa mig och om det gjorde ont osv och inte så konstigt om det hela gör en avtänd när man är rädd att ha skadat den andre. Men ahh vi har helt galet bra sex ihop.

Himmel och helvete

Oj vad tiden gått sedan senaste inlägget. Varit så sjukt mycket i veckan bara. Tänkte jag skulle sammanfatta lite från helgen när darlingen var här.

Stressade som ett djur hela veckan för att få mitt schema att gå ihop och hade skola 8-17 varje dag. Hade sedan länge planerat 2 inflyttningspresenter åt honom som han skulle få när han kom hit. Dels en fotoram som jag köpte på min tågluff i somras. Så till den skulle bilder framkallas och sedan köpte jag en egen kokbok som man kan skriva in sina egna recept i. Skitbra tycker jag och skulle fylla den med mina favoritrecept. Främst sådant som han ätit hos mig och sådär.

Torsdagkvällen satt jag i panik och försökte fylla i så många recept jag orkade och som jag tyckte var bra. Hade tjatat på honom hela veckan för att han skulle skicka våra foton från Rom. Ville ju inte säga till vilket ändamål, men iaf natten mellan tors-fre skickade han dem så fredag morgon lägger jag i panik över de bästa på usb-minne och drar till skolan. Ner till stan direkt efter skolan och lämnar in dem i fotobutik. Självklart strular det och hälften av fotona är i för dålig kvalite för att kunna framkallas. Cyklar hem emellan och rakar benen och gör mig snygg medan fotona framkallas och kastar mig på cykeln ner till stan igen. Blåser 10-15 m/s dessutom. Väl hemma igen ska man snabbt klippa och klistra och få ihop fotoramen och sedan ringer han och är här.

Kände att jag aldrig hann varva ner innan han kom hit och vart helt speedad. Dessutom hade jag sovit för lite hela veckan och var dödstrött. Kanske hellre borde försökt vara utvilad och glad och struntat i fotoramen och kokboken, men det är alltid sådant man kan tänka i efterhand. Fredagkvällen slängde vi ihop lite snabb men lyxig mat. Blev ryggbiff, pommes och brunsås mumma. Efterrätten avnjuts i min säng ;-) På lördagen lyxfrukost, shopping och mysig middag med lite vin och grejer. Sedan kom kompisar hit på förfest och vi åt efterrätten tillsammans med dem.

Efter det så sket sig väl allting rätt rejält. På vägen ut inser vi att darlingen glömt en grej hemma och ska cykla hem och hämta den och på något sätt lyckas han cykla förbi oss så vi tappar bort honom i över 1 h och han hade ej mobil på sig. Till slut får vi kontakt och då har han suttit utanför utestället i 1,5 h (vi trodde inte ens han skulle ha hittat dit så då har jag redan gått hela vägen tillbaka hem till mig för att konstatera att han inte däckat i min säng eller nåt som jag befarade). Får dåligt samvete som fan och känner mig lite ansvarig för det hela och att jag borde tagit bättre hand om honom när han är hos mig.

Väl inne har jag så sjukt ont i fötterna efter allt promenerande fram och tillbaks till stan i högklackat och inte långt därefter känner jag ett panikanfall eller vad jag ska kalla det. Har varit med om det tidigare på fyllan med mitt ex, men det var ju flera år sedan tidigare. Börjar gråta när jag inser att jag mår dåligt och att jag ju inte gjort det på flera år. Blir som en ond cirkel att ju mer jag tänker på allt desto värre känns det. Att kvällen är förstörd, att jag inte vill att darlingen ska se mig sådan osv osv.

Vet inte om man kan kalla det panikångest. Försöker lugna ner mig, men det går inte och det slutar med att vi får gå hem och jag får så dåligt samvete för att jag förstört kvällen och gråter bara ännu mer. Han försöker fråga vad som är fel och vad han har gjort och jag vet ju inte änns själv. När jag inte svarar tror han att det är något jag bara inte vill säga till honom och att jag kommer berätta bara han frågar tillräckligt många ggr. Känns inte alls bra. Orolig för min psykiska hälsa.

Dagen därpå börjar bra, men slutar i ungefär samma situation och jag minns inte vad som framkallade det hela. Det var nog känslan av att jag förstört vår helg och de få timmarna vi fått ihop och sedan rullar allt igång igen och trappas upp ju mer jag tänker på hela situationen. Att jag inte vill skiljas åt så och försöker lösa saker, men han åker och jag gråter. Tanken på att den här skiten kommer tillbaka nu när jag äntligen är lycklig igen gör mig ännu mer ledsen osv. Satt och grät säkert 1 h efter han åkt och ville bara få ut allt ur systemet. Tror det berodde mycket på all stress och press som byggts upp under veckan och att det bara balla ut totalt.

Skriver ett lååångt sms till honom och försöker förklara vad som hänt och att det inte är hans fel eller något och att det känns jobbigt osv. Att jag verkligen ska/vill ta tag i min psykiska hälsa med tanke på vad som varit tidigare under sommaren med. Han svarade att han älskar mig och att vi tillsammans skulle klara allt. Precis det jag behövde höra och på söndagkvällen känns allt betydligt bättre när jag haft tid att tänka igenom allt, vad jag tror är orsaken, vad jag ska göra åt det osv.

Fan allt var så himla bra fram till utgången. Jag är helt nykär när jag är med honom och vi har det underbart. Satt och skålade ihop för framtiden och många fler kvällar ihop osv. Jag vill vara där då, vill inte vara den som förstör det här nu. Forts följer...

Internetvänner/blogg vs pojkvän

Tyvärr får jag nog säga tillhör min pojkvän den andra gruppen (se föregående inlägg) som inte alls förstår det här med internetvänner. Och redan från början när vi började träffas har detta stört honom rätt rejält. Tanken på att jag kan berätta mina innersta hemligheter för "främmande" människor på nätet och inte för mina vänner irl eller för honom. Han vet att jag bloggar och kan inte riktigt acceptera att det här är något jag inte vill dela med mig av till honom.

Det här är som min dagbok och den skulle han knappast läsa, men det som stör honom då är att alla ni främmande människor kan läsa, men inte han som står mig närmast! Men det är ju inte som att jag har några hemligheter för honom. Han vet allt om mig, men vissa saker kommer det ju alltid finnas som jag inte vill diskutera med honom. T.ex. om jag pratar/skriver om honom. (ja sedan kanske jag inte heller vill att han ska läsa om de killar jag vart kär i/haft sex med de senaste 2 åren, vilket alla står i bloggen..., men det är en helt annan grej)

Igår var jag inte på topp. Kände mig nedstämd...igen... Jäkligt jobbigt och ahh det tar bara emot att prata om det med honom. Inte för att det är hemligt på något sätt, men jag vill inte komma och gnälla hos honom. Vill inte att det ska gå ut över honom. Vill inte va nån psychobrud han ska behöva ta hand om och vara hobbypsykolog åt. Jag vill vara frisk! Önskar att jag inte änns behövde ta ställning till om jag skulle prata med honom eller ej. Då vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen och börjar fundera på om jag borde göra slut bara för att jag vill skona honom för den här skiten. När vi blev ihop trodde jag att jag va psykiskt stabil och redo.. inte att det skulle bli så här.

Försökte iaf ringa honom, men han svarade inte och då valde jag att ringa en annan vän (en internetvän). Och ja delvis pratade vi om mig och mina känslor och mitt mående, men också om väldigt mycket annat eftersom vi inte pratat på länge. Det var skönt. Ibland behöver man annat att tänka på och andra personer att prata med som kan få en att se saker ur andra perspektiv, ge en nya inputs osv. Samtidigt som vi snackade började darlingen skriva på msn och jag skrev att jag faktiskt var upptagen och pratade med någon annan.

När vi pratat klart 2 h senare ringde jag upp darlingen som jag direkt märkte var sur.. Försökte fråga över vad, men fick inga svar. Till slut kommer det fram hur irriterad han är över att jag öppnar mig för andra och inte för honom. Försöker förklara att det är för HANS skull! Jag gör så här för att jag inte vill tynga ner honom med det. Han säger att han vill dela allt med mig och det får han ju. Jag har inga hemligheter för honom.

Försöker förklara för honom hur jag känner och hur mycket det tar emot att prata med honom just om det här med mitt psykiska måeende. Speciellt efter vad han sagt tidigare om hur trött han är på psychogirls och hur negativt inställd han är till medicinering osv. Vet inte vad jag ska göra. Antingen tvingar han mig att prata med honom fast jag inte vill och tror det kommer förstöra vårt förhållande eftersom jag känner att det gjort det med tidigare pojkvänner som jag pratat med om de här sakerna. Alternativt kan jag inte berätta för någon (förutom min psykolog) om han känner sig åsidosatt för att jag hellre pratar med mina "främmande" internetvänner.

Vet inte hur jag ska få honom att förstå. Eller är det jag som gör fel och borde prata med honom? Är ju rädd att det ska bli alltför många ggr han får höra om att jag mår dåligt osv, en börde han inte kan bära. Han tror liksom att alla har baktankar, speciellt om min internetvän är en kille. Han förstår inte att det finns folk som lyssnar utan att förvänta sig något i utbyte.

Utöver det har jag ju bloggen som är min ventil och jag tycker det är helt underbart att skriva av mig när jag mår dåligt eller att det är något jag tänker på osv. Skriver i första hand för min egen skull och inte för någon annan. Får man då dessutom respons från er som läser (utomstående personer) är det ett plus. Många ggr tror jag bloggen är ens egna psykolog. När man tvingas formulera sina tankar i ord bearbetar man dem och inser ibland hur löjlliga de kanske är osv. För mig som tenderar att älta är det bättre att skriva av mig och gå vidare. Det här är mitt sätt och det funkar för mig.

Jag älskar min pojke så himla mycket, men i den här frågan förstår han mig inte alls.

Internetvänner vs vänner irl

Vet inte hur många ggr jag funderat på och pratat om det här ämnet, men jag ska berätta hur det funkar för mig. När jag pratar om det här med mina vänner känner jag att människor generellt sett delas in i två grupper. De som inte alls förstår sig på det här med internetvänner och som enbart pratar med vänner de känner sedan tidigare på t.ex. msn och så finns det vi som verkligen uppskattar möjligheten internetvänner ger.

Kan väl säga att jag har ganska mycket erfarenhet från det de senaste 8 åren ungefär. Har träffat 3 av mina 5 pojkvänner på nätet och har utöver det lärt känna en mängd olika människor runt om i Sverige. Vissa bättre än andra och vissa som jag inte längre har kontakt med. Vissa har jag även träffat irl (utöver mina ex menar jag).

Många av de här människorna betyder extremt mycket för mig och betydde väldigt mycket redan innan jag träffade dem irl. Det här är människor som jag kan prata om ALLT med. Människor som vet mer om mig än de flesta andra vet. Personer jag har berättat saker för som jag aldrig sagt till någon annan.

Vissa jag pratar med förstår inte det här alls, hur man kan öppna sig för främmande människor som man inte alls känner eller iaf inte med säkerhet vet vilka de är och vilka avsikter de har. 
Det jag kommit fram till i mitt fall under åren så är det att det handlar om rädsla att förlora dem som står en nära. Det jag menar är att anledningen till att jag har så lätt att öppna mig för de här människorna (som jag många ggr kanske inte känner så väl) beror på att de inte kan såra mig lika mycket som personer kan irl. Skulle jag berätta något personligt och den personen väljer att inte prata mer med mig pga det så kommer jag såklart bli ledsen, men samtidigt kanske man kan slå bort det som att han/hon inte känner mig på riktigt samtidigt som han/hon inte kan påverka min omgivning eller berätta det för andra gemensamma vänner osv. Lite på samma sätt som det kan vara för andra att prata med någon utomstående såsom kurator, präst, psykolog osv. Någon som inte dömer en, som lyssnar och som inte har massa förutfattade meningar om en.

Anledningen till att just jag blivit så här och fungerar så beror antagligen på att jag blivit sårad av så många människor genom åren, aldrig känt mig hemma eller som att jag passat in. Träffar jag då nya människor som faktiskt verkar tycka om mig är jag livrädd för att berätta något dåligt om mig själv, jag vill framstå som perfekt och vara den vännen de vill ha. När jag mår dåligt eller det är något som jag tycker är jobbigt att prata om har jag hellre vänt mig till andra människor (mina internetvänner) alt bloggen.

De senaste 2-3 åren har jag dock börjat komma väldigt mycket längre och träffar personer även irl som betyder väldigt mycket för mig och som jag långsamt, men säkert även vågar öppna mig för även om saker som kanske inte får mig att framstå i den ljusaste dagar. En av de personerna är min pojkvän och på de 4 månader som vi känt varandra nu har han i princip fått veta allt om mig, iaf allt det där som jag tycker är så jobbigt att prata om och knappt har berättat för någon nånsin. Min rädsla för att skrämma bort folk börjar så sakta försvinna, men jag kommer förstås fortf älska mina internetvänner och att ha bloggen där jag öppnar mig om mitt allra innersta till alla er främlingar.

Vad har ni själva för relation till internetvänner?