Magkänsla i dubbel bemärkelse

Måste bekänna att jag undanhållit något för er läsare. Minns ni den andra dejten jag hade i Karlskrona i somras? Han som jag tyckte var trevlig, men inte kände någon attraktion för, speciellt med tanke på att jag redan börjat få känslor för 32-åringen då.

Anyway träffades vi igen min sista kväll i Karlskrona, vilket jag aldrig skrev. Och ja det var väl med vänskaplig intention från båda håll. Va ute och gick och åt glass mm. Svinigt nog smet jag vid 22-23-tiden för att ev kunna träffa 32-åringen som ju kom hem till mig då på natten. Vår sista tillsammans. Och ja egentligen hände ju inget av intresse den där kvällen som ni inte redan vet och jag kände fortfarande ingen spark mellan oss när vi träffades andra gången. 

Nu har vi fortsatt ha kontakt som blivit alltmer intensiv senaste veckorna. Räknade ut att vi skickat flera hundra sms till varandra senaste månaden. Galet! Pratat om att ses flera gånger, men inte blivit av. Dels för att jag prioriterat annat och sedan med rädsla för att trassla in mig i något och såra honom då jag tvivlar på att jag skulle utveckla mer känslor. 

Vår kontakt har varit lite speciell så till vida att vi varit något som vi kallar "pariga" mot varandra. Lite den typen av relation som jag och Grannen hade med varandra. Ja vilken granne kan ni ju fråga er då!? Har ju varit 3 grannar med i bilden senaste åren he he, men ja ni minns nog han från förra året som jag träffade nästa varje kväll, myste med och stenhårt hävdade att jag inte hade känslor för. Mitt rebound efter Darlingen.

Hur ska man förklara den typen av relation så ni förstår? Nu har vi ju inte träffats alls sedan i somras till skillnad mot Grannen. Men vi skickar den typen av sms man skickar till partner och inte vän. Ibland med sexuellt innehåll, men ofta också med saknar dig och vill hålla om dig, sötnos osv.
Har man varit singel länge finns det andra behov utöver det sexuella man saknar och det är väl de som tillfredsställs i den här typen av relation. Så länge vi inte har någon annan har vi iaf varandra att vara söta mot. 

Och jag har väl precis som med Grannen hela tiden varit noggrann med att påpeka mina intentioner och att jag inte vill ge honom fel uppfattning etc, vilket absolut gått fram samtidigt som han undrat vad fan jag håller på med. Vad jag får ut av det? Vad han ska få ut av det? Jag är mer av sorten att jag gör något så länge det känns bra utan att ifrågasätta alltför mycket. 

(Usch detta börjar bli långt nu, men ni får stå ut för än har jag inte skrivit klart)

Under de här veckorna har jag ibland funderat om jag kanske skulle ge honom en tredje chans. För nu har vi verkligen lärt känna varandra på ett helt annat plan och jag har berättat det mesta om mig själv. Jag har inga hemligheter för honom helt enkelt. Han vet mycket om både mina goda och dåliga sidor och finns kvar för mig. Han är en bra vän kort sagt!
Men har väl känt att jag tvivlat på att det skulle kännas annorlunda när attraktionen uteblivit de andra gångerna. Och att jag egentligen tror han är lite för mycket utav "snälla killen" för att det skulle funka för mig. Jag klarar inte av en toffel som gör allt för mig. Man blir bekväm om man inte får kämpa för det och tar någon för givet. Har varit med om det förut (hint J). 

Men så tänker jag att med alla jävla idioter jag träffat senaste åren kanske jag borde ge den "snälla killen" en ny chans och se om jag blir positivt överraskad.. Ja jag har faktiskt övervägt det flera gånger, men varit rädd att sabba vår vänskap som jag värderar högt. Sedan började jag snacka med HP-killen och var helt inne på att träffa honom. 

Och senaste tiden har jag också funderat på vad jag känner för honom. Om det finns något mer. Vi har en kille i klassen som påminner mig så sjukt mycket om honom och varje gång jag ser killen i klassen tänker jag på honom. Först var det lite småkul, men i tisdags när jag såg honom senast högg det till i magen. Som av saknad. Blev lite nojig och undra vad fan det skulle kunna stå för. Shit Marion börjar jag få magpirr för honom nu. Inte bra! 

Senaste veckan när allt bara sket sig med HP-killen och kände att jag dessutom tappat intresset för honom börja jag istället tänka på den här killen istället mer. Tänkte att jag borde få tummen ur och bara se till att vi ses och inte dra mig ur. Så får man se vad det leder till. Om inte annat umgås vi som vänner. 

Tror ni då Marion sa det till honom? Nej det gjorde hon såklart inte. Och gissa vem som i fredags glatt skrev att han träffat någon och skulle träffa henne igen samma kväll... Va fan! Ja egentligen antar jag att det var till det bästa för jag är fortfarande tveksam till om jag skulle kunna göra honom lycklig i längden. Jag tror hans snällhet skulle driva mig till vansinne. 

Men jävla mage vad den bråkar med mig. Det suger i dubbelbemärkelse. För helvete! Dags att bli svartsjuk NU! När jag haft hur många chanser som helst att ta honom om jag velat senaste månaderna. Är det ett jävla skämt!? Är det något verkligt eller bara rädsla för att förlora något jag haft ensamrätt på senaste veckorna. Som funnits där för mig dygnet runt på så väl msn som sms, som saknat mig tillbaka, som skrivit att jag är fin och fyllt de där mänskliga behoven av verbal närhet. 

Nu har jag inte ätit något ikväll. Glömt av och inte varit sugen.. Jag som brukar ha en kurrande mage så fort 4-5 h-sträcket har gått sedan senaste måltid. Känner igen det där som brukar avspegla något galet i måendet. Inatt kunde jag inte sova. Hade sån oro i hela kroppen och låg och vred mig och svettades. Vad fan är det här? Svartsjuka? Framväxande känslor? Saknad av ensamrätt? 

Så här sitter jag ensam och skriver medan han är med tjejen tredje kvällen på 4 dar... Känner mig övergiven, men får såklart skylla mig själv som satt mig i sitsen. Det hade lika gärna kunnat vara jag som lämnade honom där. Så kanske är det rätt åt mig som drivit honom till att upprätthålla vår "pariga" relation för att tillfredsställa mina behov. 

Den spännande frågan är om mitt intresse skulle kvarstå om det sket sig mellan dem. Eller om detta bara handlar om att man vill ha det man inte kan få och att gräset alltid är grönare på andra sidan...

Jag försöker intala mig själv om alla negativa sidor med honom och att det aldrig skulle funka i längden och att detta är någon plötslig förvirrig pga ensamhet. Magen kämpar visst åt andra hållet och idag tror jag faktiskt inte det är pga avsaknad av mat.