Appropå ingenting konstaterar jag bara att något återfall för darlingen är väldigt långt borta.
När nån gammal bild flimmrar förbi så känner jag mig likgiltig eller bara arg. Om nu det är positivt?
I början tvingade jag mig själv att tänka på de negativa sakerna. Nu är det bara de som kommer upp. Speciellt sommaren påminner mycket om det. Om hur sjukt jobbigt jag hade det i Norge förra året. Och att han bara gjorde saken värre, och hur jag alltmer förlorade mig själv i försök att tillfredsställa honom och vara den han ville ha, men som han aldrig var tacksam för att ha iaf.
Att istället komma hem helt harmonisk fridfull, med glimten i ögat och bara positiva tankar. Det är bara wow!
Det är väl varken moget eller speciellt meningsfullt att önska olycka åt honom. Men inombords ler jag för mig själv när han lurar någon ny med sin fina fasad. Frågan är hur länge den håller denna gången. Innan hon inser vad fan hon har fått att göra med. Allt jag är så glad att få slippa. De barnsliga, egoistiska, svartsjuka sidorna. Oj herregud så många ggr jag skrattat åt vissa saker han sa såhär i efterhand. Svårt att tro han va över 15 då. Otacksam var ordet. För jag försökte upplysa honom om det, hans svaga sidor. Men nejdå det var visst bara jag som upplevde dem.. Vi får väl se....
Hur det gick igår kväll med drömkillen ska jag skriva en annan dag. Nu är jag trött och ska sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar