Livet i Fagervik

Måste erkänna att jag blivit lite fast :P Har ju egentligen sagt att jag inte ska följa fler tv-serier, men så råkade jag se första avsnittet och tyckte det var rätt spännande faktiskt och sedan visade det sig att mamma också följt serien. I tisdags satt jag på svtplay och kikade på avsnitt 2-4 som jag missat och imorn är det nästa avsnitt he he. Usch det är inte bra med tv-serier när man fastnar så här.

I övrigt har helgen varit bra med fester, sovit mycket etc. Lagade riktigt god thaigryta idag också som jag blev riktigt nöjd med :D Synd man inte hade någon äta den med bara, men man kan inte få allt :P

Mina ögon har vart ute på jakt i helgen. Dock vet man ju att man bara träffar det vanliga folket som man redan vet vilka de är, men man kanske har lyckats missa nån godbit... eller inte. Bara i helgen har jag inbillat mig att två olika killar kanske vore perfekta för mig... eller inte he he.. För man måste ju hitta någon inom fakulteten :P

Ensam och misslyckad

Är lite så jag känner mig nu. Har suttit och pluggat nästan hela dan och nästan hela dan igår med. Tidigare i veckan har jag hunnit med massa annat. Lite mycket just nu, men det mesta är rätt kul iaf. Kanske inte pluggandet då just nu, men iaf. Så ja jag har ju vart duktig så på den biten är jag nöjd

Nu är det ju bara så att det är höst och mörkt och man vill ha någon att mysa med. Då känner man sig mer ensam än någonsin, speciellt när man nyligen blivit dumpad, eller hur man nu väljer att se på saken.
Det värsta med mig är att jag blir nostalgisk och tvunget måste gå in och kika på bilder på honom på facebook och sucka lite för mig själv och tänka tillbaka. Så jäkla korkat och det är då vi kommer till den där biten när jag känner mig misslyckad. Vad än värre är att det inte slutade vid det utan att jag kollar på mitt ex (sedan snart 2 år) profil på facebook också. Varför är man så nyfiken när man egentligen inte vill veta. Man liksom bara gräver ner sig djupare i misären. Mycket korkat. Ska väl återgå till min tråkiga bok och sova rätt tidigt.

Orolig och besviken över plötsliga känslodippar

Vet inte riktigt hur jag mår just nu. Det börjar åka berg och dalbana nu igen. Jag trodde att jag hade blivit mer stabil efter terapi och medicinering, men var ju svårt att säga om det berodde på det eller om det bara inte hänt så mycket hemska saker i mitt liv sen jag började med dem. Känner mig dock fortf starkare och att jag kan handskas med problemen på ett bättre sätt och försöka tänka logiskt och vad jag kan göra åt dem etc.

Men det är så jobbigt att ena stunden vara hur glad som helst. För det finns mycket att glädjas åt nu med liksom. Och andra stunden känna sig helt ensam och att livet inte är meningsfullt i princip. Lite sådana känslor fick jag igår. Jag ville bara gå hem bädda ner mig och gråta för mig själv typ. Det var tungt. Mest var det tungt för att jag hoppades medicinen etc skulle få mig ifrån det där, ryckigheten och att ha såna där känslor.

Ibland blir jag liksom bara helt galen av saknad och jag kan inte sluta tänka på honom. Jag önska bara jag kunde få allt tillbaka. Nu är det inte längre så mycket tankar på vad jag kunde gjort annorlunda etc utan mer att jag hoppas mardrömmen ska ta slut så vi kan ha det så där underbart igen. Tänkte på det igår tror jag det var hur vi stod i hans rum och såg utsikten och han höll om mig. Så där när nån står bakom en eller så. Det där är bland det mysigaste jag vet alltså!

Det är liksom minnen som poppar upp hela tiden. Ser hans leende framför mig etc. Fan fan fan! På skrivbordet ligger bilden på oss som vi tog till balaffischen...Tänker på hur vi stod där uppe på taket och det blåste och var kallt som fan och vi var helt nykära och galna i varandra. Det var helt underbart att stå där och kyssas. Hade ju svårt att sluta när fotografen var nöjd.

Hur kan man älska någon som gör en så illa?

Nu har jag precis sett gårdagens greys anatomy + nästa veckas. För egentligen var ju det ett dubbelavsnitt... Ah shit alltså. Vill ju inte avslöja nåt eller så, men det var väldigt känslosamt för mig på många sätt. Killen som gilla en tjej som va för cool för att våga erkänna att hon gilla honom tillbaka. Jag var den killen (eller ja tjejen). Under 2 år fick jag utstå den skiten att inte vara någon man kunde va tillsammans med. Bli kallad det ena efter det andra och få hela klassen på mig för all skit han snacka om mig. När vi prata va han helt annorlunda och till de andra sa han att han snacka med mig för att han inte hade hjärta nog att lägga på. 2 år senare får jag reda på att han gillade mig lika mycket på den tiden. Så ja visst det kanske löser sig, men läker det någonsin?

Varför får alla andra till det på tv egentligen. Jo visst det är tv såklart, men ändå. Har jag bara otur eller vad fan är det frågan om. Är mina förväntingar för höga? Har ju trots allt blivit rätt rejält nobbad av killar som ändå tyckt om mig senaste året. Jag har inte vart kristen, de har inte vart redo för förhållande etc. Och då längtar jag tillbaka till honom!? Han som gjorde alla de där dumma sakerna mot mig för så många år sedan, som jag var så lycklig med under 3 års tid. Eller var jag lycklig? Vad längtar jag egentligen tillbaka till? Även om det var bra då är det det jag vill ha nu? Just nu vill jag nog mest bara ha det vi hade. Nån som älskar mig tillbaka och som inte lämnar mig. Jag är trött på det nu. Jag vill också hitta den där personen...

Logiska tankar om olycklig kärlek

Haft en fantastisk och trevlig helg även om den till stor del gått ut på hårt arbete också. Mina vänner hade ordnat så lyxigt så jag fick på gratis på hotell i helgen med hotellfrukost och allt och jag som är så svag för hotellfrukost vart ju helt uppspelt hela fredagkvällen :P

Skönt att åka långt bort och försöka glömma. Lite tråkigt när de jag skulle träffa alla har stabila förhållanden sen länge, sambos etc och prat och syn av dessa gör att man känner sig ensam. Samtidigt känns det ändå rätt bra eller jag känner i såna här lägen nu efter terapi och allt jag gått igenom i sommar att jag kan handkas med mina problem på ett bättre sätt och det är verkligen så skönt.

Jag kan tänka logiskt och känna att nej det är inte mitt fel och det är inte fel på mig. Antingen så passa vi inte bara ihop eller så ja så är det som han sa att det var yttre anledningar som spelade in liksom och då finns det inget jag kan göra iaf. Jag har gjort allt jag kunnat, jag har vart mig själv, jag har försökt kompromissa och lösa detta för oss båda på bästa sätt. Nu gick inte det och då kan jag inte göra mer. Jag kan och får förståss fortf vara ledsen och sakna honom och det gör jag verkligen, men konstaterandena ovan hjälper mig också att gå vidare. Jag är starkare nu. Jag vet att jag är en bra tjej och jag behöver bara träffa rätt person som uppskattar mig för den jag är, som inte är kristen och som har kommit över sina ex etc :P

Återfall av hjärtesorg och tårfyllda ögon

För tillfället känns det rätt mycket neråt. Hela dagen har i övrigt gått bra och dagen igår var ju rätt ok. Nu håller jag på och packar och gör matsäck för jag ska åka till Umeå om några timmar. Känns jobbigt och stå här och göra matsäck som jag gjorde för snart en vecka sedan åt oss två...Fan och se oss på bild över hela skolan. Vi ställde ju upp för en affisch. Jag tycker iofs den är fin och sådär och man ser inte att det är vi, men det påminner ju mig hela tiden.

Jag som hade så mycket tankar, ideer och planer och allt jag ville göra med honom. Laga massa god mat, hitta på roliga saker, se olika filmer etc.. Finns så himla mycket så just nu känns det lite tungt. Nu ska jag bara slänga ner de sista sakerna i väskan och ge mig iväg.

Hela livet liksom stannade upp och jag önska bara det blev som vanligt igen. För en vecka sedan var jag så lycklig och nu är det bara en stor tomhet. I början av veckan var jag arg och bitter och tyckte han va korkad som förstörde detta nu är det mest bara saknad som gör så ont att jag får tårar i ögonen och ont i hjärtat.

Hjärtat läker sakta men säkert

Igår var en lite bättre dag. När jag vaknade på morgonen bestämde jag mig för att sms:a honom. Något jag funderar på nåt dygn eller så. Kände att det var så mycket som bara snurrade i skallen. Saker jag önskar jag sagt och inte sagt sist. Saker jag ville han skulle veta och saker jag ville veta. Så blev ett långt sms, men blev riktigt nöjd med det och jag fick senare också ett utförligt svar som kanske inte var det jag ville, men det kändes ändå så mycket bättre efteråt att veta att mina tankar hade gått fram.

Känner att det verkligen hjälpte alltså för nu har jag inte ältat allt sedan dess. Eller jag vet att han trots det jag skrev ändå bestämt sig etc. Det känns skönt. Nu är det bara en saknad som nog är svår att avhjälpa bara sådär som är det svåraste problemet. Speciellt på kvällarna när man ligger där ensam och önskar han var där. På dagarna har det känts rätt ok. Har rätt mycket annat att sysselsätta mig med också.

Idag har jag tex planerat min födelsedagsfest. Som jag förvisso ska om nästan 2 mån, men det gäller att vara ute i god tid innan folk bokar upp sig :P Det ska va med sex-tema typ så har ägnat massa timmar att kolla efter roliga prylar på nätet idag. Typ bakformar med penisform, snoppsugrör, snoppbalonger etc. Måste fundera ut vad jag själv ska ha på mig också. Kan bli lite klurigt.