Längtat efter honom hela helgen. Vi bestämde igår kväll när vi prata att vi skulle ses efter skolan. Hade ju bokat in bio eftersom han fick biobiljetter gratis när han köpte sin jacka i lördags. Sista föreläsningen satt jag och längtade efter honom. Han skrev att han satt utanför min sal och väntade. När jag kommer ut och pussar på honom känner jag att han är konstig. Han säger att han tänkt mer och kommit fram till ett beslut och att det är att det inte är någon bra ide att forts för oss eftersom han inte känner sig redo för ett förhållande nu. Något han tidigare sagt, men bett få tid att tänka över...
Där rasade delar av min värld tillfälligt iaf. Satt ju och oroade mig i helgen för hur mycket jag egentligen kände för honom eller om det bara va själva förhållandegrejen jag gillade. Eller ja förhållande blev det ju aldrig, men allt det underbara vi haft de senaste 5 veckorna. Sova ihop, kramas, mysa, göra saker tillsammans, laga mat. Det har vart underbart. Var orolig att jag inte skulle ta det så hårt om det tog slut, men det gjorde jag visst. Grät floder och det kändes bara värre ju mer jag tänkte på att jag inte skulle få pussa på och sova med honom igen och vårt sex som jag älskar och allt.
Han följde med mig hem för att hämta en bok som var hans och vi pratade ut 3 h och jag försökte förstå honom. Varför han tänkte som han gjorde. Han berätta om sitt tidigare förhållande från i våras som fått honom till att vilja leva i celibat i höst fast sen råkade han träffa mig som förstörde allt. Och jag berätta om mitt liv, min historia, min vår, att jag gått i terapi och äter antideppresiva. Båda grät och det var jobbigt som fan. Jag ville bara inte släppa honom för jag visste att om han går nu kommer jag inte se honom igen.
Patetisk som man är försöker man övertala honom och få honom att stanna. Eftersom han kände att han behövde mer tid för sig själv innan han va redo för ett förhållande frågade jag om han ville ha mer tid för sig själv. Vi kunde ju ses mer sällan. Vi har trots allt gått väldigt fort framåt och blivit såpass seriösa på så kort tid. Försökte få honom att inse att han gör ett misstag. Jag vill få honom att må bra att han ska lita på mig och jag är inte som hans ex liksom.
Han säger att han verkligen tycker om mig jättemycket och därför det vart så svårt att fatta ett beslut om att forts eller ej. Att vi bara har fel timing. Jag vet inte vad jag ska tro, men jag litar ganska mycket på hans ord iaf. Är ju nära vän med hans kompis som säger att detta är en kille att lita på som ej spelar spel. Han vill bara inte forts när risken är så stor att det inte kommer funka och då såra mig ännu mer om vi forts så här ännu längre. Antagligen har han rätt, men jag vill inte det. Det är ju så bra nu och varför måste saker gå åt helvete längre fram. Förstår inte vad han är rädd för, vad han tror ska hända mer konkret, men han kunde inte förklara det. Kanske handla det bara om en känsla han inte kunde sätta fingret på. Jag vet inte.
Fan jag har liksom aldrig ens blivit dumpad innan. Om man nu kan kalla detta för att bli dumpad. Vi var ju inte tillsammans. Men jag har alltid gjort slut i mina tidigare förhållande. Killar som lär känna mig ordentligt brukar aldrig vilja lämna mig. Fan jag önskar jag hade kunnat få honom att forts tänka om. Nånstans stannade han upp och funderade trots allt. Varför räckte det inte hela vägen? Jag känner inte att jag vill skylla detta på mig för det verkar inte han göra heller, men vad spelar det för roll. Han är fortf borta! Jag som hade sett fram emot att krama på honom ikväll, känna hans lukt, allt underbart. Fan fan fan. Inte var det väl så här det skulle bli. Igår var jag rädd att inte bli sårad om det slutade och var rädd att såra honom när jag insåg att han inte var killen för mig, men på något sätt lyckades han såra mig ändå och bara längta ännu mer efter honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar