Förvirring

Tyvärr gick inte uppkörningen vägen, men gör ett nytt försök på måndag, i Malmö... Där jag aldrig kört =S Men min körlärare tycker jag utvecklats massa bara på de 4 körlektionerna jag tagit sedan misslyckandet =) Gillar henne skarpt! Så glad att jag bytte.

Angående dejten har det blivit flera. Träffades förra helgen då han följde med mig till Karlskrona och började packa upp och dona i nya lägenheten. Så det blev två dygn till ihop. Nu när mensen var slut lyckades vi få till sexet också både på torsdagen och fredagen. Inget himlastormande, men gjorde iaf inte ont som första gången =S Vi har ju pratat om problemet så han är omtänksam, försiktig och mån om att det ska bli bra. Sedan träffades vi en snabbis igår också. Han lagade mat, vi såg film, myste och sov ihop.

Nu till förvirringen. För mig brukar sexet vara det jag är bra på =P Ja alltså problemet är inte att han tycker jag är dålig, men det har helt enkelt känts som en brist på lust. Vi kan kyssas, sova ihop och mysa och jag gillar det hur mycket som helst, men så fort det leder till mer drar jag mig undan och jag vet inte varför. Om felet ligger hos mig eller honom? Alltså om problemet är att han inte attraherar mig eller att min kropp är avstängd för alla.

Känslor över huvud taget känns lite som problemet. Jag är ändå en person som har lätt att falla dit. Gå runt på mina moln och var hela uppslukad, men det är jag inte. Bara det är väl ett tecken i sig.. Kanske är man desperat att det skall lyckas efter alla år av ensamhet, men å andra sidan har jag kunnat dissat andra (t.ex. förra dejten) som visat intresse. Jag vill ju bli kär!

Börjar överväga att jag blivit förstörd av alla kk/semiförhållanden senaste åren. Vet ju inte vad som är vad längre. Jämfört med killen jag träffade i våras är det ju inte så stor skillnad. Skillnaden är mindre sex, men det faktum att vi sover ihop och skriver sms att vi saknar varandra.

Kanske borde jag ge upp redan nu, men jag gillar att träffa honom och vi har det mysigt ihop. Vet inte hur han känner, men tvivlar på att han är helt nere i mig. Vill såklart inte riskera att såra honom, men man måste ju få tid att hinna känna efter. Har ju bara känt killen 2,5 vecka och ändå har vi ändå hunnit med att sova 6 nätter ihop. Så tyvärr vet jag nog inte mer än vad jag gjorde när jag skrev förra inlägget för 2 veckor sedan.

Är i vart fall i Norge på bröllop. Min gamla kärlek "Han" som var en stor anledningen till att jag började blogga hösten 2007 är det som ska gifta sig. Han har hittat sin kristna prinsessa och jag önskar dem all lycka! De känslorna är med säkerhet borta för länge och ersatta av vänskap. Frågan är nu bara hur jag ska överleva när resten av sällskapet är frikyrkliga, djupt troende, nyktra och gifta hela bunten. Borde väl ha köpt en sexleksak till brudparet i present, bara för att det är jag =P Är i nuläget rädd för att ens svära och att råka säga något som kan förolämpa någons tro =P Antar de andra undrar varför i hela fridens namn han (bokstavstroende, abortmotståndare som inte tror på sex före äktenskapet) umgås med mig (som ni säkert vet är minst sagt motsatsen). Så utmärker jag mig än mer är jag dödsdömd ;-) Mamma var mer rädd att de skulle omvända mig ha ha.