Orolig och besviken över plötsliga känslodippar

Vet inte riktigt hur jag mår just nu. Det börjar åka berg och dalbana nu igen. Jag trodde att jag hade blivit mer stabil efter terapi och medicinering, men var ju svårt att säga om det berodde på det eller om det bara inte hänt så mycket hemska saker i mitt liv sen jag började med dem. Känner mig dock fortf starkare och att jag kan handskas med problemen på ett bättre sätt och försöka tänka logiskt och vad jag kan göra åt dem etc.

Men det är så jobbigt att ena stunden vara hur glad som helst. För det finns mycket att glädjas åt nu med liksom. Och andra stunden känna sig helt ensam och att livet inte är meningsfullt i princip. Lite sådana känslor fick jag igår. Jag ville bara gå hem bädda ner mig och gråta för mig själv typ. Det var tungt. Mest var det tungt för att jag hoppades medicinen etc skulle få mig ifrån det där, ryckigheten och att ha såna där känslor.

Ibland blir jag liksom bara helt galen av saknad och jag kan inte sluta tänka på honom. Jag önska bara jag kunde få allt tillbaka. Nu är det inte längre så mycket tankar på vad jag kunde gjort annorlunda etc utan mer att jag hoppas mardrömmen ska ta slut så vi kan ha det så där underbart igen. Tänkte på det igår tror jag det var hur vi stod i hans rum och såg utsikten och han höll om mig. Så där när nån står bakom en eller så. Det där är bland det mysigaste jag vet alltså!

Det är liksom minnen som poppar upp hela tiden. Ser hans leende framför mig etc. Fan fan fan! På skrivbordet ligger bilden på oss som vi tog till balaffischen...Tänker på hur vi stod där uppe på taket och det blåste och var kallt som fan och vi var helt nykära och galna i varandra. Det var helt underbart att stå där och kyssas. Hade ju svårt att sluta när fotografen var nöjd.