Är ganska säker på att jag har skrivit om The Ex här innan. Min stora kärlek som alltid finns i bakhuvudet. Att jag smsade honom i somras i ett svagt ögonblick och fick svar först 2 mån senare, men att jag sedan inte hörde mer av honom trots flera svar och att jag skrivit några ggr till sedan dess. Tänkte att han hade visat tydligt att han inte var intresserad.
Anyway så läser jag en bok nu som påminner så sjukt mycket om honom. Den man älskar heter den. En kvinna 30+ som några månader efter hon gift sig springer på sitt ex som hon inte sett sedan de gjorde slut för 7 år sedan. Hon kan inte sluta tänka på honom efter det och börjar ifrågasätta sitt äktenskap och sin man.
Det har alltid varit min stora skräck att jag ska gifta mig och skaffa barn och sedan springa på The Ex och att man skulle vara tillbaka på ruta 1. Att mitt liv skulle rasera och att alla känslor skulle komma upp till ytan. Att jag alltid skulle tänka "tänk om". Så många gånger jag har hoppats han var död så att den möjligheten inte fanns.
Det jag skulle komma till var i alla fall att bl.a. boken fått mig att tänka mycket på honom senaste veckan och inatt smsade jag honom igen. Och fick svar direkt! Blev helt ställd, skakig och genomsvett. Vi fortsatte skriva säkert en timme, sedan somnade vi. Men diskussionen har fortsatt hela dagen idag.
Vet inte riktigt hur jag skall kunna summera den här, men ja han har tänkt lika mycket på mig. Satt mig som en mall som ingen annan kunnat nå upp till osv. Det hela slutade med att jag föreslog att vi skulle ses så vi om inte annat kunde få ett avslut. Det kanske bara är en drömvärld vi lever i där man bara ser de fina sidorna. Eller så är det så att vi har ett speciellt band som aldrig försvinner, något som gör att han alltid finns kvar. Även om vi inte träffats eller haft kontakt på över 5 år. Det är ändå som att vi kan läsa varandras tankar och inte vet hur vi ska leva utan varandra.
Nu känns det hela bara helt overkligt. Att detta har hänt. Att man efter 5 år börjar skriva och vräker ut alla känslor och tankar och utelämnar sig så totalt. Men så har det alltid varit med oss. Aldrig några spel. Jag behöver inte oroa mig för att skriva hur mycket jag tänkt på honom för jag vet på något sätt att han tänkt lika mycket på mig utan att han sagt det.
Tänk om vi efter alla år och krångliga omvägar skulle sluta tillsammans i alla fall. Killen jag blev förälskad i redan när jag var 13. Som jag skrivit flera dagböcker fulla om hur mycket jag älskar honom. Som jag efter 4 år av olycklig kärlek till slut lyckades snärja. Som jag sedan var tillsammans med i över 3 år.
Ja jag skulle troligtvis kunna skriva en roman om vår relation och hur krånglig den varit genom åren och vad den inneburit för mig. Halva livet har gått sedan den där våren jag blev hopplöst kär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar