För några veckor sedan var jag på min psykiatriska mottagning och diskuterade min medicin (SSRI) som jag ätit i drygt ett år efter att jag haft mycket personliga motgångar mm.
Ville ha en diskussion om huruvida jag borde sluta eller inte. För jag mår ju toppen och har gjort sedan jag började äta medicinen och ffa för att största anledningen till min depression försvann. Samtidigt har jag från och till under stora delar av mitt liv haft mina ups and downs som jag upplevt som lite väl kraftiga för att vara normalt och att jag kan gå in i ett nedstämt tillstånd helt utan anledning när jag blir asocial och undviker folk och är ledsen osv.
Eftersom jag upplever det som obehagligt att jag från ingenstans kan få den typen av dippar har det känts väldigt tryggt med medicinen och har bara haft en sån dipp under detta året och den gick över direkt. Men min läkare tyckte iaf att jag borde sätta ut medicinen eftersom jag mår så bra och det var inte tänkt som långtidsbehandling. Jag kände mest att jag kanske ville ha den som livliva och nån slags placeboeffekt. Typ att vetskapen om att jag äter den skulle få mig att känna att jag inte kan må dåliggt. Har ätit lägsta dos osv också och har i princip inte haft några biverkningar heller.
Iaf så bestämde vi att jag skulle sätta ut den efter mina tentor och då börja med halv tablett 2 veckor typ. Nu blev det bara 8 dagar, vilket jag ångrar för jag tror jag fått utsättningssymptom. Eller iaf så här i efterhand kan jag koppla symptomen till utsättningen. Har varit yr och svimfärdig de senaste veckorna från och till. Minns att första gången jag klagade på det var dagen efter tentan (första dagen med halvdos) och sedan nu under min resa med familjen (när jag slutat helt).
Så himla obehagligt bara när det börjar snurra och dunka i huvudet osv. Som när man reser sig för snabbt fast det kommer vid andra tillfällen och oftare. Har läst på lite och det verkar som det ska gå över efter 2-3 veckor så jag hoppas på det. Idag är det 2,5 vecka sedan jag slutade helt iaf.
Tycker det är lite jobbigt när jag inte kan prata om detta med sötnosen. Eller har klagat på yrsel och illamående osv, men då blir han orolig och tror att jag är gravid. Har inte berättat för honom om min medicin. Nu har jag ju ändå slutat med den och tycker det är svårt precis när man träffat någon och så, men det kommer nog det med. Om det inte går över inom 2 veckor får jag väl kolla upp det så att det inte är något annat.
Någon annan som har varit med om liknande och har erfarenheter och råd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar