Ligger på soffan och frågar mig varför jag ligger här ensam. Varför det ska vara så svårt att träffa någon. Ibland frågar man sig såklart om det är något fel på en, men de senaste åren har jag ffa känt det som att det inte finns några som intresserar mig. Det hade nästan känts bättre att vara olyckligt kär för då skulle man känna att det fanns ett hopp.
Man har träffat så många idioter senaste åren att man tror det värsta om alla. Och när någon gör något snällt mot en tycker man de är konstiga för man har glömt hur det är att bli behandlad med respekt.
Längtar efter känslan, nykär och galen så där så det bubblar i magen. Längtar efter någon att skämma bort. Någon som finns där och ger en trygghet. Det är inte det att jag inte är nöjd med mitt liv, men det är något som saknas.
Vägrar att ge upp, men börjar tröttna på att jobba för någonting som aldrig leder någonstans. Var finns de någonstans och varför ser de inte mig?
Jag antar att man kan se på olycklig kärlek på det viset om man har en tro på "lycklig kärlek" samtidigt. Alltså att även om man är olyckligt kär just nu så kan man finna någon annan där det rör sig om ömsesidig kärlek.Hopp har jag, men inte den tron, därför avskyr jag den olyckliga kärleken som följer mig. Jag skulle hellre vara tom på sådana känslor isåfall.
SvaraRaderaMitt minne kanske sviker mig, men när jag ser tillbaka så känns det som att jag ändå mådde bättre av den olyckliga kärleken. Nu menar jag inte efter det tog slut med darlingen utan med de jag velat ha men inte kunnat få. Nu tänker jag t.ex. på Honom som jag skrev om när jag började med bloggen hösten 07. Var verkligen galet kär i honom. Vet hur jag kunde glida fram på moln efter att ha fått en varm kram av honom osv. Jag kämpade i ett halvår för att försöka fånga honom trots allt. Jag skrev för tusan en kärleksdikt åt honom. Rodnar nästan när jag tänker på den kvällen jag smög in den i hans hand. Kanske var det att hoppet alltid fanns kvar och det var en person som jag tyckte om så himla mycket. Jag menar att han gjorde aldrig mig illa. Även om jag inte känner det samma för honom idag. (nu är vi nära vänner) så blir jag glad när jag tänker tillbaka på det. För jag saknar den där pirriga känslan i magen. Varje gång jag ser honom känslan. Att inte ha några känslor alls är bara tomhet och gör livet mindre meningsfullt
SvaraRaderaAtt gå omkring och vara kär i en tjej jag inte kan få är egentligen inte problemet i sig, som sagt, det blir man väl bara glad och pirrig av... problemet är bara när det väl går upp för mig att det aldrig kommer bli vi (eller säg att hon träffar någon under tiden).Men som sagt, jag tror min syn på det hela är väldigt färgad av att jag enbart har fått uppleva olycklig kärlek, då kanske det också blir svårare att tro på något annat... och till slut ledsnar man även på de där härliga känslorna, för de slutar alltid med de där jobbiga känslorna..
SvaraRaderaLilla eldregn. Nu vill jag ju bara hålla om dig!Nog för att jag blivit bitter med åren, men mer som att jag tror att alla killar idioter. Inte att jag tror att jag bara kan bli olyckligt kär, för just nu blir jag knappt kär för det finns ingen att bli kär i...
SvaraRaderaDå är nog mitt problem nästan tvärtom, för jag vet att det finns massor med härliga tjejer därute, och även om jag inte blir kär sådär jätteofta så räcker det för att jag ska ha en tro på att jag ändå kan bli kär i någon.. Problemet är ju snarare att en tjej ska kunna falla för mig med.. och som sagt, jag tror nog inte på det längre helt enkelt. Hoppas kan jag göra (även om det med börjar bli tröttsamt som jag var inne på i förra kommentaren), men tro på det.. jag vet inte hur jag skulle kunna göra det ärligt talat.Men äh, saksamma, det känns som sidospåret från det ursprungliga inlägget börjar snedda av lite väl långt nu ;)
SvaraRadera