Veckan som började så bra med att jag fick 5 nattpass. Bra pengar och lite jobb. Tänkte det skulle forts så, men förstås icke. Bara denna veckan ett undantag. Framöver blir det det vanliga slitet och mindre betalt och dessutom har jag inte ens fått så många pass. Vad skall man då göra här hela dagarna. Ah behöver något att se fram emot.
Ser liksom hur pengarna runnit det senaste halvåret så allt jag tjänar in nu kommer typ bara gå till att betala tillbaka skulderna till mig själv...
Glad över detta med drömkillen, men nu känns det som att det håller på att rinna ut i sanden som jag trodde. Vi har förvisso smsat varje dag, men jag får typ ett långt sms av honom om dagen. Och så konstigt är kanske inte det för mina sms är inte så roliga. Ingen fantasi och här händer ju inget, så finns inte mycket att skriva.
Hur ska jag förvänta mig att hålla hans intresse om vi bara har kontakt via sms och jag skriver så tråkiga sådana.. ahh 6 veckor till liksom.. Det kommer nog inte hålla. Det som började så bra. Got to!
Och vad händer när jag är nervös och olycklig.. Börjar bita på naglarna bla annat. De som jag efter så lång tid sparat ut. Efter tentorna och när sommaren närmade sig så kom de som ett brev på posten. Inte så konstigt va... Nu praktiskt taget borta igen...
Nästan så man börjar känna sig ensam här.. Eller vänta nu jag är ensam.. Men i vart fall. Orolig.. Vill inte ha en repris av förra året.
Btw något som jag tänker på är hur jag ska tala om för en ev framtida pojkvän om mitt psykiska mående och att jag tar tabletter. Exet den sk darlingen kunde ju inte ta det alls. När jag lyckades öppna mig så ledde det bara till skit och nu är jag rädd för att nånsin kunna berätta det för nån. Vill vara ärlig. Jag är alltid det. Men om det skadar det man har vill man hellre undvika det. Om resultatet blir att han aldrig ser på mig på samma sätt igen är det inte värt det.
Förstår va du menar med sista stycket. Men om man verkligen vill vara tillsammans med en person, så måsta man få berätta allt. Hur ska det annars fungera. Och personligen tror jag att det är bättre tidigt i ett förhållande, än senare. Då det kanske kommer upp på något annat sätt.Jag kan väl bara själv säga att jag inte ser det som konstigt alls. Tycker man hör om det dagligen att folk äter lugnande eller andra tabletter. Har också varit med om att personer jag har träffat gjort det.Vad gäller ensammheten så är det kanske svårare. Men jag skulle iaf som ett tips föreslå att du tränar. Det lär ju vara fin natur där du är, och lagom väder. Stick ut och spring, gågga, eller något liknande. Man mår alltid så mycket bättre efter ett träningspass. Och man behöver inte börja på 100%. Utan bättre att ta lite i taget.
SvaraRaderaTror inte du ska använda darlingen som riktmärke för hur folk kommer ta det. Han verkade inte vara en alltför öppen person...Det där kommer inte alls vara några problem när du väl träffar nån ny, som är lite mer mogen :)
SvaraRaderaOk men hur skulle du själv tagit det om jag sagt det till dig när vi va ihop? Jag vet inte ens hur jag själv hade tagit det om en ev pojkvän berättade det samma för mig. För nånstans förändrar det ändå bilden av personen.. Mer än om man säger att man äter järntillskott. Även om jag själv till viss del kan se det så. Att jag kanske har en annorlunda metabolism av seretonin som gör att jag behöver min medicin. Jag känner inte att jag är en annan person, men det får mig att må bättre, eller iaf får mig att tro att jag gör det.
SvaraRaderaJag vill bara va en glad, rolig person och inte förstöra den bilden. Alla tar det förstås olika. När jag berättade för grannen var det rätt lugnt ändå, men så bryr jag mig inte heller lika mycket om vad han tycker. Eftersmo jag tenderar att falla för icke akademiker så har de inte lika stor insikt i hur medicinen fungerar som om jag blivit ihop med någon inom vården.
SvaraRaderaInstämmer med första kommentaren.Vill också tillägga att, hur kan du rent praktiskt se hur du skulle kunna leva dels ditt eget liv och dels i ett förhållande där det skulle vara en hemlighet? Kan du se hur du skulle få det att fungera i längden?Och alldeles oavsett, tror du att det skulle få dig må bättre isåfall? "Darlingens" reaktion är väl snarare ett bevis på att han definitivt inte var rätt för dig. När läget känns rätt med en framtida pojkvän och du känner dig redo att berätta så tycker jag absolut du ska göra det. Med lite mer mognad kommer det inte spela någon roll för honom, förhoppningsvis ser han det så som han borde, nämligen att det är ett bevis på ett stort förtroende från din sida och snarare något man borde uppskatta.Tycker jag i alla fall.
SvaraRaderaMed darlingen var det ju så att jag precis höll på o trappa ut medicinen när vi träffades så jag bestämde mig för o inte säga något då för att jag tyckte det var lättast så när det ändå inte var aktuellt. Jag vill verkligen inte leva i en lögn. Isf hade det inte varit ett dilemma för mig. Men klart det skulle funka praktiskt. Om han är lekman hur ska då han veta vad för tabletter jag knaprar. Jag har liksom ett ganska skämtsamt o lättsamt yttre som kanske inte går ihop med den här "jobbiga" sidan som jag skäms över och önskar inte fanns där. Det blir liksom som att jag försöker förklara mig och bara trasslar in mig själv mer och mer
SvaraRaderaSorry att jag är seg på att svara. Jadu, säg det. Va ju ett tag sedan. Och man kanske inte var samma person då. Jag tror inte om jag hade reagerat mycket. Klart man hade undrat varför du åt dem och så. Varför du inte sagt något tidigare osv. Det tror jag inte är så konstigt. Nästan mer än om man inte skulle reagera alls så att säga.Det är verkligen inte ovanligt att folk äter olika mediciner för olika anledningar. Det ger ett lugn, något man kan stötta sig emot. Så varför ska man se det som ett problem? Klart det finns nivåer av problem. Men det märker man ju snabbt hos en person man umgås med. Att vara rädd bara för att, det är trångsynt, vet inte vad mer man ska säga.Ska kolla in lite oftare. Ta hand om dig. /J
SvaraRaderaIngen fara vænnen! just nu kommer jag inte åt internet annat æn på jobbet. Så det kommer nog inte bli så mycket skrivet till dess att jag hittar ett nytt nætverk att sneaka på :PKlart svårt att sæga før dig nu efter så lång tid. Det måste ju inte vara med just mig heller. Men bara att tænka sig situationen. Men ja du førstår. Om man ska berætta. Nær skall man isf gøra det? Man vill ju inte vænta før længe och inte sæga något før tidigt førræn man vet var man har varandra heller. Med "darlingen" var det nog ca 3 mån efter vi træffades och några veckor efter att vi officiellt blev ihop. Det ær alltid jobbigt att leva med/vara med någon med psykiska problem. Men jag ser inte mig sjælv som psykiskt sjuk, men visst en sjukdom ær det ju. Vill bara inte att man førstorar upp saker. VIll inte att personen i fråga ska gå runt och oroa sig før att jag ska børja må dåligt igen eller något sådant. Just nu trivs jag vældigt bra med livet faktiskt. Tyværr har jag inte hørt nåt mer från F...skriver inlægg om det tror jag
SvaraRadera