Fan vad jag saknar honom nu

Älsklingen var här hos mig i helgen. Hade så himla mysigt. Övertalade honom att åka hem tidigt imorse istället för igår kväll. Så det blev 3 nätter ihop. Både lördag och söndag natt hade vi tända ljus, min lugna spellista och låg och gosade och sjöng tillsammans innan vi somnade. Sååå mysigt!

Utöver det har vi hunnit med massa god mat, fest både fredag och lördag, spela spel med vår gemensamme vän, söndagsbrunch, tv-spel och så en del sex förstås.

Nu går jag bara runt och drömmer mig bort och fånler och kan inte sluta tänka på honom. Kommer sniffa på kudden inatt för att känna doften av honom. Imorse och inatt var det nästan han som var blödig och inte ville åka och pratade om hur mycket han skulle sakna mig och att han ville vara här jämt. I somras var det ju jag som låg och grät för att jag inte ville åka ifrån honom.

Allt känns så jäkla perfekt när vi är ihop. Så lycklig! Snart är det ett halvår sedan vi träffades. Tiden går fort. Hoppas det går lika fort den tiden vi har ifrån varandra. Både tills nästa gång vi ses och tills han är klar med sin utbildning :P 
Åh det är så härligt när det bara bubblar inombords så fort jag ser honom. Tecken på att det är speciellt när man fortf är helt nykär när man träffats så länge?

Vad var det jag sa?

Åh är det inte sjukt retligt när man ger någon möjlighet att säga de där orden!?

Igår när jag var orolig och uppstressad över situationen (se tidigare inlägg) så satt jag och snackade med en kompis på msn. Han försökte komma på alla naturliga förklaringar till varför min pojkvän inte behagade svara på mina sms. Jag hade ju trots allt smsat honom min efter vi pratat i telefon och då skrivit om rätt jobbiga saker och blev ledsen när han inte svarade och trodde han ignorerade mina problem.

Nåja när halva dagen igår gått till oro fick jag iaf tag på honom på facebookchatten vid 15-tiden. När han ringde mig då förstod han ingenting.. "Vadå vilka sms? Jaha nej de har jag inte sett... Jag glömde mobilen i ett annat rum efter vi pratat och jag vaknade ju precis nu.. "

Va fan! Man känner sig alltid töntig som oroat sig i onödan men jag tyckte inte det fanns någon naturlig förklaring liksom. Nåja det viktigaste var väl att det slutade bra. Jag fick prata av mig på telefon och det var skönt att han lyssnade. Att jag kunde prata och känner förtroende att jag kan prata om de där sakerna med honom igen. Även om han kanske inget kan göra och sådär. Jag vill att det ska funka som en del i ett hälsosamt förhållande.

 

I vilket fall som helst har jag tid till psykiatrikern imorn så vi får se vad de säger. Det är väl rätt stor sannolikhet att det blir medicin igen, vilket delvis känns jobbigt och som ett nederlag att inte kunna må bra utan medicin, men också skönt för jag kommer slippa oron att få nya anfall och må dåligt igen. Året med medicin är ett av de bästa jag haft. Jag var ju tveksam att avbryta behandlingen i våras, men blev övertalad. Den som lever får se.

Sviken och besviken på sin älskade

Fan känner mig så jävla sviken!

Igår mådde jag piss igen och det är skitjobbigt för att jag känner att jag vill prata med darlingen om det, men han kan ju verkligen inte ta det. Jag vill inte förstöra allt bra vi har ihop. Livrädd för att må dåligt och berätta det för honom och att det ska få honom att se annorlunda på mig. Drar mig verkligen för det, och det bara knyter sig i magen liksom när jag tänker tanken.

Tog iaf mod till mig igår kväll och skrev att jag ville prata och när jag kom hem skrev jag att jag va hemma, men då passade det inte för honom. Så han ringde mig som vanligt när jag nästan somnat och är yrvaken. Frågar hur det är som vanligt och jag sa att det inte var bra. Försökte precisera det närmare, men jag har så himla svårt att uttrycka mig verbalt om det är ett jobbigt ämne och detta är extra jobbigt med honom.. Han blev bara sur för att jag va tyst och inte kunde klämma ur mig vad det var och bara pratade tyst och vi bestämde att vi skulle höras idag istället.

Efter vi lagt på smsade jag ett långt sms och försökte i det förklara vad som var fel och jobbigt och att jag tycker det är så jobbigt att prata om det med honom. Fick inget svar. Blev orolig och ledsen och kunde inte somna om. En timme senare smsade jag hur besviken jag va och att det bara känns sämre efter att jag öppnat mig för honom när det känns som han ignorerar mig och att han borde förstå varför jag inte kan prata med honom då.... Inget svar på det hellar... Lyckades till sist somna...

Nu har halva dan gått och den går till att må dåligt och vara orolig. För att han inte ringer. Jag har ringt 4 ggr utan svar. Vad fan ska det betyda. Bryr han sig inte alls. Och varför ska detta bli en så jävla stor grej. Varför kan han inte ta det om/när jag mår dåligt. Det är ju inte som att jag ringer och är ledsen varje dag direkt.

Jag känner mig så jävla sviken. Han berättar hur mycket han älskar mig, hur speciell jag är och att jag är det bästa som hänt honom, men det verkar bara gälla när allt är rosa moln och inga problem finns i sikte. Han vill att vi ska kunna prata om allt och blir förbannad när jag pratar med nån annan, Men vad fan ska jag göra då om det blir så här varje gång. Känns inte ens som han försöker förstå. Jag förstår att det är svårt som fan för honom. Han har inte erfarenheten att förstå på samma sätt som många andra kan.

Vi har det ju helt underbart annars och det verkar uppenbarligen vara värt att kämpa för trots avståndet, men jag känner mig inte älskad för hela mig. Han vill bara ha mig så länge jag är frisk och det gör mig så ledsen. Kan inte tänka mig att jag skulle behandla honom på det viset... Ställer man inte upp i nöd och lust blir alla ord rätt tomma.

Är det så här det ska ta slut? Ångest, oro och ont i magen. Jag känner inte att jag gjort fel och jag borde väl göra slut om han inte kan leva med hela mig och ta mig som jag är, men jag älskar honom så mycket och trodde verkligen vi skulle kunna komma förbi det med tanke på hur bra allt är annars. Jag förstår inte alls. Han säger att jag är hans flickvän och vill att jag ska kunna säga allt till honom då, men är det så konstigt att jag inte vågar det om det blir så här. Nu är snart halva dan förstörd pga detta... Fattar inte!!